mellan raderna.

Kom hem ikväll från några dygn i det avskalade friluftslivets tecken. Som vanligt med en lugn harmonisk känsla i kropp & sinne. Välmående. Detta oavsett hur vädret var. För vädermakten gav oss inga enkla lägen, inget smekande medhårs. Roadtripen ned var visserligen lättsam, solig. Vi spelade musik på hög volym, Martin dansade för mig på en brygga. Vi njöt av att bara vara vi & på väg någonstans. Vi är ett klockrent team, alltid. Högt & lågt, allt i ett. Den totala matchningen av allvar & skratt. Första halva dygnet var vårt egna med spontant utforskande längs vägen, första tältnatten vid en strand söder om Nationalparken. Förmiddagen efteråt, på själva midsommarafton, mötte vi upp med Ida, Carin & Lave & tillsammans vandrade vi genom Skuleskogen mot Tättholmarna, vackra uddar en bra bit in i den trollska skogen. En fin första gemensam kväll. Väl framme tog de andra plats i en av de stugor som finns runt omkring i skogen, öppna för den som vill att husera i. Chans att elda, ingen el. Enkelt, jordnära. Vi lagade mat över våra kök sittandes på marken i en skogsglänta. Allt var fint. Härligt att återse Liten också. Sent den kvällen vandrade vi iväg, Martin & jag. Utforskade en magisk vacker udde inbäddad i mossa & skägglav. Låg i timtal i en hög tillsammans, kände jordens värme & lyfte stora & små tankar, nära & avlägsna. 

 

 

Vi slog upp vårt tält en bit in i skogen under första natten där kom regnet. Ett ihållande regn som sedan omgav oss likt en kall filt under resten av tiden. Inte för att vi klagade över det jag & livspartern. Vi körde på. Drog på oss löparkläder, drog ut på tur i den omgivande grönskan. Regnskog i sin sanna bemärkese, fuktighet & frodighet. Kalla händer, frusna knän & en samtidigt så njutbar känsla av att vara i rörelse, att ta för sig av livet. Från Skuleberget såg vi ingenting i den täta dimman. Sprang vidare. Och ungefär så flöt dagen på. Om kvällen mötte vi på våra medresenärer. Och så enkelt det blir när samtliga tar ansvar för sina egna behov. Det finns mycket att redogöra för; om hur det var att ligga i tältet & ta igen sig efter löpningen, att följa vattendropparnas resa över tältduken, att lyssna på fåglarna. Eller den natten när vi smög fram som skuggor i skogen, lyssnade in ljuden & spanade in i kvällsskymningen. Eller berättelsen som finns om de två rävarna vi mötte. Att vara utomhus, att vara bejaka friluftshjärtat gör mig rik & lugn. 

 

 

 

Efter två dygn i skogen fortsatte vi efter gemensam kaffe åt olika håll, Apelmössen åt sitt & vi åt vårt. Sov sista natten på en strand med magisk utsikt över havet. Att vakna upp om natten för att fåglarna lever sitt vilda liv alldeles i närheten & kunna krypa djupare ned i sin nya sovsäck & somna om, lyckan i det. På hemväg norrut passerade vi Umeå & drack kaffe hos Martins vänner. Och på väg söderut träffade vi faktiskt på Olle, tog en spontan omväg förbi för en kram & ett hej. Att träffa Olle kändes. Men det blev också tydligt (igen) att vi rör oss åt olika håll nu. Att livet är som det är.

 

Och det går att erkänna att jag tänkt en hel del på Henrik under resan. Oavsett vad någonting är. Vi har haft lite sporadisk kontakt. Svårt att helt vila i det här för mig, nya tillståndet i att träffa en människa utan att veta på vilket sätt vi ses. På ytan, högst vänskapliga. Och det är väl en fin grund att bygga upp något kring. Ändå gör det mig till viss del osäker. Märkligt. Vet inte heller på vilket sätt jag vill få övertygelse. Ett perfekt läge att träna på att lita på känslan. Så nu ikväll när jag som mest tänkte att det är en evighet till torsdag då vi pratat om att ses igen så ringer det plötsligt. Och det är han. Vi har inte ringt varandra tidigare. Och jag gillar att han rakt på bara gör det. Utan att ha någon annan anledning än att han vill höra hur det är. Och strax har en timme passerat. Samtalet fortsätter att väcka nyfikenhet i mig för honom. Men påminner mig också om att det finns stor anledning till att det här, om det utvecklas vidare, får gå långsamt. Det finns barn med i bilden & vi är båda två personer som nog är beredda att vara rejält dedikerade om en faller. För faller en, faller alla. Då gör vi det ihop. Vi, två barn & andra respektive, fler vuxna. Det här pusslet av relationer & kontaktytor & viljor & allt vad det är blir inte enklare med tiden. Jag tänker på honom. Att det var härligt att ses sist. Att jag vill utforska mer. Och jag fattar att också han vill utforska. Häftig insikt. Den gör mig vansinnigt nervös. Intressant.