Kyss mig så att någonting blir till gud igen.
Är på Thåströmkonsert. Det är han också.
Kom med mig så går vi vilse (och kommer hem, tänker jag). Rader rakt in under huden, Thåströms släpiga, knarrande, sträva, röd ljussättning.
Kyss mig så att någonting blir till gud igen, skriver han, min människa från förr, J, där han finns någonstans i havet. Och jag fattar vad han menar. Vi fattas varandra. Trots att vi är som åtskilda sateliter. Kanske har vi alltid varit det. Även när vi var tillsammans var vi ensamma men alltid i längtan & det var alltid bäst när vi var intill. Efter konserten möts vi. Det är helt sanslöst att hela kroppen kan längta så efter en annan människa. Som att ingenting hänt sedan det tog slut. Blickarna säger välkommen hem. Kropparna beter sig likadant. Bara kramas, skrattar, ser på vararandra. Och jag tänker att den här människan med sitt inneboende kaos av oordning, av blicken mer mot morgondagen än nuet, med sidor som jag fått brottats med också är hela den här människan jag älskar. För jag gör det. Är så nykter som jag kan vara. Så närvarande efter konsert, efter heldag bland vänner, efter egentid med mig själv. Känslan är avklädd & det är inte svårt för mig att låta mig bli omfamnad eller att ta emot kyssar på pannan. "Det gör så jävla ont i hela min kropp när jag möter dig såhär", viskar han. Och det är som det är med allt. Vi har tagit slut men ändå fortsätter vi. Han har gett sig av vidare. Vi blickar mot åtskilda horisonter. Han är inte alls den perfekta människan i mitt liv, kan vara så förbannat jobbig med sitt undflyande beteende & med den här kärleken som sedan väller fram, som omöjligt att stoppa i stunden. Men kärlek byggs inte på perfekta idéer. Jag vet vad han är & vad han inte är. Framförallt vet jag hur han känns, hur det känns i mig när jag stryker honom över kinden. Då, när han släpper garden mot mig är han bara eld & ömhet & kärlek & möter mig närmare än någon gjort. Och de är de stunderna som jag byggde min övertygelse på när vi valde varandra. Och igårkväll var ett sådant ögonblick igen när allt rämnade för en stund. Svårt att säga hejdå. Snön öste ned (!), vinden kall. Vi omkring varandra, kyss mig så att någonting blir Gud igen & den gemensamma Gud vi skapar ihop kysste oss & vi varandra. Sedan åtskilda, sateliter. Han borta. Jag borta. Han skriver att han älskar mig. Jag vet det redan. Och han vet att jag dör för honom där jag är. Jag bäddar ned mig ensam, helt omgiven av honom.
Jag kvar i ett dejtande tillstånd med någon anann, en slags tillfällig relation som jag inte ska jämföra med den jag förlorat. En annan slags form, av potential som inte kommer att fungera & det vet vi båda två. Även här kommer jag att sörja, processen är pågående.
Kommentarer
Trackback
