Ny plan?!
Jag vill förändra mitt liv. Så känns det. Kan låta dramatiskt. Men det känns inte det minsta dramatiskt. Och vill inte förändraför att mitt liv är dåligt utan för att jag faktiskt känner mig mer landad än på länge. Lugn & redo för nya tag. Som om jag är utsövd, på insidan. Nyfiken, vill testa något annat för ett tag. Haft bra samtal med H. Blivit påmind. Ankrat. Fyller lungorna med ny luft nu.
Kastar upp ett gäng bollar i luften & studerar noga hur de faller & hur det känns i mig när de gör det.
Stockholm känns alltmer vagt. Gör riskanalyser. Kommer fram till att storstad per se inte är min dröm men att det givetivs skulle gå att göra något bra av det. Dock är jag realist & inser att min idé om att få vara omgiven av mina människor där inte skulle se ut så väl i praktiken som den gör i tanken. Mitt Månliv planerar att lämna landet, Fruarna planerar att flytta till Göteborg & Fridan är som jag; insnärjd i egna behov & heltidsjobb & dessutom två små kids. Kvar i sthlm skulle Sophie vara & det är inte skäl nog för mig. Och flytta enbart för karriär när staden i sig inte lockar? Det går emot min idelogiska grund. Inga dörrar stängda men det här alternativet tonar ut. Och Johan, ja han finns där men inte heller han är skäl nog. Inte för priset jag får betala för att lämna mina människor här i norr.
Sommaren för lite mer än ett år sedan, när det tog slut med J så lovade jag mig själv att inte fly Luleå fastän jag så gärna ville. Jag fick stålsätta mig för att inte ge efter & bara dra. Jag ville till Umeå då. Men jag tillät mig inte. Jag hade span på ett jobb där, kände suget efter en lite större stad men ändå inte för stor. Av att landa på en ny plats, ruska om mig själv lite samtidigt som det skulle ske i närhet av några människor jag tycker om där. Jag samlade mina människor här i staden, bad om råd; om löften gällande hur jag skulle kunna få hjälp av att vattna relationer till kids som finns här. Folk svarade upp, gav mig stöd men också råd om att inte lämna en stad när hjärtat var mörker. Att istället invänta & se, ge det ett år, låta det bli himmel först. Ville jag fortfarande då så skulle det inte länge ske som en flykt utan som ett aktivt val, en mogen frukt.
Ett år har gått. I sommar har jag känt mig tacksam för det, att jag lyssnade. Men, fortfarande finns en lust att göra något nytt. Har så smått börjar känna på idéer om studier igen. Läser Folkhälsvetenskap på distans & inser att jag inte alls är färdig med studieliv. Älskar att djupa, att tänka akademiskt igen. För ett år sedan sökte jag in på några utbildningar söderut, kom in men tackade nej på grund av löftet till mig själv att inte flytta. Nu mjukstartar jag. Och utforskar fortfarande tankarna om andra steg. Sökte jobbet i Stockholm här om månaden, låg bra till under intervjun men tackade nej. Glad att jag tog chansen, att känna efter, stå på randen till något nytt där men nej, inte rätt, inte dit, åtmistone inte så, inte det jobbet. Och storstaden lockar mig inte särskilt, så är det.
Ett masterprogram i ett ämne i hjärtat av mig själv, genusvetenskap? Och mer en upplevelse av ett stenkast från mina människor i norr än hundra mil bort? Jag bara lyfter på locket till tanken & ibland är det lätt när det är rätt. Eller? Jag gläntar på möjligheter & Mattias går igång på idén som jag. Bjuder in mig att skapa kollektiv med honom. Och jag börjar begripa att det inte är en galen idé. Inte alls. Jag skulle kunna ta med mig den påminnelse jag fått genom Johan, gemenskap, att jag saknar kollektivet. En gemensam grön låda från någon ekoby som entrar ett gemensamt hem med fler. Mitt beslut, min känsla av att inte vilja skaffa egna barn ifrågasätts inte bland de mina där de redan finns en liten. Och där gemensamma intressen kunde gro vidare. En trygg bas med möjligheter. Studera vidare, eller söka en likvärdig tjänst på Folkhälsoenheten på Region Västerbotten vars chef jag redan känner. Det rör sig i mig. Tankarna om att bo i en lite större stad med mer aktivism. Och jag saknar politik i min vardag, att leva närmare barrikaden, känslan av att vara där det händer. Samtidigt som det finns ro nog att luta sig tillbaka i en stad jag tror att jag skulle komma överrens med. Det är lockande.
Jag kommer att vattna den här idén. Så bra som den landar i mig nu så betyder det något. Och kanske är det så. När en väl börjat röra sig är det inte konstigt om det drar i en ibland, time to go.
Kommentarer
Trackback
