Vill hellre dra till skogs & koka kaffe än spela charader på lokal

Lyfter mer om pride senare.
 
Just nu rader från en gryning. Hemkommen från uteliv, försök till klubbkväll. En lättnad att vara hemma. Att inte vara en del av den här senare delen av kvällen.
 
Det började med gemensam middag ute vilket var jättefint. Samtal om sådant som betyder något. Fint att ha med Jan-Olov Madeleine & Lena. Bra inledning. Och att Ida Isak kom förbi & att Martins blå ögon ibland mötte mina. Sedan fortsatte alla utom de förstnämnda till Elfridas hotellrum med tanken om att ladda upp lite inför utgång. Nästan direkt slog det mig hur svårt jag har att uppskatta det som sker med en grupp ibland då somliga sätter ribban för nivån & själva rörelsen i rummet som somliga andra hakar efter. Jag studerade gruppen, noterade hur den förändrades. Upplevde en slags nästan pubertal skiftning där en del av stämningen tycktes handla om att forma sig som en enda livlig enhet. En sådan som jag för egen del inte står ut med & inte vill vara en del i skapandet av. När kollektivism blir som en enda identitet. Jag uppskattar gruppformat när jag organiserar den genom att styra & leda, då min roll ändå är något lite annat, lite på sidan av. Men att ingå, vara en del av själva massan för att smälta in? Det funkar inte. Som ikväll. Kände mig instängd i mitt eget huvud av den höga ljudnivån, hur överkänsligheten gjorde ont i både öron, huvud & satte skav på intrycken, på mina känslor för själva sammanhanget. Såg hur människor jag annars tycker om betedde sig på sätt som jag inte såg charmen i. Kom på mig själv med att inte tycka om känslan i kroppen, att jag inte tyckte om vem jag blir i det här sammanhanget i just denna grupp. Viktigt att ta med. Att vara tydlig med sig själv. Saker förändras. Jag försökte hänga kvar, hängde med ut men väntade mest på tillfälle att fly iväg, ut i den friska luften, få vara ensam. Hela situationen: vara ute på lokal bland folk som inte är klara i sinnet, att försöka röra kroppen till musik utan känsla, omöjligt projekt. Det var en befrielse att dra ut från stället sen, bestämma mig för att dra hem. Gav det en chans men det kommer inte ske igen på väldigt länge. Och troligen inte igen med det här gänget, kollektivet. Var & en ja men inte med den här gruppdynamiken. Intressant & lärande att uppleva en kväll som den här. Att också släppa taget om ett vänskapsgäng. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0