Hudlöst
Omtöcknad. Livet i skarpt läge. Allt är inte livsviktigt men en del saker är det. Som att ett hjärta slår. I tisdags eftermiddag fick jag det telefonsamtalet som väl är ett av de samtal varje människa allra mest fasar för. Att någon ringer för att meddela att en förälder är på gränsen till döden, kanske redan död. I det här fallet var det min fars vän som ringde & meddelade. Jag som en av de totalt tre närmsta anhöriga hamnade i chock & i handling. Han hade blivit skjutsad med blåljus till akuten, något med hjärtat. De inre bilderna i huuvdet avlöste varandra i skenande fart. Hur farfar dog av hjärtinfarkt, så också morfar. Nu min egen far? Och allt vi har otalt. Hur allt; besvikelser, den genom tiderna inre sårade barnet, allt det där plötsligt viker undan för den våg av kärlek som tar över. Den rena kärleken, omsorgen för en människa som skapat förutsättningar för ens eget liv. Jag och min bror, tillsammans men också i egen upplevelse av sorg & oro gav oss iväg till sjukhuset. Rädslan i bröstet att komma försent. En eftermiddag, kväll av tumult, av döden som knackar på dörren men vänder om. Och en pappa. En gråhårig, tjurig äldre man vars livsval & prioriteringar ifrågasatts gång på gång. En människa jag älskar ändå. Genom alla lager av brustna förväntningar är detta den enda fadern jag har, som jag fått i det här livet. Och att möta hans bruna ögon vars nyanser jag ärvt är renaste lättnaden. Han lever! Vi är många som gråter av oro & lättnad denna kväll.
Och vad är viktigt?
Jag går på en intern arbetsintervju, får en ny tjänst på mitt jobb. Är numera Folkhälsostrateg och sakkunnig inom jämställdhet, jämlikhet & psykisk hälsa. Jag får möjligheter, utrymme att forma uppdrag som många andra bara kan drömma om. Jag är både nöjd, tacksam & vilse. Vad vill jag? Det kommer ut en ny tjänst på Länsstyrelsen, de söker en jämställdhetsutvecklare & chefen där kontaktar mig & vill att jag söker mig dit. Istället. Ska jag göra det? Hur länge till ska jag bo kvar i Norrbotten? Vart ska jag bo annars än här? Varför ska jag inte bo här? Och när flyttar jag? Och vad händer med mig & Johan? Och vad vill jag göra med allt som är omkring mig, livet i stort? Vilka kommer finnas kvar när andra försvinner?
Han reste hem i måndags efter att han spenderat en dryg vecka hos mig. Dagar av skratt & kärlek. Jag saknar honom hudlöst. Så fort vi är åtskilda börjar vi missmatcha varandra. Han behöver enskildhet, behöver få vara själv & landa ensam. Ber om utrymme för det. Detta precis samtidigt som jag mer än någonsin behöver närhet, ro & trygga relationer. Klart att han får utrymme. Han är bra för mig. Jag tvingas inåt, ankra i mig själv. Jag söker mig till mina egna. Går på Veras luciafirande. Hjärtat svämmar över när alla små sjunger så många låtar med sådan glädje & med allt det där livet som rör sig i deras kroppar. Livet fortsätter att utmana även i de fina stunderna. Jag hoppas att det ska ljusna snart.
Balance is not something you find. Its something you create. Words!
Kommentarer
Trackback
