mellan raderna.

Strax dags för Norge. Äntligen. 

 

Efter min andra semestervecka, en socialt intensiv. Både Malla & Mattias är här. Och har lyckats få chans till dessa både dessa redan valda koraller & nyare. För en gångs skull har jag varit nattsuddande sedan, bara för att få vaken egentid vilket resulterat i att jag känner mig lite sliten, i behov av att bara ladda ur det inre systemet.

Tänker tillbaka på den här veckan; intryck av de ovan nämnda men också av Hanna, Nicke, Pernilla, Martin, Anneli, friluftsHenrik men också av Sara & gänget. Var & en i egna möten. Och sedan telefonkvällar med Johan i Stockholm & med Malin. All in socialt med andra ord. Lite över bredden.

 

Också möte med Henrik. Senast igårkväll. Det var inte mycket energi som fanns kvar. Men det kändes viktigt att se varandra. Eller åtminstone för mig att se honom. Att efter ett bara halvt utömmande telefonsamtal tidigare i veckan ge mig själv en större förståelse innan jag reser. En ursprungstanke som inte höll hela vägen. Samtalet tidigare i veckan hade mynnat ut i en förklaringsmodell om att han inte är där jag är, inte redo för ny relation. Ingenting om att det råder ointresse, snarare motsatsen. Men att vi är i ett enormt ojämnt läge. Något som i sin tur riskerar att placera mig i ett mönster av väntande, av en tröttsam förståelse över att allt är som det ska, att inte forcera utan tålmodigt försöka vänta ut, vänta in. Efter samtalet var jag besviken men också mer beslutsam om att inte försöka vrida något till min fördel utan se det krasst & kallt. Let go. Och jag uppskattar ordentliga avslut. 

I vilket fall dök jag upp hemma hos honom igår. Han, lika varm mot mig som vanligt. Jag såg att han blev förvånad när jag placerade mig i en egen fåtölj hemma hos honom, inte brevid honom i soffan. Samtalen flöt på, leenden från två håll. Plötsligt reste han på sig, kom fram till mig & kröp ned i fåtöljen, andades in mig, höll om mig länge & det fanns absolut ömhet i hans kropp. Sedan fortsatte det så, han reste sig. Var tydligt osäker på hur han kunde förhålla sig till mig då jag inte tog egna initiativ utan mest betraktade läget för ovanlighetens skull. Han flyttade sig tillbaka till sitt men återvände, sökte efter mig med sina händer, sin famn. Och jag såg honom. Kände att han känner för mig. Mer än han säkert varit beredd på. Och han öppnade sig mer. Berättade om hur han är berörd av mig, också längtan & rädslan i honom inför att möta mig mer. Kvällen var fin, känslosam. När jag gjorde mig redo för att dra vidare, ville hinna ut i skogen & springa också såg han på mig med sin blå blick, länge. Kramade om mig, igen & igen. Vi hade inte klargjort något alls för en morgondag,  inte heller avslutat något samtal eller oss. I detta, inte särskilt smidiga läge tackade jag plötsligt för telefonsamtalet & hans klargörande då om att inte vara intresserad av mer. Det slank ur mig bara. Kanske som ett omedvetet svar på den här kvällens oväntade ömhet. Eller oväntade, egentligen? Det är såhär vi är. Växer fram vid varje möte, närmare hela tiden. Helt organsiskt. Bortom ord & vals vill vi så tydligt vara nära & den närheten är så jävla fin! Jag såg en direkt osäkerhet i honom, som att han begrep att jag varit beredd att släppa. "Jag tycker att du är så fin. Jag gillar dig massor. Jag tycker verkligen om att vara med dig, hur det känns" sa han då. Oväntat & dorg in mig i en famn. Avslutade kvällen med idéen om att fortsätta lära känna. Utforska. Dock med medvetenhet om att det kan bli hursomhelst. Att jag reser nu. Att andra kan dyka upp. H väcker större ideér i mig. Om gemensamma vandringar i höstfärger. Om en intimitet som kommer att förvåna oss båda. Och vågar vi falla tillsammans så blir det stort. 

 

Oavsett allt. Next stop Norway.

Min väska väger 20 kg, mer än en tredjedel av min egen kroppsvikt. Att vandra 3-4 mil varje dag med en sådan vikt kan göra att det både bär eller brister. Ett steg i taget. Spännande resa. Tur att kroppen är laddad med många timmars styrketräning & kondition nu.