mellan raderna.

Jag saknar Olle. Att få se honom. Höra hans uttryck. Dela. Vill göra saker ihop. Allra helst rymma iväg med honom. Om jag skriver en rad till honom om att jag gärna hör hans röst så ringer han nästan alltid upp direkt. Säger saker på sitt särskilda sätt, får mig att skratta. Och det är befriande att vi är så öppna, att allt får sägas. Finns inga gömda skrymsle, inga icke-frågor. Inte heller om det som känns. Som idag när jag saknat honom lite extra kunde jag dela just det när han ringde mig. Berättade om hur efterlängtad han är. Han drog igång direkt, gjorde mig lekande på insidan som en våryr svala. (Svalor är för övrigt helt fantastiska, särskilt när de dansar över vattenytan & en kan betrakta dem utan att störa från kanotens vrå)

Att Olle möter upp så direkt gör att han känns närvarande. Även om allt är som det är.

 

Idag gav jag mig av till Brändön tidigt på morgonen. Hade längtan efter kidsen. Efter att vara nära alla tre. Härligt att ha ett hem med tre barn som genast öppnar upp, bjuder på morgonkaffe. Snart hade jag mina tre skatter omkring mig. Elis som direkt kröp upp i min famn, Loke som också ville få del av famnen. Vera som lär sig skriva, vi som författade presentteckning åt min moster Maj som vi tillsammans skulle fira 70:års dagen av senare under dagen. Väl hos Maj blev jag påmind om att släkten betyder en hel del för mig. Att tillhöra. Att det finns andra människor som jag delar både blodsband & historia med, till viss del utseendedrag. Och att det är speciellt. Solen värmde medan vi åt smörgåstårta, min mor som gjort en särskild vegetarisk & glutenfri åt mig & systern. Det om något är kärlek i praktiken. Och jag & Vera som sysselsatte oss med vår interna humor, vi som drog ut & letade daggmask, jag som vill ge henne min kärlek till naturen, till allt som växer & lever. Dessa små. Idag kände jag det igen, en slags djup förståelse för människor som lever med barn. Som har egna. Som dedikerar sin kärlek för att guida, finnas, trösta, lära, bråka, bli sams & älska ännu mer. En del av mig tror att jag hade tyckt om den rollen. Ännu mer än som en moster. Jag sa slutligen hejdå till hela stora gänget, till Vera & Sara & modern & tänkte, när jag såg hur Vera tog Saras hand på väg till deras bil att det är vackert att ha den lilla som självklart följer med en hem. Där lärandet fortsätter. Om än det också är förbannat utmanande, säkert jättesvårt också. 

 

Jag drog förbi A i eftermiddag. Detta efter att vi spenderade gårdagskvällen ihop & en bra bit av natten.

Jag hade varit & paddlat direkt efter jobbet. Hade en vacker tur med Micke, ro & andetag djupt nere i magen. Känsla av att paddeltagen sitter bättre nu, en rygg som är alert, axlar som jobbar & sinne som blir alldeles mjukt & lyhört av naturens alla ljud & intryck. Med öppet, mjukt sinne efter paddlingen var det fint att möta A. Att direkt bli erbjuden en handuk, ta en varm dusch & komma ut & mötas av fruktsallad & te. Omhändertagande. Att låta sig bli det en stund. Sedan tog jag steget förbi all potentiell osäkerhet & jag sa direkt som det var, att jag ville ha honom. Och så blev det. Kul att utforska. Tryggt & avslappnat. Men helt urspårande till slut. Det hela slutade med att vi både kapade all kontakt med tanken, lät oss helt ge oss hän till varandra & oss själva & tog alldeles för stora risker där två på grund av slarv skulle kunna bli minst tre. Inte bra. Alldeles för stora risker. Helt orimligt. Därför besökte jag honom idag. En gemensam strategi om att ta ett dagen efter, för säkerhets skull. Och han som den sjuksköterska han är ville pyssla om mig denna kväll efter pillret & dess biverkningar. Att ta ansvaret gemensamt, åtminstone efteråt. Så. Därför satt jag ute med honom i solen. Tog en tablett men kände mer behov av att vara ensam än med honom. Och jag längtade ännu mer efter att få ligga intill Olle, eller dansa med honom. Eller bygga ett pussel. Vadsomhelst. Drog hem nästan direkt. Kände mig avslagen gentemot A. Ville hellre krama katten.

 

Jag behöver nog få lite distans, samla energin. Åker iväg med Henrik imorgon på morgonen. Två dagar i ett naturreservat väntar. Det blir nog både ro men också socialt då vi behöver ta vara på tiden, lära känna varandra då vi planerat att göra en lång Norgeresa ihop i sommar. Känns ändå avspänt. Intressant, kravlöst. Årets första tältnätter väntar. Lite speciellt att spendera dem ihop med en människa jag bara träffat två gånger. Men, varför inte?