Nu är det levande igen.
Jag brukar känna att det är något skönt i att bara låta oss vara, Nickeräv och jag. Känner ingen stress, älskar när vi möts.
Men det hände något förra lördagen. Mer avskalat. Han kändes så nära. Jag släppte in honom mer. Så på söndagskväll går det upp för mig att han ska till Sthlm & det är inget nytt med det såklart. Men det känns som en kalldusch, som att jag tappade andan lite. För det innebar också att han skulle vara med henne igen. Och jag vet inte, jag har inte försökt formulera det här i ord tidigare men det gjorde mig ledsen, iskall. Känslan av att han är så mycket till ”låns”. (Men är vi inte alla egentligen?) Tanken om att de tillsammans har en plats i den andres vardag. Och för en stund hade jag lekt med tanken om honom & mig i en tillvaro, mer än våra stulna ögonblick. Men som sagt, kalldusch på den. Sedan har jag känt det hela veckan, att jag är öppen för mer än ögonblick. Att jag längtar efter ömhet - och framförallt ömsesidig dedikation. Och den där sårbarheten; att våga finnas i stunden. Den längtar jag också efter.
Ibland vill jag ha en nyans av allt. Men ännu oftare, lite mer tydlighet.
Jag saknar att bli sedd här, att få se. Att ha möten som bygger på ömsesidig uppkoppling. Jag träffade någon igår kväll. Spenderade natten med den personen. Delade morgonkaffet med den idag. En person som inte har ett splittrat fokus. Det var var ett fint möte. Och jag insåg igår, inatt, hur mycket jag har att ge när jag träffar någon på det sättet.
Jag uppskattar så mycket den verkliga öppenheten, ärligheten & det nakna. Lusten att vara ömsesidigt dedikerad.
Det var så oväntat samtidigt. Jag skulle på bio igår efter jobbet. En person jag skrivit lite med var också sugen på att se den & jag föreslog helt enkelt att vi skulle göra sällskap. Inte som en date. Bara dela film. Jag hade redan på förhand en känsla för att den här personen inte skulle passa mig. Varför? Jag tänkte att han skulle vara lite för snäll, kanske på gränsen till trist. Jag behöver bli omkullkastad & lite omruskad. Få förlora balansen, mötas av friktion på något sätt. Hursomhelst. Jag hade gått in i biosalongen när den här ännu högst avlägset bekanta personen dyker upp. Min absolut första känsla är att jag blir direkt glad för han ler så stort, genuint. Jag kan inte låta bli att le stort tillbaka. Han kommer fram & ger en spontan kram, känns direkt lekfull. Och med en spontanitet som han sedan, om några timmar kommer att använda igen & igen, överraska mig, visa mig den friktion & driv som jag inte hade trott mig se här. Vi ser en film som är motsatsen till en lättsam historia. Efteråt är vi känslomässigt berörda, går en liten promenad. Allt känns direkt enkelt med honom, helt naturligt. Hur vi rör oss, på det sätt som samtalen flödar. Han är snäll. På riktigt en godhet. Jag kan lika väl bjuda med honom hem till mig för en kopp te för att avrunda kvällen? tänker jag. Sagt & gjort. Vi tar hans lilla röda bil hem till mig då han själv bort några mil bort.
