Förändringskraft.
En längre tid tid av så mycket situationer, ögonblick som känns som avgörande sådana. Som troligen kommer att bita sig kvar, gå att se tillbaka på som milstolpar. Den dagen jag gör en ny livslinje att berätta om kommer den här hösten som passerade helt klart ingå som minnesvärd. Lärt mig mycket, mest om mig själv. Relationen med Johan dök upp samtidigt som jag började vända upp & ned på tillvaron. Det ena närde sedan det andra, fram & tillbaka. Vem är jag att som 35:åring, lite mitt-i-livet-människa att skapa en tillvaro? Vad vill jag själv i relation till andras val? Började känna mig obekväm i mig själv, ville vrida mig ur mitt eget skinn, min bostad, min stad, mitt arbete, från flera andra relationer också. Kände mig allvarsam, nedstämd när jag vaknade. Som att varje uppgift var ett berg. Min H satte ord på det för mig ibland, att jag inte skrattade.
Och ändå svårt att sortera, att både vilja gå & vilja stanna. Både gällande stad, relation & jobb. Intressanta yttringar, av att söka människor vars egenskaper stått i kontraster till varandra för att försöka begripa vad jag vill omge mig med (och inte). Som att en aldrig riktigt lär sig. Som vid årsskiftet, hur jag uppskattade Martin ännu mer just för att han med sin självklarhet & kaxighet stod i stark kontrast till Johans mjuka, milda. Och ändå, innerst inne vill jag vara närmast mig själv. Oavsett de andra. Livet är sannerligen inte bara relationer men relationer präglar mycket, färgar av sig överallt. Oavsett om relationerna är existerande eller inte, oavsett dess former, upplevelsen av dem.
Jag & Johan hade några fina dagar ihop under senare delen av februari. Om än jag bokade om & kom dit några dagar senare än som tidigare planerat. Det hade börjat kännas motigt att hela tiden vara på väg, att ge sig av. Innan vi möttes upp hemma hos honom, i det kollektiv jag gjort till mitt eget också, hade vi några svåra samtal som bara väckte idéer om avslut. När vi väl sågs var det som att han redan hade bestämt sig. Kanske jag också. I efterhand ser jag det tydligt: I början av relationen hade vi kunnat bli vadsomhelst. Jag var förälskad, nyfiken & girig. Hade kunnat flytta direkt. Skapat något nytt utifrån stundens ingivelser, guidad av en känsla. Han i sin tur bromsade, ville rationalisera, begripa, avvakta. Det ledde till att jag tappade intensitet & fart. Även tillit till vad jag egentligen kände, ville. Vad jag var beredd att satsa. Började se vilket pris jag skulle få betala. Särskilt när jag allt mindre trodde på oss som team när jag mer & mer såg oss vilja sträva efter olika livsidéer. Svåra, abstrakta tankar att inleda en relation med. Så icke spontant, inte organiskt. Någonstans tappade han bort mig, tappade vi bort varandra. Egentligen redan tidigt men vi såg det inte då. Som en växt som snabbt sköt ur jorden, tog fart men bröts av. Så, under dagarna här i februari är jag tacksam att han stod på sig, höll mig ifrån sig. Om än jag kände samma sak, att det inte fanns någon gemensam väg framåt dyker så lätt separationsångest upp som får mig att vilja ta ett sista gemensamt andetag. Så. Vi spenderade några dagar tillsammans. Han bjöd mig på Yasuragi, heldagsspa. Kändes i & med vårt stundande uppbrott som ett sista symboliskt tvagande. Och efterföljande dag, fortfarande med en doft av renhet & i samklang med oss själva efter gemensamt mediterande, tog vi samtalet. Ingen av oss som längre försökte finna lösningar.
