Creating a flow.
Dagarna rör sig framåt & jag mår så bra i det här nya tillståndet av närvaro, att stanna upp.
I närheten av 8:mars skapar jag debatt med Sophie, tidigare kommunalrådet Kalle & multiartisten Mió gällande Luleå Pride on Ice. Sammanfattningsvis är vi besvikna & förbannade över att fokus på hbtq-personers rättigheter överskuggas av kommersialisering, inte okej. Det blir mediastorm, jag tvingas ut i strålkastarljuset, tidningar, radio. Är glad över vår envishet & starka driv byggd på ideologisk grund men tacksam när det lugnar ned sig sen. Är inte alls bekväm nu för tiden att vara så i rampljuset.
På själva 8:e mars är det mycket kraft & energi på jobbet bland mina feministiska arbetskamrater. Som Annika, min chef sa redan på tidigt morgonmöte; ”Tillsammans på FHC ser vi till att det fyr, glöder & brinner, ibland till & med exploderar. Vi är där det händer & känns.” På tal om känslor, om politik, om att vi samtliga där är kvinnliga feminister & faktiskt på många sätt systrar med delade erfarenheter vilket märks. Kändes peppigt & väldigt tacksamt att jag kunde få vara där med min debattartikel & få stöd från gänget. Inga stryka-medhårs utan bara raka tankar. Som Joanna, en kollega sa, hon ser mig som explosiv människa. Vilket både kan göra att saker bärs högt men också få det att brista. Så sant. Resten av 8:e mars blev bra. Gjorde liventervju på radio senare på eftermiddagen (knäckte sneda snubbars föreställning om att vilja splittra hbtq-communityt, vars kommentar också visar på fördomarna om att sk. normbrytare inte ens ges rätt att ses som individer utan grupperas, ses som enheter i motsats till Den Vita Mannen). På kvällen drev jag runt på olika feministiska tillställningar där den senaste avslutades på tuhand med Martin, värdefullt. Politiskt möts vi väldigt bra, tycker mycket båda två. Känner att jag gärna vill ha kvalitetsdyk nu med olika folk som betyder något.
Kroppen fortsätter att formas genom crossfit. Fantastisk känsla av att bli starkare än sin storlek, att bli stark.
Bjöd hem min största kärlek hem på pyjamasparty i fredags, Veravilde. Hon somnade uppkrupen i min famn (!) den kvällen. Vi hade varit igång med tuhand-pyjamasparty sedan runt 17-tiden. Tema: skräck. Jag tänker lite på de som har barn. Och på att jag nog själv inte skaffar några egna. På det sättet är det som att jag tankar ur all kärlek jag har till henne. Tänker att vi alla mer eller mindre har förmågan att ge ett barn omsorg & kärlek så att det väller över. Många som inte har barn väller över på annat. Men, jag har ju chansen att ge henne mycket & jag kan nog verkligt relatera till de som har barn; ett slags ibland, överlämnande av sig själv till den omsorgen. Att bara barnet mår bra så är allt bra. Åtminstone i stunden. Efterföljande morgon åt vi lång skön frukost & hon undrade om hon kunde få stanna kvar hos mig en vecka. Älskade liten alltså. Att vi två har varandra. Hur mycket jag än så ofta vill ha henne kvar så har hon också fler platser där hon är efterlängtad. Vi mötte upp hennes mormor, mor & syskon på badhuset senare. Intensivt med så många kids. Kände mig tacksam över kontrasterna när jag lämnade alla barnen & drog hem till Malin som bjöd mig på middag. Hon & jag & ro för samtal. Senare också sen kväll på stan, besökte klubbar arrangerade för den yngre publiken bara för att få låna ögonblick ur ett annat liv för att sedan landa omlindade i soffan.
Får hem David på lunch & det är elektriskt. Intressant hur det går att förvandlas från rent kollegial vänskap till hungrande händer. Jag tror att vi båda är lika rädda för varandra & försöker mer eller mindre hålla oss på lite avstånd vilket vi lyckas med sådär bra. Han växer på mig. Han visar att han beundrar mig & jag tänker på vad H brukar säga; en kärleksmänniska ska placera en på pidestal, beundra, åtrå till förbannelse. Och jag fattar vad hon menar. Jag upplevde att John gjorde det, att våra olikheter, min eld gjorde honom konstant berörd av beundran. Och jag ser något liknande hos D. Och jag tar med mig lärdomar från tidigare; att vi inte behöver dela allt om oss själva, inte vara för likriktade. Och nu låter som att jag leker med tanken om att inleda relation med honom. Det är delvis sant. Relation kommer vi att ha, som minsta gemensam nämnare kollegial iallafall. Håll mig på armlängds avstånd baby. Så lovar jag att se dig klarsynt från min kammare. Jag vill spendera mer tid ihop. Vill se om vi kan lyckas lära oss att sova med varandra. Gå all in i vår gemensamma bokcirkel på tuhand där SCUM-manifestet står på tur & kunna ligga tysta bredvid varandra i ro. Vi kommer spendera mer tid tillsammans. Gemensam påsk är bokad. Kanske kan vi vara varandras tillfälliga stationer för uppladdning & urladdning. Dock såklart inte de enda stationerna. Som en behöver olika slags människor & energier alltså. Känns som att jag har chans (med all min ro & tid just nu) att se det vackra i olika människor ännu mer & att också stanna upp & värdera det. Och såklart, ju bättre en mår ju lättare att ha en ljusare syn på tillvaron.
