Mitt i livet med memori till frukostkaffet, händerna under täcket & med nya växter till hemmet.
All in centrering & att dyka ned i personliga viktigheter. Fortsätter att bo in mig hemma & att andas med magen. Spenderar tid med mina kvinns & det allra minsta i Brändön & det värmer att Loke tagit efter Vera & springer med sina små ben rakt in i min famn när vi ses. Elis håller sig mer avvaktande med ett eplosivt humör men ibland överraskar han & dimper ned i min famn för att plötsligt så självklart använda mig för att på sig ett par strumpor. Dessa personligheter & familjemänniskor alltså. Känns lyxigt att ha möjligheten att ge dem fokus såhär & att få ingå i deras uppväxt.
Tankar om D är med mig mer än jag kanske tycker om. Å enda sidan härligt, å andra sidan förenat med rädsla, att (jag) rusa(r) iväg för snabbt. Så fint att landa med varandra i torsdags. Veganlasagne med kärlek, ett glas rött & nära omfamningar. Att fylla en hel kväll med bara vararandra & sedan somna intill, under varsitt täcke men med en hand i den andres, en naken fot vid den andres ben. Detaljer som gör hela skillnaden. Ord som sägs. Att vakna efterföljande morgon & höra honom säga att han är så glad att få vakna med mig. Och jag tänker: att det är lätt att somna med många men det är just att vilja vakna intill som verkligen betyder något. Att inte ha bråttom ifrån, att vilja sitta nära intill & dricka morgonkaffet. Det vore fint om det var sant det du säger men ärligt, säger du det till alla du träffar? Jag vill inte heller bry mig om dig om du bara leker nu.
Jag undrar om han menar det han säger? Om det finns något av mig själv kvar i honom när vi skiljs åt? Att vara nyträffade såhär är både härligt & svårt; inte svårt som i krångligt utan svårt som i att det tar fram så jobbiga sidor hos en själv; osäkerhet & bekräftelsebehov, kraftiga & direkta perspektivförskjutningar som gör att en konkret tillvaro & vardag plötsligt känns helt irrelevant. Så länge jag skulle kunna få vidröra hans lena hud är jag nöjd. Men, klart att jag inte kan stanna upp på en annan människas mage hela dagen eller bara hänga omkring denna människa. Så jag gör ju inte det. Tänker: det kanske bara är en storm som tillfälligt drar förbi, stökar till & sedan försvinner. Han använder mig. Har kul, bryr sig inte längre än att värmen ur en famn avtar. Han är dessutom nyseparerad, ska få till sina veckor med barnet & söker en ordning i det som är hans egna & deras. Hold your horses. Jag får bete mig & hålla i tyglarna & inte identifiera mig med historiska misslyckanden (men det är svårt, skenar in i det bläcksvarta direkt).
Bokar in egen lördagkväll med mig själv & Bitterfittan 2 i soffan. Njuter av kontraster från intensiv samvaro med tre små barn till egen vrå. Min kära donna är intill, spinnandes. Vi har det bra. Jag är också ytterst cynisk gällande D. Intuition eller för mycket dåliga exempel i det egna bagaget? Jag tror att det redan har gått åt fanders. Att han vaknar bredvid andra, ler förnöjt som en katt i solen & uttycker att han är så glad över att vakna bredvid. Där också.
Kommentarer
Trackback