Det blev beslut, att avsluta relationen. Har aldrig förr känt mig så resonerande klok, så rationell. Så (tråkigt) vuxen. För mig ovanligt & inte rimligt egentligen. Går hellre all in & dyker ned i känslotumult. Att vara resonerande rationell & logisk, nytt & faktiskt nyttigt också. Tror dock att detta förhållningssätt fick ta för stor plats hela tiden i relationen på grund av diverse rädslor från båda håll. Konsekvens: att vi fastnade i tanke & rörde oss inte närmare varandra. Till slut blev det mindre glädjefyllt & vi ledsnade. När vi resonerade om det märktes att vi inte har energi kvar att skapa nya möjligheter tillsammans. Inte som ett kärlekspar. Det blev många ärliga tårar - men också en slags lättnad. Att slippa stå på ett ben & undra vilken håll andra benet är på väg mot. Nu tänker jag ställa mig bredbent på en & samma plats ett tag. Ta lite nya tag här & nu. Ge mig tid att lära känna kanske nya folk här. Göra saker som är sköna här också. Och vänskap. Som alltid den bästa grödan att odla vidare. Så. Nu är det alltså slut. Sorgligt såklart. Han kommer fattas mig. Men jag tror att vi kan förbli vänner. Lite i framtiden. Nu behöver vi landa på var sin kammare.
Väl tillbaka i Luleå känner jag mig plötsligt glad. Som att jag vaknat med skratt i ögonen. Med lite jävlar anamma. Och ärligt, en sexualitet, lust att utforska blir inte direkt på topp när en relation konstant är ifrågasatt. Och den driften, bara känslan av att känna sig vaken igen, att vara nyfiken är prana, livsenergi. Som att jag därför återvänder hem till helt ny energi. Som att jag plötsligt tycker bättre om mig själv. Är så obeskrivligt trött på att tänka milslånga steg, år framåt som jag & Johan gjorde. I med relationen (om än den vart kort så var den intensiv) vi haft har vi vänt ut & in på oss själva, vår historia, samtid & framtid. Tacksam för mycket. Men också i största behov av att få ta nuet tillbaka.
Ibland är det nästan som en komedi, livet. En ber om något & så öppnas ridån & fram rullas nya chanser in på scenen.
En person som jag jobbat ihop med vid några tillfällen flyttar till Luleå, D. Och möjligt är inte D i sig ett avgörande i sig utan mer vad jag själv uppmärksammar. Vi får ett gemensamt arbetsuppdrag, ska moderera ihop på en av länets största konferenser. Det kräver tid ihop. Och det blir tid. Även utanför gemensamma resonemang om jämställdhet och jämlikhet kopplat till trygghet. Jag kan svära på att jag inte har några tankar om denna slags vändning från början, D överraskar mig. Han är nyseparerad, har ett barn & behöver liksom jag ta nuet tillbaka. Och han utmanar mig i lek, tänker nog inte så stort kring mötena utan vågar ta min hand i sin medan vi pratar om något stort. Och vi är bara vänner & inget är på allvar.
Som att öppna upp sig själv för sig själv. Kanske använder vi bara varandra som verktyg? Det spelar egentligen ingen roll. Ena kvällen tillagas gemensam måltid. Bruschetan som tillagas doftar fantastiskt; som att varje färsk krydda blir en helt egen värld i sig, tar in varje smak, vidgar sinnet till max. Och den egengjorda peston, så klart smakerna blandar sig, gör mig lycklig. När kände jag mig senast såhär närvarande? Mitt i denna orgi av smaker känner jag mig återfunnen. Känslan av att känna igen sig själv. Och ändå förlorade jag mig inte i relationen med J. Märkligt hur det kan vara.
Oavsett. När han undrar om jag vill sova över blir jag överraskad men bejakar stunden. Varför inte? Om natten kan jag dock inte sova. Är helt full av intryck, av att nästan vara berusad av frihet i kroppen. Noterar hur han parerar med sin kropp mot min även i sömnen. Hur han omfamnar mig, söker mina händer. Det är värt att missa nattens sömn, att vara så medveten om en annan människas kropp & andetag. Och vi parerar mellan att vara i behov att inte falla in i nya relationer samtidigt som vi är så nyfikna på varandra. I tanken skjuter jag bort honom men när vi ses skrattar jag. Vi går på en lägenhetsvisning & testar gemensam relationstanke, finner många skäl att tramsa bort allt allvar & ger den andre nya skäl att vara just i stunden.
