Ny palett med bara orange tack.
Så smyger hon intill, kilar in det grå huvudet längs min hals och spinner mig rakt i örat med den lilla skära nosen, trasslar in tassen i en dreads och når mig allra längst in i ömhetsflödet och jag är hennes, hon har köpt mig med en spinnmotor och jag respekterar henne dramatisk i all oändlig vandring. Att få avsluta en dag som varit helvetisktung [på en del avgörande sätt] med tystnad som enbart bryts av en kattmotor slätar i stunden ut det genomskrynkliga.
Att vakna på morgonen och höra Kajan & Morgan som småsjunger sig vakna får mig att le i halvaket helrufsigt tillstånd, familjen. Gubbfamiljen.
När jag är ensam i flyttkartognkaoset så saknar jag dem och när jag själv på kvällen sent kommer hem så finns de där. Vi pysslar och tramsar, dricker kaffe alldeles för sent och tjuvröker som tonåringar, gör oss långa och korta, ger godnattkramar och skrattar
Nu är vi här. Kollektivplanen konkretiserad. Flytten tog vi oss igenom med bröl och pepptrams, dagen-efter-trötta ögon, nu-lämnar-jag-det-här-for-real känsla, förväntanslust och snabba tag. Morgan och Erika ägde vägarna med den tunga lastbilen, Alexander(s)katten och jag fick anabolastarka armar då vi högt skrek PJ HARVEY, Kajan bar byråer som om de vore tyngdlösa och jag var mäkta imponerad av oss alla.
Nu är jag här. HÄR. En annan del av staden men mer hemma inom hemmets väggar än på länge trots att det dröjer innan allt funnit sin plats. Vill landa och ankra rotsystemet med dessa ljuva teatraliska kvinns. Bygga upp ridåer av röd plysh mot omvärlden och stanna här innanför, vara intern och ledsen, glad och full av hemmamysinspiration, dricka morgonkaffe med Morgan och gå lös i nyvakna samtal om Tibets situation, vill tänka oviktigt om gamla människors säregna doft och djupdyka in i Kajans flödande sätt att föra samtalen på.
Mitt rum luktar rökelse, Buddha är på plats. Ett lugnets rum. Där går jag igenom hans samtal till mig, om och om igen, vill våga släppa den stenbeklädda ytfasaden nu och falla, falla, falla rakt ned i ingenstans och kunna tycka att det är helt i sin ordning. Jag värdesatter ärligheten mer än vad den i sig innebär, ge mig vad som helst som inte är förvanskad charader, skjut bara. Och du sköt. Rakt in. Nu vet jag och jag besvarar din ärlighet med att jag hör vad du säger, okej. OKEJ OKEJ OKEJ men det känns INTE alls okej, hon som har ett namn nu tillsammans med dig framöver, ni tillsammans är stenskottet i min glasruta, KRASH, skymmer sikten, rakt i ansiktet skjuter du. Förvridet nu men okej. Det är någonstans i det resonliga ett svar som är begripligt. Kanske har du inget val då kärleken inte väljer men ändå upplever jag att jag är BORTvald.Och jag är stolt och arg. Ord, ord, ord vad de förändrar allt men jag släpper inte in, vill inte begripa fanfanfan. Raka, rena. Så mycket var det värt, hurra min sköna. Även om du inte styr allt själv så ser jag dig som skepparen som väljer en annan färdrikting och du blir en fantasi, en nitlott. Så mycket som varit. Många resor. Din närvaro från första början som förändrade min plan. Är både ironiskt tacksam och på riktigt medveten om att en del av vad som skedde kanske hade hänt ändå, utan din uppenbarelse på det där sättet, bara senare i livet. Förlorade något [någon] jag trodde var stabilt men vann annat som är ovärderligt idag. Så. Du och jag trutkorren, över? Över! Nu söker jag efter en avstängningknapp för kärleken och den story som just påbörjats. ¿dónde está? Om du är allt jag vill tänka saker kring, hur tas viljan, längtan och den envisa tron bort?
Den här kostymen passar mig inte. Återköp tack. Den vill ha en annan kropp som numera har ett namn och jag vill inte ha någon men om så sker en dag igen så bör den ha en smidigare passform.
Drömmarna. Pang Pang. Förkolna genast. Måste bytas ut. Kloka månlivet föreslår att likna det som måste undan nu med ett isberg. Låta det smälta i sin egen takt. Ska försöka men kan inte låta bli att be om att berget är placerat vid ekvatorn.
Don't go there, över gränsen till saknaden, efter vad jag vet om som faktiskt så högst levande finns. Känner dig plötsligt alltför väl, vet om dina dolda sidor, egenheterna som just gör dig omöjligt att stå ut med men ännu svårare att vara utan, vet om dina vilda godnattsagor och ömma önskningar som alltid läggs fram med glimt, i färger som alltid går i turkos rörelse och gör mig galet euforisk. Att någon med namn ska äga tillträde till detta allt gör mig mörk och egocentrisk, slängd i glashuset. Utan öppenhet och ödmjukhet.
Shit the same. Det är det enda som är okej. Och att jag just nu är ensam i kollektivet men ändå inte. Att jag hör tasstramp av Tangokatten, djupa sovsuckar från Gandhihunden. Att jag snart packar väskan och drar till Hanna.
