Life is.
Jag blir så jävla arg. D. fuckar ur hela gemensamma påskplanen & sätter mig & M. lite i sticket. Det faller lågt i kurs för mig. I samma mening undrar han om jag vill ses som två fina vänner med innerliga kramar i veckan men nu vet jag bättre. Att våga vara arg. Att våga tillåta sig vara besviken. Just nu spelar det ingen roll hur fint det har känts att vara med honom. Snarare känns varje tidigare delad stund som en onödig påminnelse om något som kunde fått bli hur vackert som helst när det ändå kraschade så snabbt. Motar bort tankarna när de kommer, de rörda, de varma, de som får mig att se honom. Jag vill inte se honom. Vill inte. Har inte lust att vara så förbannat förstående & mjuk & omfamnade & alltid bekräftande. Jag vill inte påminnas om att jag vill ha honom.
Och jag svarar i renaste affekt, fullt medveten om att det är det jag gör.
Meddelar att jag är besviken, att jag inte kommer att möta honom för en mysig kompisdejt i veckan. Tar han inte chansen att odla vänskap till mig när jag bjudit in honom till gemensam påsk utan bangar & vill ha det helt på egna villkor så får det vara. Har ingen lust att möta honom på hans egna villkor. Mina ord är hårda, arga. En stor kontrast till den ständigt förstående person han mött & det får vara. Han får fan vara. Jag är arg.
Över till annat.
Har firat mors 60:års dag & umgåtts med familj i dagarna två. Och det är intressant att vara en del av en familj som faktiskt är en hel tribe av människor nu för tiden. 14 personer samlade & detta är kärnan. Jag inser hur priviligerad jag är.
Heldag på isen idag som efterföljdes av Veravildes dansuppvisning, fick se henne som troll. Känt visst sting av melankoli. Att vara omgiven av så många föräldrar drivna av engagemang för sina barn, att se hur folk är sammansvetsade genom barn, teamspelande rörelser. Det är en speciell tid att vara 35 år utan barn när majoriteten av folk i liknande ålder lever andra slags liv än mig. Jag får stålsätta mig, försöka påminna mig gång på gång om att en själv skapar sitt syfte.
Jag träffade lite vänner igårkväll, Micke som var på besök från Köpenhamn, drack vin. Vill tro att det är bakiskänslan som talar idag mer än verkligt melankolist mående. Det var iallafall ytterst befriande att köra all in i boxen ikväll med en annan mycket stark kvinnofigur. Hon peppade, gav mig mental trygghet att faktiskt våga lasta på & plötsligt göra ett nytt personbästa. Älskar kvinnors enande, läkande närhet.
Kommentarer
Trackback
