Kärleksmorgon. På rikt.
Det var skönt, mersmaksgivande att se hur han skapade med det språk som är hans eget; musiken. Ett språk jag fascineras av, ofta omger mig med men inte själv riktigt begriper egentligen. Jag lutar mig gärna mot det men skapar det inte på egen hand. Han skapar, jag vilar i det. Och det är uppskattat att inte behöva styra, gå i front i allt. Det är Christmas on ice, tema Is & Eld. Han har erbjudit mig fribiljetter & jag har tagit med mig Martin. Dansare på skridskor virvlar fram på isen & jag sorterar bland tonerna, lyssnar in vart & ett av instrumentet & tänker på hur de blir ett med dansarnas rörelser; hur allt behövs; genom dig föds jag, everything is connected. Hela upplevelsen går rakt in i mig. Jag ser hur uppkopplad han är till det han gör, hur hans fokus centrerar honom precis där han är. Jag kommer på mig själv med att tänka på hur likt tonerna som kommer ur hans instrument påminner mig om hur han rör vid mig. Mjuka, långsamma, ibland med en subtil darrning, en ny riktning. Han har känsliga rörelser, varje utandning ett språk. Jag dagdrömmer där jag sitter, ser dansarna, ser eldkonstnärerna medan jag undrar om han vill leka med mig på samma sätt som han skapar musik. Vill han ha mer av mig?
Efteråt. Jag är helt tagen. Skjutsar hem M. Åker hem & meddelar honom att han gärna får kika förbi på en kopp landande te. Det vill han tydligen & det räcker, jag är redan nöjd med hur allt annat blir. Just nu vill han. Han ser alldeles trött & mjuk ut när han kommer hem till mig. Inkrupen i en mjuk tjocktröja, strax med händerna runt en kopp te bredvid mig i kökssoffan. Bara att han är intill mig gör mig tillfreds, glad. Det är så märkligt, jag törs inte närma mig honom. Det är så mycket jag vill att jag blir helt till mig, blyg & paralyserad, lyssnar med stora öron, ser på honom länge. Det är tur att han drivs av sin nyfikenhet, av sin spontanitet. Han sträcker ut en hand, smeker mig i håret & kysser mig. Så nära. Jag blir så jävla glad! Att han bara är här, intill. Precis då blir det plötsligt strömavbrott. Allt blir med ens bläcksvart, stilla. Sällan är det så tyst i staden som när allt som annars ljuder stannar som i ett andetag som hålls. Han kryper upp i min famn, lägger huvudet i mitt knä medan jag stryker honom i håret. Vi spinner vidare in i drömmar om tystnad, om att dra sig undan till ett eget landställe om helgerna, ta kvällsdopp i sjön intill & basta sig varma. Sedan somna nakna under kalla täcken, efterlängtad tillvaro. Han som om dagarna vill odla sina växter, baka sitt bröd & skörda sina verk medan jag ser mig mig springa fram i skogen där intill, återvända till torpet & svettig brotta ned honom i gräset.
