Älskade J.
Har tränat mig in i morgonen, känner mig lugn i sinnet när jag inväntar John - och så plötsligt är han intill. Home sweet one. Så känns det. Vi ska äta frukost ihop. Drog igång ny tradition förra året, att någon dag innan jul göra just detta.
Det räcker med att se på honom. Att blickarna vilar i den andres. Jag är så jävla kär i honom. Och fortfarande finns en känsla av tillhörande, att vi hör ihop. Det låter klyschigt men det är just så. Timme efter timme, samtal rinner på. Så många uppdateringar att göra nu när vi inte tillhör den andes vardag eller ens tillvaro längre. John är en av de som inte smeker mig medhårs, som läser av mig som en scanner eller som en slags andlig guide för mitt inre. Han sparrar. Guidar mig själv fram till randen av egna tankar, att syna de möjliga tvivel jag har inför att göra förändringar i mitt liv. ”Det här är nytt,” säger han. ”Att du försöker detaljstyra så. Fastän du om någon vet att det inte går. Vart är ditt eget flöde? Vad är det du låter andra påverka som gör att du nästan fastnar i dig själv såhär?” Jag förstår vad han menar. Och han öppnar upp mitt allra innersta bara genom att se på mig på det sättet som bara han gör. Jag berättar att jag träffat någon jag dejtar i Stockholm. Han gör allt för att förhålla sig neutral, det märks. Ställer lite frågor, försöker ge mig positiv energi, visar att han finns ändå. Och så berättar han, att även han träffat någon. En fransyska som bor i Bryssel. Och det är klart att han träffat någon där. Han i sitt Bryssel. Som jag var rädd för det där. Att han skulle slukas till högborgen. Och nu både jobbar han - och landar där i någons famn. Jag kan se att det är bra för honom att få leva den här linan ut nu. Göra sin grej, inte undra mer om vad livet där skulle kunna vara. Hans driv & mod är inspirerande & i relation till honom känner jag att jag saknar den där glöden i ögonen. Något har hänt med mig. Och när han berättar om henne gör det så förbannat ont i hela mig att jag undrar om jag måste fly, direkt. Så trött på att gråta för honom, gång på gång. Att han gör mig så hudlöst sårbar. Jag stålsätter mig & jag vet att han ser det. Han låter mig hållas, smeker mig över ryggen, vi tar varandras händer & jag säger litegrann hur det är; att det är svårt att gå vidare med andra, att det jag känner för honom aldrig går att finna någon annanstans. Att det fortfarande känns lika starkt när vi ses. Som om vi aldrig varit åtskilda, som om det inte vore slut. Han ser på mig, länge. Svarar att han känner likadant. Och jag tror honom. Att vi både älskar men inte kan vara rätt. För hade vi varit rätt hade vi inte gång på gång skiljts åt. Eller är han bara fegare är jag? Som mer värnar om frihet än om mig?
Och mitt i det ögonblicket kommer han far gående, slår sig ned & vill fika med oss. Frågar inte om det är passande utan bara gör. På sätt & vis mysigt att vara en tillfällig del av den familjen igen, Kostet. Men, så mycket mer jag vill dela med John som inte blir sagt. Och snart åker han till Japan, om några dagar & när ses vi igen? Vi skiljs åt. Jag är omskakad. I grunden. Ledsen. Påmind.
Orättvist att jämföra känslorna för John med det jag har med andra. Ändå gör jag det. Och ingenting känns värt det. Inte när J känns såhär närvarande i mig. Och jag vet att det tonar ut, att jag kan lägga undan det igen & igen & igen. Och att det säkert blir fint när jag & Johan väl ses igen. Men jag saknar John så att jag går sönder.
Han skriver sen: Jag älskar dig. Starkt. Och jag svarar, att jag älskar honom. Tveklöst. Oavsett allt. Så är det såhär det är.