Han rör sig i mitt hem på ett direkt behagligt sätt, lite som en katt. Han gör det ännu mer hemma. Vi ger oss det utlovade teet, pratar massor. Vilket vänskapsmaterial tänker jag. Det här är inte en människa som läcker energier, som söker ett tidsfördriv eller någon att ligga lite med. Han är varm & verklig. Samtalen är fulla av eftertänksamhet men också lika mycket nyfikenhet & livslust. Jag tror att han älskar att leva. Och att han vill vara levande i allt. Plötsligt, mitt i min undermedvetna känsla av att jag nog kommer att få en verklig vän i honom så ler han både framfusigt & blygt på samma gång & utbrister att han fick en spontan, akut längtan efter att få kyssa mig. Och frågar om han får lov till det? Jag tycker så mycket om hur du berättar saker säger han medan han närmar sig mig - och kysser mig. I det mest avslappade av tillstånd visar sig sanning. I det avslappnade avslöjar vi oss för den andre. Bara finns där. Lyhört inkännande, lyssnar in. Jag fascineras, helt överraskad över hur han känns. Han rör vid mig på ett sätt som du rör vid någon du känner väldigt mycket för. Det är som att hela människan i min famn bara är kärlek. I sig själv. Och jag faller för det. Påminns om hur jag saknat att vara efterlängtad, på det sättet. Hur jag kan vara det nu, för den här främlingen kan jag inte förklara. Kanske är det inte heller så det är men känslan är där. Som om vi vore viktiga för den andre. Det är nog också så att vi båda föredrar verkliga möten. Att finnas i det som är, låta nuet guida. Att inte vara på väg. Att inse att det som sker, om en låter stunden hända, det är livet själv. Och vi möts med tacksamhet för att ingen av oss är den som tar andra för givet.
Det finns en uppskattning i hans händer, i sättet han ser på mig. Det är en tidlös värld vi träder in i & som för oss långt in i varandra. Det finns inget slut på det här, inga gränser för vad som ska ske. Under stor del av den här natten så ser han på mig. Möter min blick när vi är en del av den andre, som om han söker efter nyanser, efter att hela tiden möta mig. Hans trygghet utan kläder fascinerar mig, det & annat. Hans sätt att placera handen över mitt hjärta, att ta mina händer i sina samtidigt som han vilar blicken i mig & kommer så nära min kropp med sin egen som det någonsin går. Under natten är vi inte åtskilda alls. Inte på något sätt. Det är märkligt. Hur allt det här händer & är. Att vi nyss var främlingar men plötsligt något helt annat. Mitt i natten ser vi på klockan. Den känns som en del av en annan värld. Men visaren säger att det börjar bli gryning & vi har inte lagt oss. Jag vill inte sova. Vill fortsätta känna hur han stryker undan håret från min panna, hur han kysser mig igen & igen. Till slut somnar vi i en enda stor sked. Märkligt att han är här, i min säng. När klockan väcker oss efter ett kort djupdyk i sömn undrar han om det finns något sätt att komma mig närmare än någonsin & drar mig intill sig. Vi har knappt hunnit somna & det är som om vi bara kan fortsätta i den värme vi dragit igång & det sista jag vill är att bryta det här & gå till jobbet. Vi hänger oss. Det är mersmak. Måste sluta. Måste få tag i kaffe, en dusch, få ordning på morgonen & komma i tid till ett möte. Han läser morgontidningen, dricker kaffe i lugn & ro medan jag gör mig i ordning. Radion ger oss dagens första inspel från världsläget & jag måste stanna till i mina rörelser & bara se på honom. Vem du nu än är som dykt upp & ger mig det här så tack. Jag bara måste stanna upp i allt, linda mig runt honom, köra in händerna i hans tjocka mörka hår. Finaste morgonen. Vi skrapar bilrutan i team & sedan kör han mig till jobbet. Tack för dig, säger vi båda i kör. Skrattar & säger hejdå. Det vore som en dålig fantasi om vi aldrig ses igen.
Det går inte så länge. Vi hörs av. Fantasin är åtminstone inte över. Han låter mig veta att han kan vara min resten av helgen om jag vill. Om jag vill? Vilken ära. Om han vill fortsätta att få mig att spinna som han gör så vill jag ha en gränslöst stor injektion. Så imorgon tänker jag bosätta mig i hans närhet & stanna kvar så länge det går.
Det är rörelse i livet, Ingen fast kontur på utsidan av den rörelsen men jag känner mig samtidigt mer förankrad & centrerad i mig själv än på länge. Känner mig lugn & landad. Som om jag observerar livet med ro & nyfikenhet. En bra känsla. Och det känns fint att vara öppen för nya möten. Söker ingenting. Utforskar mer mig själv i olika speglar. Och kastar loss & gör mig av med ankaret till John. Frigörande. Överraskande & oväntat vackert.
