mellan raderna.

Göteborg nu & det är alltid något särskilt med att komma hit. Som att komma hem. Det är speciellt att ha lämnat en plats utan att vara helt klart med den. Som att återvända till en kostym vars storlek fortfarande passar mig ypperligt. Utöver jobbet har jag vandrat gatorna runt här idag. Känt in, känt igen mig. Fallit ned i minnen, nostalgi. Undrat över hur det vore att leva här igen. Vilka hade jag haft i mitt valda, sociala liv? Några av de tidigare vännerna? Pia, Kim, Fredrik, kanske Ulli ibland? Eller mestadels nya genom hungrigt flirtande? Nya kollegor? Vad skulle jag jobba med? Kunskapcentrum för jämlik vård, västra Götalandsregionen; deras Folkhälsocentrum motsvarande där jag redan är idag? Troligen. Möjligheterna skulle nog finnas. Kontor ute på Hisingen. Om helgerna, kanske besök ute hos Henrik ibland på Öckerö? Någon helg ute i Varberg hos Lennart? Hur hade frilufslivet tagit sig uttryck? Vad hade vattnats? Löpningen i något löparforum bland andra entusiaster? I någon grupp inom Friluftsfrämjandet? Vart hade jag bott? 

 

Jag öppnade Tinder så fort jag landade igår. Genast dök fler människor än jag orkade eller skulle hinna ta mig igenom upp. Och flertalet direkt som jag mer än gärna insåg att jag skulle vilja träffa. Vilken godisfabrik. Och rätt direkt fick jag gensvar & förslag om att ses. Det gick snabbare än jag begrep. Och jag blev girig & utan koncentration. Mycket vill ha mest. Och det har slutat med ingenting. Som det brukar kunna bli. Gapar en efter två samtidigt får en sällan tag i en enda. Ungefär så. Men nu är det inte riktigt hela sanningen. Jag fick kontakt med särskilt två intressanta men där båda kunde ses betydligt senare än vad jag var beredd att vara öppen för i & med tidiga morgnar med jobbet. Så välkammat & toppdresserad av mig själv hamnade jag med fokus på mig själv istället. Utan en enda kontakt med någon, varken ny eller sedan tidigare bekant eller vän. Och det fungerar det också. Det är lite speciellt. Hela grejen. Att vara här. Göteborg ger mig så mycket känsla att jag blir alldeles kollrig. Och samtidigt full av hemlängtan. Underlig känsla att vandra gatorna fram & gå till ett hotell för att "komma hem". Som att vara gäst i sin egen stad. Skulle hellre vandrat hem till ett annat slags hem. Inte kanske just ett Blåvalsgatan men något. Att gå på date med en ny människa här i stan hade stimulerat mitt sinne. Det hade varit intressant att leka med tanken på att påbörja en ny slags förankring här. Och att göra det emotionellt brukar vara mitt sätt att komma under huden på platser & mig själv. Nåväl. Just idag blev jag inte riktigt klok på mig själv & mina val. Det känns som att jag behöver komma tillbaka till Göteborg snart. Med mer ro. 

 

Jag har dessutom en närvarande känsla av Olle i mig efter dagarna i Muddus. Dagar som för övrigt blev över förväntan fina. Henrik var lätt att vara med. Mjuk, följsam, självständig. Kändes som att vi båda förhöll oss till varandra med respekt & utrymme. Också med öppet sinne & en värme. Jag var noga med att inte skapa otydlighet i intention. Det här är en vänskap jag vill vattna. Inte mer. Vi kunde sätta ord på det också. Raka rör. Så lätt det blir. Muddus var vackert. Grönt. Snö på många platser. Underbart att sova i tält igen, årets första nätter för min del.

 

 

Jag & Henrik utmanade oss själva & varandra & sprang oväntat hela nationalparken runt, 34 kilometer. Som kropparna fick kämpa & som det gav följder efteråt; trötta, slitna leder. Magiskt att se vad kroppar klarar. Två dygn i skogen fyllde på med mängder av energi. Gav ro till sinnet. Och mitt i det lugna kom den klara insikten till mig, kärleken för Olle. Inte helt nytt. Men alldeles ren. Saknade honom. Drömmer om att cykla runt i de Italienska alperna med honom, i Dolomiterna. När jag kom hem från skogen hade vi ett långt samtal & vi känns nära. Som att vi på något sätt är jämlika i vår relation trots att vi har olika intentioner med oss. Han är mån om oss, ringer lika mycket, skriver, skickar över tankar, bilder. Vi håller oss i den andres närhet, tankemässigt. Så när ses vi? Vi har ingen verklig plan. Jag vill höra honom be om det. Jag bäddade ned mig nyss för att skriva om allt det här istället för att ge mig ut på vandring för att stilla nyfikenhet genom nya bekanta att vila ögonen på. Och Olle är den som ringer. Och en timme går utan vidare. Alla våra ständinga funderingar om allt möjligt. Och Martin hör av sig & skriver att det är sommar i Luleå. 

 

Imorgon eftermiddag reser jag norrut igen. Kanske blev det ingen date med någon med rötterna djupt nedkörda här i götet för att det inte är läge för mig att själv bli ankrad här, att inte bli sliten mellan de olika världarna i norr vs söder. Jag vet inte. Åtminstone känns det enklare att resa hem igen. Och att dra på visning av en stuga på söndag som jag börjar drömma om att få äga. Mitt eget projekt. Självständighetsmarchen.

 

 

 

Där jag ska sitta & odla mina håriga ben & armhålor, dricka te ur rabiata feministkoppar & svära över de normer som nyligen fått mig att både sucka & bli förbannad. A som under ett samtal sist vi sågs satte ord på sina tankar om genusperspektiv i sitt eget liv, om sina val, om vad han varit van att attraheras av, vara nära. Jag satt mest tyst & lyssnade. Tänkte hårda tankar om att han är kass på att ställa frågor. Att han ibland beter sig typiskt snubbigt, inte känns seende. Och sedan hör jag hur han noterat att jag är hårigare än samtliga andra han träffat förut. Utan att han lägger värdering i det. Men bara krasst hur det varit. Och ändå blir jag förbannad. Att samhället är så jävla trångt & där det slätrakade är normaliserat, förväntat, ofta önskvärt fortfarande. Bara det att jag sticker ut så mycktet för att jag låter det gro helt naturligt. Så, vad mer borde vara det mest normaliserande än att låta kroppen vara som den är?  Blir så trött på allt det här. Och trött på att vara den "annorlunda kroppen" för en snubbe som är betydigt mer hårig än mig. Avvikandets paradoxer, hur åtskillnad skapas genom föreställningar om kvinnligt & manligt. Och hur allt egentligen är ett enda flytande görande, en upprepning, original som kopieras i evighet. Finns inte första versioner. Allt är en del av varandra, av sig själv.