Att tygla sig själv när begäret skenar.
Fascinerande. Hur det kan utvecklas såhär. Mötena med D. Utöver att jag får brottas med min inre osäkerhet gällande tillit så är den faktiska verkligheten, de faktiska mötena med D utöver allt. Jag fattar att jag ser på honom så som jag gör. Hade jag sett mig på själv utifrån i relation till honom hade jag förutsett detta långt innan det skulle ske. Its all about tajming. För några år sedan hade vi inte "tillträde" till varandra. Knappt för ett år sedan. Sen, i höstas när vi ses över en enerigfylld lunch så hade jag missat att han separerat & missade chansen till en öppning i & med att han dejtade någon annan vilket också jag gjorde. Men så, nu är vi i ett överraskande läge av gemensamma möjligheter. Bättre än bäst. Det är så uppenbart varför jag inte vill hålla mig undan honom. Han är som ett slags utfall, ett resultat av goda lärdomar, som att få respons, en belöning på att jag lärt mig av erfarenheter. Det är hans sätt att vara på. Hur han teamar, hur han möter mig i feministiska diskussioner, hur han inte går in i mitt & mina känslor utan är mer linjär, stabil i sig själv, inget drama alls. Så befriande. Jag får stå för allt drama själv. Han känns öppen & nyfiken men också i ro, inte på väg mot något. Jag är en tsunami, han är en lekfull, mjuk våg.
Han dök upp här imorse & gjorde frukostscones åt oss. Jag tappade fattningen & all koncentrationsförmåga & ville mest röra vid honom. Fick kanalisera energin åt att göra fruktsallad, att ge all kärlek åt det gröna teet som drog i kannan. Vi skulle jobba ihop & jag brukar kunna dra på mig jobbfokusglasögon. Speciellt att jobba tillsammans med någon helst klär av direkt. På riktigt kul att jobba tillsammans, enormt lyxigt läge. Att förstå det han drivs av. Han är en görande människa, en som gärna är med i självaste soppan med sina egna händer & ser till att saker blir gjorda. Känner igen aktivism, driven av ideologi, av hjärta. Också av att ingenting han möter tycks särskilt överraskande. Tar livet mer ro. Hellre med ett skratt än något annat. Mycket ljus i honom tillsammans med mängder av fräknar & det här växer in i mig. Allt. Jag försöker lita på det här nu. På goda intentioner.
I hold my horses. Försöker iallafall. Tygla mig. Förstår att jag driver, väller fram, greppar snabbt & mycket & hungrar & vill ha. Skapar mig en bild av vad jag är sugen på direkt & vill i nästa ögonblick ha rätt att ta för mig. Livet, det verkliga funkar inte riktigt så. Jag lär mig sakta. D höll fokus denna förmiddag men kapitulerade när jag höll om honom nära, det vackra när han slöt ögonen & sakta smekte mig över håret & kysste mig.
Kommentarer
Trackback