Och Mattias, min kära vän kommer till mig. Vi spenderar en hel helg tillsammans & bredvid honom sover jag tryggt som en björn i vinterdvala, äter långa frukostar ihop & spenderar nästan all annan tid utomhus. Tillsammans träffar vi Astrid för första gången, älskade lilla bebis, Paulina & Gustavs skatt. Hon, som alla små knytt är rätt magiska. Känner mig rik som får ha dessa små - och stora knytt omkring mig. På tal om alla dessa barn så försöker jag få tid ihop med Vera, hon växer, har det svårare hemma i & med syskon som tar all tid, hon som ständigt får vänta på att bli sedd, att sällan ha plats i någon famn. Jag ser henne men mest behöver hon bli sedd av de där hemma som är trötta, så trötta. Som vill men som inte alltid orkar finnas till. Min stjärna får växa upp snabbt nu, ta ansvar. Att hon väljer att sova med mig, att krypa upp på min arm, på min kudde när vi ska sova betyder allt. Ändå drömmer jag ofta om henne på nätterna. Att hon är bortglömd, som ett skadeskjutet djur. Att inte räcka till, att känna att en inte kan ge det en önskar till den som en älskar mest. Förstår att många viktiga vuxna till barn lever i det här, kanske mer regel än undantag.
Utan en distansrelation blir det ny tid att fylla med vänner. Och jag bejakar mer av det spontana. Jag & Malin inser hur lyxigt det är att vi bor grannar. Var & varannan stund glider vi över till varandra utan jackor bara för att få landa lite, prata om hur dagen varit. Jag ser nuet. Just nu är det här livet bra. Känns bra.
Det har samtidigt, precis nu skett något som jag väntat på, längtat efter tidigare. Att någon tjänst ska komma ut på Jämställdhetsmyndigheten som jag kan söka. Plötsligt händer det. All logik, allt jag landat i under hösten pekar på att jag borde söka. Det kommer inte bli lättare sedan att flytta för några år, att eftersträva möjligheten att göra karriär bland Sveriges jämställdhetsexperter. Tajmingen känns dock inte så klockren. Helst vill jag trivas här en lite längre stund. Eller? Kanske just därför jag bör söka & i den bästa av världar få en chans där. Möjligen kommer jag inte ens på intervju. Men bara för att testa. Innan jag kör ned fötterna här bland de djupa rötterna & blir kvar. Jag söker. Jag & säkert resten av halva Sveriges byråkratfeminister. Jag fattar vikten av realism nu. Jag kan å andra sidan inte ge upp på förhand.
”Vargtimmens ensamhet, priset en får betala för friheten”. Läser Maria Sveland. Stannar upp, hinner tänka. Känner mig just nu i god fas med tanken om att inte skaffa barn. Att claima begreppet familj så som jag egentligen alltid gjort. Jag har mina nära i ett osynligt band av koraller jag alltid bär närmast hjärtat. De vännerna som alltid finns där, där vi delvis vuxit upp ihop senaste åren. Att få vara en vixen = Viktigt Vuxen åt barn som andra är föräldrar till, som generöst släpper in mig, tillåter egna relationer mellan mig & de små. Chosen ones, stjärnfamiljer. Vi behövs, varenda en.
Dagarna är fina. Om än med avbrott av ett ordentligt smärtsamt, lamslagande nackspärr men ett svårt dygn senare är det över. Boxen ger mig energi & utmaningar. Identifierar mig inte med trasighet utan med kraft. Läser roman. Ligger i timmar i min tystnad som känns skön. Halva helgen spenderar precis så. Tystnad. Springer en mil på isen. Läser. Andas mellan tankar. När var jag såhär stressfri senast? Kan inte minnas det. Håller mig på distans med D. Ända till dess att han bjuder in mig, föreslår gemensamma omfamningar. Sucker for love vs I dont give a shit, all in one. Hur mycket jag än kan önska att jag inte behövde en annan människa intill så gör jag det. Åtminstone ibland.
