Någon slags summering, adjö med dig 2016.
Får för mig att ge mig själv tid att summera året som varit. Alltid skönt att avrunda, rensa upp lite för att bereda plats för det nya. Jag läser dagboksanteckningar från hela 2015 & 2016 & det gör ont i hjärtat, i kroppen. Så mycket som handlar om J och därför får inledningen på årets summering ta vid just här. Vi åt frukost tillsammans 23 december på J:s initiativ & de var oväntat harmoniskt från min sida. Det kändes mer än bekant, det var nära & omtänksamt men utan frågor som ingen av oss ville ha svar på. (Jag behöver inte veta vem du är med nu & jag vill inte berätta att vår resa har tagit slut nu). Han såg på mig så varmt att en hade kunnat tro att det fortfarande fanns en chans för oss. Han berättade att han sparat alla små lappar av ord jag lämnat efter mig genom åren, hur starka de är, oavsett hur allt är nu.
Och jag tänker på de lapparna när jag nyss läste igenom alla tidigare rader om honom & blev starkt påmind om hur girigt jag älskade honom, på ett sätt jag aldrig upplevt kärlek förut. Också hur jag ständigt tycks ha väntat på honom. Inte kände mig sedd, inte i vilande när han var borta (vilket han så ofta var). Jag skrev bland annat; Hela veckan har han varit bortrest (som oftast) och jag insåg i slutet av förra veckan att jag ofta placerar mig själv i väntande position. Inte för att han ber mig göra det utan för att jag själv har tänkt att det är värt det, varje stund vi får tillsammans. Men, vad gör det med mig själv i allt det här väntandet? Vad försakas och prioriteras bort för eventuella möjligheter att få pussla samman mig med honom för en stund?
Flera gånger tänkte jag sluta upp med mitt väntande. Och jag inser att jag fortsatte ändå. Att tro, att vänta, att gå vilse, att finna nya vägar; varje gång söka en annan väg som ledde mig till honom, till mitt guld. Men - till slut stängde han igen den sista chansen för mig, förintade möjligheterna att finna honom. Då var det över. Ingen vits att vänta mer. Tårarna rinner när jag minns & känner & det är okej. Jag vet att jag inte går tillbaka & fortsätter söka i blindo nu. Han skrev några rader till mig för några dagar sedan & jag känner att det är dags för mig att på riktigt gå vidare nu. Att ge mig själv en ren start på det nya året.
Och jag behöver inte hålla kvar någon öppen kanal till honom, för vår gemensamma sak skull. Det går inte att gå vidare på halvfart och därför besvarar jag hans varma rader som kom från honom häromdagen med mina egna, följande: Hej där. Du nämner hur starka ord jag lämnat efter mig, hur de känns i dig. De lappar jag lämnat efter mig genom åren, om de är starka i sina nedslag är alla hela sidor av anteckningar som en tsunami av kraft. Här finns rader som; ”Jag älskar oss och skrattar åt oss båda. Vi hinner bara brinna lite, strax är han borta. Iväg på någonting, i en annan rörelse som oftast, en bonus när vi ses, att vi ses. Vad gör vi med varandra? Klär av, hänger oss, älskar med. Renaste dedikation i de stunder som är våra. Jag bär med mig oss som en magiskt intim symbolik för kärlek närmast hjärtat varje gång.” Mellan rader finns en väntan. Jag var girig & kär i dig från allra första början. ”Im all yours säger jag till J & jag menar det verkligen.” Det var så. Men jag märker mellan raderna hur mycket jag väntade på dig & hur svårt det var att pussla samman oss på mer självklara sätt. Innerst inne tvivlade jag inte på oss men något skapade väl ändå sprickor i marken som sedan brast & du gick. Och jag slutade inte vänta precis då & inte eller efter en tid men faktiskt för en stund sedan. Jag tar med mig många insikter in i det nya året & upplevelsen av att ha älskat som jag gjorde. Det har varit en modig tid & det är nog den som finns mellan raderna också i lapparna hos dig. Det som var, det var på riktigt. Jag är glad för upplevelsen, resan vi gjorde. Nu är det annat, nu reser jag strax iväg & i den rörelsen öppnar jag också andra kapitel. Ta hand om dig J. Varm kram, Räv.
Nu gav jag mig själv det. Ett hejdå. I december förra året skrev jag: Jag har behövt ge mig själv allt, vara modig hela vägen in. En får se vad som sker, tillit till processen, till kärleken - framförallt, till mig själv.
Ord, som fortfarande känns aktuella idag. Tillit. Det är okej att gå vidare nu.
December 2016 & jag är starkt berörd av mina kvinns & de få, riktigt bra mansfigurerna jag har i min närhet; mina chosen ones. Familjevännerna. Klokskap & driv, mod & sårbarhet. Levnadskonstnärer, flera fåglar. Jag skriver till Månlivet att jag känner mig som ordförande för klubben för inbördes beundran för jag tycker att jag har jordens bästa vänner & kan lätt & med stolthet dra på mig skrythatten för det.
