Struts.
Det är lite sorgset. Att min reaktion just nu mest är att rycka på axlarna. Såklart att det inte blir som en önskar. Blir det någonsin? Cynism äger mig. När det känns som finast i magen, när längtan känns enkel & ren. Då brakar det. No more, what? Han. Är. Inte. Redo. Inte för mig, inte för det som varit på väg att skapas. Nyss var jag glad, nu är jag vad? Vaknade i gryningen idag. Fint ögonblick då, det egna.
Sedan frusit halva dagen. Svettats i boxen, klippt mig, landat i soffan, var på väg till honom men så brak.
Är helt klart för trött för det att ta in i det här.
Kommentarer
Trackback
