mellan raderna.

När går ut från huset där han bor ikväll så dyker han upp i fönstret, ser på mig & börjar tramsa framför mig medan jag skrapar min bil. Jag skrattar tillbaka. Kör hem, alldeles lugn. Han upplever mig som harmonisk säger han. Det är inte så som jag oftast ser på mig själv men just den här helgen så stämmer det. Jag spinner. Vi två spinner.

 

Igår, när jag stiger in hemma hos honom blir jag oväntat blyg & känner mig lättad över att han möter mig genom att placera sina läppar över mina. Han guidar mig runt i sitt hem som jag förälskar mig i direkt. Ett riktigt hem. Ett hem vars inredning lika väl skulle kunna vara min egen, 50-tal & färg. Dock ännu varmare & mer hemma än mitt eget. I bokyllor står vegetariska kokböcker & genusvetenskapliga ingångar blandat med inslag från hans femårige barns boksamlingar. Jag får inte nog av att se på honom men jag vågar inte riktigt ta för mig där i början. Får jag verkligen?

 

Det är fullt av samtal, mycket feminism. Så skönt att träffa en person som också har läst genusvetenskap; där vi båda kan refera till filosofer vi båda känner till, som förstår hur genusvetenskap ligger som en integrerad bas för att förstå hela det komplexa samhället. Vi vrider & vänder, studerar nyfiket hur våra olika bagage möts. Och när vi lagar mat ihop kommer jag på mig att flera gånger bara se på honom. Han är bekant, fastän vi inte alls känner varandra. Det är intressant. Han är en korall, tveklöst. Något särskilt. Vacker. Hans rena drag får mig att vilja röra vid honom, följa varje linje längs hans kropp, rama in honom, göra honom ännu mer verklig. All tid försvinner, rakt in i bubblan. Vi äter middag när klockan är sen, allt är fint. Lättsamt, mjukt. Vi är båda inkännande som en bara kan vara inför en ny människa. Trevande, uppmärksamma. Våra blickar ser forskande på den andre & jag vill bara röra vid honom. Och det gör jag sedan. Stora delar av natten. En överraskande närhet. 

Vi somnar kors & tvärs nån gång mitt i natten. Jag vaknar före honom. Vi har hamnat på samma kudde. Hans ansikte mot mitt eget. Så vacker att vila ögonen på. Han ser mjukt på mig när han vaknar, stryker undan håret ur min panna & ser glad ut. Sedan går vi lös, följsam värme & gemensamma rörelser in i dagen. Finns inga skäl att låta bli varandra. Allt är nu. Vi äter lång söndagsfrukost & klär därefter på oss underställ & det känns så hemma. Gå runt i underställ med oborstat hår, allt i en enda bubbla av mjukt, skönt, skratt & nyfikenhet. Det ser lockande ut med ljus dag ute men han ser ännu mer lockande ut så jag äter upp honom istället & timmarna gör lätt sin egen vals & medan vi åter igen följer den andres linjer & rörelser, lär känna, vill ha mer så omsluter mörkret dagen. Vi lyckas sakta ta oss ut nån gång i den här tidlösheten, andas luft, återvänder hem. Fortsätter i vårt gemensamma. Äter värmande soppa, lindar in oss kring den andre & behöver snart skiljas. Katten behöver mig hemma. Han har sitt lärarjobb att gå till imorgonbitti. 

 

Vi ska ta allt som det kommer. Bara vara nu. Vi behöver inte veta vad det är, det här. Vi är ärliga med att vi båda brottas med ekon från tidigare relationer, han menar att han kan uppleva sig nyckfull. Att han drar sig för att välja något. att han istället drar sig undan. Jag har själv fått möta flera minnesbilder från J, särskilt närvarande just när jag träffar E. E är den första sedan J som jag får en helt annan vibe av än från mig själv vid andra möten. Ändå vågar jag inte riktigt gå in i den känslan. Inte än. Men att vara så nära E, så ömt & varmt & fullt av skratt får mig att minnas hur mycket jag älskat J, hur vi två också delade vår bubbla, hur vi var den andres hamn & ankare. Jag försöker låta minnet av J finnas, inte tvinga undan. Men inte heller låta det styra mig längre.