Rå, overklig, vacker känsla (av kärlek)
"Spring inte vidare till något annat nu. Vila i det här & var NÖJD & GLAD! Otroligt, det här jobbet du gjort."
Ibland finns det fördelar med att inte ha delegerat ansvar till andra, insikten om att allt vilar på egna axlar. Bära eller brista. Jag kände till varje minut på programmet, varje planerad insats, varje människas kostpreferens, extra funderingar, varje insats anknutning till SAM-projektet & vad varje arbetsinsats har inneburit för professionerna som bär upp dem, för mig själv. Och där satte programmet igång med ungdomar från Boden som sjöng låtar om vikten av att få vara sig själva. Rysningar i hela min kropp, där satt den! Där satte dem det här. Signaturmelodin, känslan, syftet med hela konferensen, hela projektet & allt jag gör. Och varför jag gör det här. Programpunkt efter programpunkt avlöste varandra. Jag kunde knappt tro det när jag hörde hur positivt folk som inte visste att jag lyssnade pratade om sina intryck av upplägg, av insatser. Jag vore galen om jag skulle låta mig vara missnöjd i & med de ständigt skyhöga kraven på mig själv. Det här gick bra. Över förväntan. Ibland har jag tänkt att landstindsdirektören, landstingsrådet en dag förstår att jag har lurat dem alla, att det här inte är bra nog. Jag var rädd redan när vi drog igång för 2.5 år sedan att jag inte skulle ha några genomarbetade samarbetspartners som kunde vara ambassadörer, att vi inte skulle ha något att visa upp. Men plötsligt ser jag mina egna tankar, stirrar dem i ögonen medan jag lyssnar på hur aktörer från Boden & Haparanda presenterar sina arbeten, berättar om interventioner; hur de stärkt upp sina verksamheter, hur samverkan har underlättats, hur nya samarbeten tagit vid. Och jag hör hur politiker & beslutsfattare lyfter SAM-fanan högt, slår fast att det här arbetet ska fortsätta & spridas till hela länet & att ansvaret ska fördelas & har planer för hur det ska ske. Och folk kommer fram till mig, säger saker som gör mig nästan gråtfärdig. För jag har jobbat hårt under dessa år. Svinhårt. Velat få det här gigantiska projektet att bli något. Och nu är det något. Och mitt under dagen ser jag en person som dyker upp. Jag hade sett honom i vilken folksamling som helst. Han är vacker. Han ser på mig & ler. Vi tar varandra i hand & på ett obeskrivligt sätt är han precis den jag behöver. Här. På plats. Inte för den anledning att det visar sig att han företräder Sveriges Radio. Utan för att hans leende når hela vägen in i mig & ger mig vila på insidan. Vila - och energi. Hans namn är Alexander. En liten stund ska han stanna, säger han. Lyssna in. Men den lilla stunden blir till resten av dagen. Han tar plats bredvid mig, jag bredvid honom i varje paus, varje chans till andetag medan jag & den andre moderatorn Hampus påar & tackar av, leder panelsamtal, frågestunder, håller ihop dagens praktiska & i skapandet av röda trådar, sammanhang & flyt. Ibland när jag står & pratar inför de samtliga 160 deltagarna i publiken ser jag hans blick, hur han ler när han ser mig. Och jag ler tillbaka fastän jag förstår att varenda en i salen ser det. Underligt kanske, men det känns som om vi gör den här dagen tillsammans. Sättet vi ser på varandra. Inte som främlingar som faktiskt, innan den här dagen, inte kände till den andres existens. När dagen når sitt slut går också han. "Vi hörs till veckan kanske", säger han. "Jobbet kanske vill ha mer." Han syftar på utvecklat reportage. Jag vill ha en helt annan fortsättning. Eller det också. Men annat med. All inklusive. "Du & jag hörs" svarar jag tillbaka. Tack för att du kom. Jag tror att jag tog honom i hand sedan. Jag minns faktiskt inte. En intensiv dag.
Och där under dagen, ett tag såg jag plötsligt att J satt i publiken. Såg rakt på mig. Han såg att jag sett honom & han log. Såg stolt ut. Jag vet att projektets frågor inte intresserar honom nämnvärt. Men jag vet någonstans innerst inne att jag gör det. Och det är därför han satt där & såg på mig. För att det är jag som gör det här. Han överraskade mig. Och min ilska rann av. Jag förmår inte att hålla den inne i mig. Jag är inte arg, faktiskt inte alls. På eftermiddagen när allt var slut, då jag köpt tre (!) flaskor rött vid med mig & hamnat i Malins kökssoffa ett tag & lät adrenalinet efter dagen tona ut innan jag gick hem till mig; så ringde det. Det var J. När ringde han mig senast? I somras kanske? Och vad vill han? Vi pratar om dagen, om stunden, om behov av att landa från alla måsten. Han är på väg till Kittelfjäll, hans vinteroas har öppnat sin vilande famn för honom & han ska ge sig själv så mycket snö som möjligt. Men, han säger också att han gärna hade velat träffa mig ikväll. Vi kommer inte att göra det. Men han säger det ändå av någon anledning, att den viljan finns. Jag vet inte vad jag ska göra av informationen men jag tror honom. Plötsligt låter han som den J jag minns. Och vi har svårt att lägga på. Vi är inte förtroliga, inte som förut. Men vi känns igen. Som i; jag har mött dig förut. Jag minns det. Samtidigt känner jag mig "nykter". Seende. Det är vad som görs, som betyder något. Att han satt där betydde något. Men att han säger att han velat träffa mig ikväll men inte gör det, det betyder betydligt mindre för mig.
Jag går hem. Sjunker ned i badkarets varma vatten, ett glas segervin bredvid. Ensam, tyst, rymd på insidan. Leker med tankar om den där främlingen A. Livet, ge mig honom igen. Jag somnar i min säng innan klockan slagit 21 denna fredagkväll. Veckan har varit intensiv. Har suttit i panel tidigare i veckan & pratat öppenhet, mångfald & inkudering, forskat efter hur vi ska kunna ta fram en ny tjänst (till mig själv) på Folkhälsocentrum, guidat många genom insatser på jobbet & sedan konferensen. C'est la vie.