Jag har varit så jävla ledsen det här året. Aldrig förr gråtit så mycket, också för att jag lärt mig att gråta nu. Jag har behövt stöd & tröst & närhet. Jag har också behövt mycket ensamtid, natur & egenkraft. Det bästa jag gjort på egen hand var helt klart fjällvandringen där jag vaknade med morgondimman invid fötterna, blicken mot bergen. En av de mest utvecklande relationer har varit den till Vera, som vi två fick tråckla tillsammans när tvillingarna kom som en efterlängtad men också utmanade skatt. Den person som gjort mig allra mest lycklig & arg & ledsen har varit John & jag var inte någonsin uppleva allt det där igen. Just nu är inte ens ett saligt ögonblick med honom igen värt den sorg som följt med på köpet. Resan till Bali var varm & fin, styrelseupdraget med SADB har gett nya perspektiv & på jobbet har jag kommit allt närmare vem mitt verkliga yrkesjag är. Uppväxtfamiljen, särskilt mina kvinns & jag har stått starka genom året & de som är mina väl valda vänner är fortfarande just så viktiga för mig som jag vetat om.
In i det nya året vill jag ta med mig den spontantitet & livsnjutarpersonlighet jag sett stora sidor av redan det här året. Jag har förstått att jag kan vara en person som släpper allt för händerna för lust & njutning, för en stund av äventyr. Jag är bra på att välja om jag också blir vald & då är det med längtan efter mer som jag kastar mig ut & inte räds att utforska mer.
Därför är det extra fint att det dykt upp en person just i slutet av det här året som avrundar tillsammans med mig med mjuka händer, som kysser mina ärr, som tagit in mig precis där jag är. Vi har hunnit vara åtskilda 5 dagar nu. 37 dagar åtskilda återstår.
Det här är helt outstanding. Jag vågar inte berätta för honom precis hur stort det känns men kanske hörde han det i telefonen imorse. Han som vandrade runt där i Härnösand med vinden i håret. Så skönt att höra hur han visar sådan nyfikenhet inför att få följa min resa, som säger att han gärna vill ringa mig igen innan jag reser. Jag kikar på ett foto jag har av honom & tänker att vår resa tillsammans har börjat. Vi skrattar mycket, vill veta allt möjligt. Jag älskar hur han pratar, hur han är så levande.
Sitter & skriver, visualiserar att han kommer in genom dörren, gör oväntat entré. Ett hej, att få vila blicken på honom. Krama om den där kroppen. Dra in doften av honom. Känna hur han har längtan efter mig i sina händer också.
Det här inte bara nu. Det här är så mycket. Så mycket mer. Obegripligt att det är så väldigt nyss vi möttes, så nyligen jag inte ens visste att han fanns. Du, ingen annan. Jag vill ha dig, vara oss. Jag funderar på vad det är som gör att jag vill ha honom så. Ska försöka sätta ord på det. Han känns ljus, positiv på ett sätt som är inspirerande. Det märks i hans sätt, hur han vill gå helt in i stunder, ser det möjliga i dem. Han får mig att både vilja dra ut på gemensamma äventyr & samtidigt ligga i vila intill. Redan efter första natten ihop så drog det överraskande igång mängder med idéer i mig, sprungna ur ett känsloladdat tillstånd av att vilja göra hundra miljoner saker ihop med den här personen som jag fortfarande inte känner särskilt väl. Jag bara vet att det vore en grymt fin idé att göra det mesta ihop. Å andra sidan känner vi verkligt inte varandra än. Och vi har ingen överenskommelse nu eller någon konkret form för oss när vi ses sen. Men det finns en vila i allt det här. Ett slags tillbakalutat tillstånd av ro & tillit. Framförallt är han en påminnelse om vad jag uppskattar & vill ha. Mer än just kortsiktigt. Det finns ett vilande tillstånd även i att resa iväg för jag reser inte ifrån. Jag tror att det här bygger trygghet och tillit. Jag vill tro det. Sedan är det positivt i att mötas en kort stund & sedan skiljas åt för ett längre tag. Det ger möjlighet att faktiskt se om tiden ifrån skapar saknad & längtan. Ger en vink åt vad som är menat med det här. Att både kunna släppa taget om det är så, eller gå vidare & bygga mer. Praktisk tillämpning av att lita på processer, lita på livet. Att det blir som det ska. Det är en god intention med nytt år också. Att känna trygghet, tillit. Att våga vila i tillstånd.
Nya Zeeland, så snart.
Packningen går framåt. Jag hade ett långt samtal med mina resekamrater igårkväll & plötsligt mindes jag igen vart vi faktiskt är påväg & vad den här resan betyder för mig. Känner mig plötsligt helt somrig, salig & smått euforisk. Äntligen får jag upptäcka Nya Zeeland. Det landet har känts så fjärran alltid & så drömlikt. Nu händer det, om bara några dagar är vi där. Längtar efter att springa i shorts & ha sagan-om-ringen-landskap framför ögonen. Vi råkar också ha 18 timmar i Peking. Vi spånande på idéen att ta oss in & besöka kinesiska muren lite snabbt, låta regnbågsfamiljen sprida lite färg där också. Bara för att vi kan. Känns extra fint att resa med familj också. Är alltför van att resa ensam. Det här är nytt för mig. Nyttigt & Lyxigt, att dela.
Vilket år alltså. Ett riktigt skarpt karvande på insidan. Ser framemot att flyga genom moln in i det nya.
