mellan raderna.

Allt känns så skört. Från svävande mjukt och högt till bottenlågt. 

 

Fjällen blev inget slut. Blev mer ett äventyr av att på allra bästa sätt stresstesta en relation; försenat tåg, vilse i dimman, Johan som fick feber, råkyla som svepte in där första dygnet. Beslut mot varandra, logistik, teamwork, tålamod, att leda & att ledas. Där fanns också förundran, oslagbart samarbete, kärlek, fascination, upprymdhet, starka kroppar & den största möjliga tillfredställelsen; att blicka ut över bergstoppar, hand i hand sådär. 

 

 

 

Och där växte vi. Vidare. Till fler möten. Luleå - Stockholm T/R så många turer att jag tappar räkningen. Samtidigt som jag haft mycket jobb i Stockholm, smidigt att lyckas förena distansrelation med jobb. Men också en stress av logistik, att hinna med skrivbordsarbetet i Luleå, att hålla ordning på separata liv & sammanhang, förhålla sig till veckor vars dagar tycks så få & alla måsten så oändliga. Att vilja jobba undan allt för att få vara närvarande i kärlek. 

 

Och mitt i allt blir jag sjuk, ligger nedbäddad, kroppens goda form flyr & i samma veva börjar Malin krascha & det med råge; det blir plötsligt gemensam tid på sjukhus, hennes kalla hand i min & jag släpper allt för henne. Det känns som att hon är allt för mig & ingenting får gå fel. Livet ger henne en käftsmäll som jag också tar del av. Hon klarar det, vi stärks tillsammans. Den här människan alltså. Så mycket fint med dig. Och mer ska det bli.

 

 

Och efter det får hon vila när hon strax därpå måste flytta (jävla bostadsmarknadselände) & vi är ett gäng som drar ihop en flytt, flyttar hela hennes bohag men hon får inte lyfta ett finger. Jag & hennes flickvän tar rodret, arbetsleder, styr upp & ror skeppet i hamn. Johan är hos mig också. Visar åter igen varför jag tycker så mycket om honom. Och det börjar redan på fredagen (dagen innan flytt). När jag kommer hem från jobbet är han redan hemma hos mig. Har bakat en vegansk chokladcheesecake & sitter & spelar på min gitarr. Spelar! På den gitarr som jag ställt undan & aldrig fått energi till att byta strängar på för att göra den spelbar. Han har fixat nya strängar, bara gjort det utan att säga ett ord, bara för att motivera mig till att ta gitarrspelandet tillbaka. Så jävla mycket kärlek i det. Och hur han sedan finns under flytthelgen, flyttar åt min nära människa som han bara träffat ett fåtal gånger & det känns så familjärt, nära. 

 

Och vi är nära varandra, hela helgen är vi närmare än vart vi varit någonsin denna korta, intensiva tid som vi funnits i varandras liv. Och det är besynnligt allt. Att vi kan vara så nära, som av samma sort. Jag kan komma på mig själv att förundras över att vi kan prata så fritt om precis allt som de allra närmsta vänner & samtidigt vara så fulla av begär efter varandra. Han kan få mig att må så bra, att bli så len på insidan. Samtidigt. Det finns en total motsatthet. Och det är att vi inte tror på det här. På söndagen konstaterar han att han landat i att han mest av allt i sitt liv vill han barn. Och att det allra helst sker med en kärlek. Samtalet leder oss genom förståelse, respekt & ledsamhet till slutsatser om att det måste ta slut mellan oss. Vi kan inte kompromissa om det här & på ett sätt är jag lättad för jag inser att jag vet vad jag allra helst vill i mitt liv & att det inte är egna barn. Hur än jag tänker det fram & tillbaka så slutar det här. Och han landar i ett annat liv, bland andra slutsatser. 

 

Klokt av en vän som jag talade med häromdagen; hon resonerade över hur individualismen idag påverkar hur vi väljer, hur vi har svårt att förenas med andra människor. Den egna viljan, egna drömmen som styr. Å ena sidan vackert, självständigt. Å andra sidan svårt när det tar slut på relationer. Det är sorgligt och fint, men skönt att veta vad en själv vill o behöver åtminstone. Det är nåt med individualismens tidevarv som gör det så svårt att mötas fullt ut dock, när det vi själva vill ha går före relationerna. Gäller i alla relationer, att inte vilja ge upp de egna behoven till förmån för att underhålla relationerna. Det är både och det där. Och samtidigt så nödvändigt att tanka upp sig själv först, ladda & ta hand om för att möta omvärlden, vänskapen, kärleken, förväntningar. Det enda hållbara för det egna är nog ändå att vi tar hand om, tar ansvar för & uttrycker det vi behöver. Fixar inte vissa relationer det så får de falla. Jag tror det. Brutalt. Men också tydligt att vi bara kan ha de närmast oss som fixar att vi behöver ta hand om det närmaste. 

 

Klart det är sorgset också. Och på samma gång känner jag mig cynisk. Trodde jag verkligen att det här skulle fungera, vara annorlunda för hur kärlek brukar fungera för mig? Troligen kommer vi finna strategier för att hålla den andre längre & längre ifrån. Till dess att vi kan sluta bort plåstret, varandra. Vi har fler resor bokade, jag har utbildning kvar i Stockholm. Vi kommer att ses. Och vi vill göra det. Han uttrycker mer sorg än mig just nu. Jag håller det tillbaka, tänker att jag föll som djupast till botten efter John, värre kan det inte bli. Långt ifrån. Jag fixar det. Just nu vill jag må bra, vill jag krama ur det sista av oss två. Göra något bra av det. Och egentligen, vi har inte skapat några sår, bara fyllt varandra med glädje. Det kan vi behålla och sedan hålla om varandra så länge vi behöver. Till dess att vi skiljs åt. Är dock så sjukt trött. Hade en lång dag igår & lite snurra på tråden med Johan. Kanske ändå att vi ger upp lite nu? Känner mig inte särskilt sugen på att åka till Sthlm. Anar att detta betyder att jag börjat känna efter. Och fattar hur mkt energi resandet tar med distansrelation, särskilt när den relationen också börjar sina i framtidstro. Livet alltså. Egentligen vill jag mest ligga i samma soffa som Malin. Vara här. Och för en längre stund igen faktiskt stanna upp. Och jag gör det. Lediga stunder är jag med henne. Och det är den bästa platsen. 

Som om livet alltid i stort vill efterfråga ett skav. Som om en sladd är utrdagen som gör att ekvationen inte fungerar. Trots allt, trots det fina.