På söndagen kör jag först ett rejält söndagspass i boxen, teamar hårt med en annan stark kvinna & en sviker inte sitt team; vi ger allt, så till den grad att en börjar skratta av trötthet för att ytterligare ett benböj känns omöjligt men där en trots det lyckas överträffa sig själv. Och vikterna blir alltfler på skivstången. Efter passet cyklar jag direkt till D. Det är ett märkligt väder, fuktigt & dimmigt som tillhörande en annan årstid än såhär, mitt i vintern. En stund senare lånar jag hans dusch; låter värmen sprida sig i hela kroppen. Stannar upp & inser att jag är så fullständigt glad. Realitycheck. Kroppen är skön & D finns alldeles intill, är min för ikväll. Och han växer snabbt på mig. Hur våra samtal alltid flyter så enkelt, som de gjort sedan första gången vi möttes. Han känns så närvarande, genuint nyfiken, varm. Har köpt hem havremjölk till rött te för att han vet att jag föredrar det. Och det är så mycket D att göra så. Ändå är det så lite av honom jag ännu känner. Hans händer söker aktivt mina & vi kikar på en serie; ska hjälpa varandra att släppa huvudet närmsta veckorna genom att följa något gemensamt har vi tänkt. Det är D som tar initiativet, som kysser mig & det är en magisk gräns att passera. Fastän vi sovit tillsammans en gång & har spenderat en del tid ihop efter det har vi inte rört oss över den intima gränsen. Pussat på varandra lite i förbifarten, nästan skämtsamt. Men inte såhär, inte som nu. Och ja. Jag blir berörd. Över gränsen. Och det kan tyckas märkligt men det är länge sedan jag kände såhär för annan kropp, för en hud, en doft. Johan & jag var så mycket mer något annan än fysisk närhet av det här slaget. Mer en slags intellektuellt baserad intimitet. Och jag har saknat mig själv såhär, mjuk i hela kroppen. Våra kroppar passar ihop såhär. Och ändå händer inte allt. Att bara få vidröra, att se hur hans mage också har fräknar. Att hans mjuka hud & kropp omfamnar min så bra. Jag vill inte gå hem. Men, hans barn sover i rummet intill & det är inte läge att vakna tillsammans. Inte än. Det är först jag & D som behöver utforska vad vi två vill vara. När jag cyklar hem är jag fortfarande varm, min cykel är helt igenfrusen & det känns som att jag inte ingår i den frusna världen.
Efter söndagen vill vi ha mer. Gränser efter gränser utforskas. Jag bjuder hem honom kvällen därpå & ja, två personer med nyfikna sinnen & giriga händer; det kan ju inte bli annat än avklätt & alldeles hudnära & hejdå-pensionstidiga-sovvanor & hej-mitt-i-natten-tidlöshet. Att vi två skulle dela det här, det hade jag inte trott för några år sen. Så oförutsett, så överraskande. Sådana vändningar i livet just nu; från tungrott tråcklande med distansrelation & starkt eget behov av sexuell frigjordhet till utforskande av ny relation på hemmaplan med tillgång till lenaste hud, fräknar, girighet & chans till romans. Bara sådär. Hej livet, tack för snabb leverans. D kan inte bara bli kropp dock, inte bara tillfällighet. Vi ska jobba tillsammans, planerar saker vi gärna gör nu men också senare. Han är en sann drömplanerade, precis som jag. Vad som verkligt kommer ske med alla gemensamma fantasier vet ingen. Han kastar mer än gärna ut förslag & jag tackar & bockar & ser till att ändå inte ta allt på fullaste allvar. Vi sover som krattor ihop, behöver helt klart öva på gemensam ro. Mitt i natten när vi bör sova ligger jag & känner hur han sakta, lätt, lätt stryker mig över ryggen. Och när väckarklockan ringer är det helt rätt att det är just D som ligger intill & tankar om att först rusa in i dagen ges andra perspektiv & intressen. Jag kan plötsligt inte tänka på något vettigt alls. Trots att vi knappt sovit är jag hög på energi, energisk. D är knäckt av sömnbrist men skickar ändå över låtlistor, drömplaner.
För att kunna ladda upp behöver vi sova själva. Jag laddar i boxen, står på händer & hoppar upp på lådor & svingar tunga kettlebells & håller på. Lägger handen en sista gång över den föreläsning jag imorgon ska hålla för Polisens utredningssektion. Utbildar om sexuella trakasseriers påverkan på hälsan. Också jobbet har flow just nu.
