Guided by the light from within.
Pannlampan lyser upp min väg mellan trädstammarna. Jag parerar mellan sten, tuvor, stock & diken, lokaliserar extra kraft i sätesmusklerna, trycker ifrån i varje steg. Noterar hur vaderna jobbar, hur hjärtat slår hårt & stadigt. Omkring mig är skogen svart som natten. Och det är nästan natt. Och det är tyngt & ibland lite tekniskt svårt att hänga med. Det är ett högt tempo & jag de jag springer med är starka som tjurar.
Jag har spontant tagit chansen & hakat på lite trailöpning i mörker. Några trailentusiaster har tagit initiativ & ordnar varje år trailtävlingar & jag tävlade med dem i våras en gång. Snart är det dags igen. Och inför nästa tävling som är speciell, Mudcreek night trail, får de löpare som vill haka på denna kväll, för att testa lite utrustning. Martin är med men han är i den grupp som väjer att springa en kort sväng, bara för att känna på utrustning & underlag. När en liten stark grupp annonserar att de tänkte springa hela banan så hakar jag på. Och jag inser att det kommer att bli tufft. De andra löparna är ett gäng med män, alla äldre än mig, alla äldre marathonlöpare. Men vad tusan; jag måste utmana mig. Och jag älskar det. Att springa mellan trädstammar, följa reflexmålningarna, höra min egen andning & känna gemenskapen i rörelsen. Jag vet inte vilka de är, vad de heter, ingenting. Och det spelar ingen roll. Jag vet att vi är här för att vi drivs av rörelse & fastän de är starkare än mig så håller de in farten men bara tillräckligt för att jag ska lyckas hänga med & för att ingen ska bli lämnad i mörkret, ensam. Skogen skrämmer mig dock inte. Inte såhär. Jag känner mig snabb, som att jag kan springa ifrån vilken mörkervarelse som helst.
Och där jag springer så ler jag. Jag minns mina löften till mig själv; att sträva efter att bejaka den fysiska kraften, utmaningen. Att utforska nya sammanhang som utmanar mig, människor som delar den här tjusningen. Och att det här bara är en av alla möjligheter. Grunden är att ta hand om sig själv, att lägga grund för att kunna ge sig ut, helst när som helst. Att vila, att äta, att vara rädd om den egna återhämtningen och ur den, kunna pressa sig till de yttersta gränserna.
Dryt tolv kilometer senare i högt tempo når vi mål. "Vilken styrka du har", säger en av medlöparna uppskattande. Och jag ler. Genomblöt av svett i höstfukt, i mörkret, vilar i värme från insidan. Ett sådant gäng med vassa illrar. Snabba, lätta. Mersmak, deluxe! Och den här skogen, min stora, pålitliga, verkliga Kärlek.
