mellan raderna.

Lunchdate med H. Och det bara känns. Allt. Jag mår som en gud. Och jag älskar att se på honom. Hur han vågar möta min blick utan att vika undan. Att jag äntligen är i ett möte där blicken faktiskt inte viker undan. Och att vi har med oss erfarenheter som vi lär oss av men som inte behöver definiera oss. Jag ler när han mitt i allt berättar om hur han har kidsen nästa vecka & ger förslag på när han har möjlighet att träffa mig. Om han visste hur mycket jag behöver exakt sådana saker. Att få höra att det finns skäl till att stanna upp & våga vara i det här. Att det finns mersmak från båda håll. Och vi pratar om sånt som berör. Politik & drömmar. Om rädslor & stora visioner. Om det som gör oss kaxiga & det som får en darra i knäskålarna när ingen ser. Jag behöver sätta ord på min egen upplevelse av att från tidigare relationer uppfattas som "för mycket" & att jag inte vill vara där igen. Att jag faktiskt tycker om alla dessa känslor, allt detta högt & lågt & genun dedikation. Hans leende när jag förklarade. Ord om intensitet & den vilda lusten till utforskande. Hans blick i min under tiden. "Jag älskar din blick" svarar han. "Och att du går igång som du gör. Du är intensiv & det är ju det jag dras till. Att du är så mycket människa. Det är inget nytt. Jag tycker om det. Tycker om dig väldigt mycket. Och det är inte heller nytt för mig. Jag har tyckt om dig länge. Du har nog bara inte vetat det." Plötsligt skrattar han. Blir lite förlägen kanske. Och jag ler. Vill krama om honom men vågar inte. Han är modig som delar fastän jag fattar att han är rädd samtidigt. Vill sätta mig intill, röra vid hans nacke. Undersöka hur den känns. Undersöka allt. Varje del av honom. Men gör det inte. Inte just där, vid lunchtallriken. Men sen. Samtalet flyter vidare. Det känns lyxigt att få ha honom på tuhand vid en lunch som han har föreslagit. Att få ses innan jag åker söderut med Martin. Ska iväg & tälta några dygn, springa i skogen. Slå läger med Ida, Carin & Lave. I denna nyförälskelsens dimridå får jag god lust att stanna hemma. Vara med honom istället. Men, klart att det inte är aktuellt. Klart att jag ger mig av. Och får längta efter mer. Att veta att han finns här i norr när jag kommer hem. Att vi har en ytterligare date inbokad känns som julafton. När vi skiljdes åt kramade vi om varandra länge. Fortfarande dessa långsamma utforskande. Ta det lugnt. Andas. Det är fint att lära känna ordentligt. Att bygga en grund. Alla dessa frågor som ivrigt söker svar. Att få dyka under ytan. Att känna att det inte går att bli mätt i att se på honom. Att känna begär att röra vid honom. Det här är så fint. Allt. Vad än det är & hur & vad det än för oss till.