Jag vill aldrig gå & lägga mig. Det är som att vara precis där en vill vara, finns inget skäl att resa vidare då. Inte ens in i sömn. Ändå försöker vi. Bäddar ned oss efter timslånga samtal, efter lätta beröringar, fingertoppar mot hud. Egentligen är vi brutalt trötta men när han kryper upp bakom min rygg & låter lätta kyssar regna över hela min nacke & rygg & bara håller om mig, stannar upp & finns där så vaknar ett djupare andetag, längtan efter ännu mer närhet. Hur nära går det att komma varandra egentligen? Hur nära kan just vi två nå? Det är en vacker natt. Det vilar en lekfullhet över oss, en rättframhet. Som om vi talar samma språk här. Jag vill vara såhär nära dig för alltid säger han & skrattar där till skenet av ljusen & hans ord är bara ord men inget av dem skrämmer mig även om de vore sanna just nu. Vi somnar nån gång, tonar bort i tröttheten. Har svårt att vakna när klockor, var & en av dem försöker få liv i oss. Jag lyckas glida ur den skönaste morgonfamn & göra kaffe & sedan försöka väcka oss båda med kaffe i sängen. Småpratar, är mjuka & så sköna att en dag bortom det här inte lockar alls. Snart åker du, konstaterar han. Det blir ju fantastiskt! Och vi pratar vidare om det. Sätter ord på det vi båda har undrat lite kring, att vara åtskilda så länge. Vad vill livet oss med detta val av tajming? Jag är övertygad om att vi träffas just nu för att det är precis nu våra vägar är redo att mötas, varken förr eller senare hade mötet blivit just såhär. Han håller med mig. Och tänker vidare kring att det är bra för honom att inte kunna kasta sig in i en relation med mig. Den här gången vill jag att det blir annorlunda, säger han. Han lyfter också att han uppskattar att jag inte ställer några krav, att vi ger varandra lugn & ro att utforska. Vi har precis mötts & nu ska vi vara ifrån varandra en och en halv månad. I det stora hela en kort tid. Hela min kropp & medvetande är helt överrens om att det här inte bara är nu. Jag vill ha mer. Jag vet att jag vill det. Vi kommer växa vidare in i den andre på något sätt. Jag hoppas att han fortsätter vilja & våga. Jag tänker bestämma mig för att lita på det här. Ändå är det inte lätt att säga hejdå. Att bli omkramad, tänka att hans händer på min hud bara varit där så kort tid att jag är rädd att intrycken försvinner. Inget hejdå. DU är kärlek för mig. Redan så är du det.
På återseende.
På jobbet möter jag på J. Jag går runt & känner mig helt förälskad, lite lycklig. Märkligt att passera J. En sval hälsning från min sida. Annorlunda & nytt att plötsligt vilja vara i en annan sfär & bubbla, inte delad med den här blonda historien. Jag har sedan en vecka tillbaka fått en oväntad fråga från J om jag vill äta frukost med honom imorgon, dagen innan julafton. Det har inte varit ett självklart ja från min sida. Snarare minnen av svek, av sprickor som bänt oss isär. Å andra sidan är jag inte redo att neka varken honom eller mig själv att önska den andre god jul, att sitta ned & på riktigt fråga hur det är. Vad ska jag svara nu? Att jag faktiskt äntligen känner mig levande igen?
Innan arbetsdagens slut går jag in till J på hans kontor, ett väldigt sällsynt besökmål nu för tiden. Stannar till i dörröppningen & hinner betrakta honom en kort stund innan han ser mig. Den här välbekanta figuren vars tankar tycks skrivna utanpå, som om de avslöjar honom framför mina ögon. När han ser upp & fäster blicken i min, länge, alldeles för länge så blir det svårt en stund, tungt, påminnelser om sådant som var & som försvann. Vi pratar ett tag, han kommer fram till mig & kramar om mig länge. Det känns både bekant & främmande, ankaret som förliste. Jag ville bara se om din önskan om delad frukost imorgon var sann, om du är verklig fortfarande, säger jag.
En stund efter att jag lämnat honom kvar på kontoret får jag ett sms; Jag är på rikt! Förlåt för att jag var lite kort och bitter. Lite stressad bara. Ser fram emot att se dig i en annan miljö. På rikt!
Om han var kort & bitter märkte jag det inte. Att han är på riktigt? Det får jag nog se mer under frukost imorgon. Jag känner mig samlad & lite undrande för det här oväntade förslaget om att ses. Samtidigt som jag (faktiskt) hellre hade valt att befinna mig på ett tåg tillsammans med E imorgon & bara vara i närheten & på väg, tillsammans. Jag vill inte befinna mig i en relation längre som är så obalanserad som min relation med J varit sedan han lämnade. Så mycket sorg & svek. Jag behöver inte det där längre, vill inte ha det kvar.
Kommentarer
Trackback
