Rader som jag lovat mig själv att inte radera.
Fredag 25 november kl. 18.00 och jag skriver rader i ren ilska. DEN ilskan som skulle kunna få en att göra något totalt irrationellt. En stund senare slänger jag ryggsäcken över axeln & tar mig mot flygplatsen, tom & full på samma gång. Som ett enda ilsket eko som flyger genom molnen mot Stockholm. Texten här nedan kom ut som den gjorde. Och den behöver finnas som en påminnelse. Om när det är dags att gå. Jag förlåter så lätt. Men allt kan inte, bör inte lika enkelt förlåtas.
Jag skakar på insidan för att jag är så jävla arg. Besviken. Skrika? Eller bara gråta? Eller bara skita i det här? Han dödar mig. Jävla J. Igen & igen. Låter drastiskt & dramatiskt men precis så känns det. Han förintar den jag skulle kunna vara för honom & den jag tycker om att vara då jag är i hans närhet. Jag vill rispa honom hårt på insidan tillbaka. Få honom att falla på knä & ha ont, han också. Här & nu önskar jag att jag inte hade släppt in honom igen. Just nu är inte ögonblicken av tillfällig lycka med honom värt de här efterdyningarna.
Min akuta känsla: Hur tar jag bort honom ur mig? Som om han vore något som är upphängt på mig själv, fastsytt. Jag vill skära bort honom. Som om han inte funnits. Någonsin.
”Det här är första gången jag tycker att du är på riktigt elak & förbannat självisk”. Precis så skriver jag till honom. Jävla J. Och jag svär för mig själv som om jag får betalt för det.
Han med sina meddelanden till mig senaste dagarna, ömma ord som rev ned mina murar. Bekräftade honom förutsättningslöst men åtminstone med förväntan på ärlighet tillbaka. Att det fanns någon form av respekt & lojalitet där. Men inte ens det. Och vad an allt detta nu? Varför min ilska? Denna känsla som är svartare än koltrastens öga?!
Jag ska till Stockholm över helgen. Han kommer också att vara där & jag vet om det. Och senaste dagarnas kommunikation mellan oss får mig att våga fråga om han vill ses, säga att jag har hotell där en natt. Han svarar att han kommer att vara i Stockholm ja men att han har andra planer (planer som är viktigare än att ta vara på det här nya, sköra, spirande mellan oss?) Inte en sekunds övervägande att välja mig. Han säger att han ska in i en annan bubbla över helgen, att han behöver det, att jag säkert förstår & skickar stor värmannde kram. Då får jag dålig magkänsla & jag frågar rakt ut om han ska träffa en annan kärlek där. Ber honom att verkligt besvara det (om det är det sista du ger mig så svara åtminstone ärligt tänker jag medan istiden brer ut sig inuti mig) ”Ingen kärlek ja, men jag ska eventuellt träffa någon, ja”. Så svarar han.
Den jäveln.
”Okej. På det sättet. Jag fattar. Bra att du säger det. Du väljer ju själv. Jag fixar inte det här mer. Inte dig, inte att ge mer av mig själv. Du väljer hellre andra än mig medan du uttrycker att jag är så bra. Och du såg inte ut som ett stenhjärta när vi möttes sist. Fan John. Du sårar mig. Du är bra på det. Det här är första gången jag tycker att du är på riktigt elak & förbannat självisk”. Mina ord tillbaka är rakt på. Som en ilande snabb pilbåge. Jag hoppas verkligen att den tog.
Hans rader om att han behöver det. Vara i sin bubbla. Han behöver alltså ligga med någon där. Jag känner honom alltför väl. Det är vad han säger att han behöver. Hur lågt ska jag själv tillåta mig att sjunka? Han spelar lågt. Fick mig att tro. Jag lät mig tro. Igen. Och som han använt mig; fiskat efter min bekräftelse, han vet så väl att jag älskar honom som ingen annan. Att i mina ögon kan han spegla sig & känna sig sedd, vackrast. Med mina ögon vilandes på honom blir allt bra, där är allt som oftast förlåtet. Aldrig har jag nekat honom en kram, ett uppmuntrande ord. Och som han vetat det. Kanske haft lite låga dagar & sett mig på avstånd. Läst om mig, sett mig på foton ta plats någon annanstans. Hans rädsla att bli av med mig, att jag försvinner & inte kan ge honom den tröst han behöver (ibland). Han som lockat mig tillbaka, som vet vilka kort han ska använda. Så LÅGT J. Att använda mig. Medan han lockat mig tillbaka har han samtidigt planerat för de andra han tänkt ta för sig av. Samtidigt. Fastän han vet. Och just för att han vet blir det värre än allt.
Om du någon gång undrar & om jag nån gång får lust att förklara:
Jag älskade dig. Du lämnade mig. Som om du dödade mig på insidan. Du låg snart med andra medan jag höll kvar det sista nakna minnet av dig levande & av andra orört. Folk blir lämnade, jag fattar det. Men du höll mig också kvar, kontakten fanns där. Men, sen förstod jag det på riktigt- du var borta. Jag gick från att vara i hjärtats oändligt långsamma läkande av förlusten av dig till att nästan försöka slita loss dig ur mig med våld. Så hör du av dig när jag slutligen lyckats stå stadigt & le på insidan igen, du & dina hjärtan som om processen vore enkel, tillåtande. Jag är ännu mer sårbar, du tränger in i mig. Och jag låter dig med glädje göra det. Du säger samtidigt på dina egna obegripliga sätt att du inte vill känna för mig medan dina ögon äter mig, din famn är mjuk & säger mig något annat. Även dina fortsatta rader säger att du vill ha mer, du sår frö till fortsättning, dina jävla hjärtan. Den som älskat griper efter halmstrån. Kanske förstår även du det en dag då du också älskar. Du, om du verkligen gjort & förstått hade du visat mig respekt, åtminstone lite mer respekt & någon form av lojalitet för vårt gemensamma förflutna. Åtminstone det. Inte skickat dina ord till mig samtidigt som du planerat med de andra du ska knulla bort ditt stenhjärta med. Jag som inte tilllräcklig, inte värd det, för dig. Din flackande blick efter andra. Du & din bubbla, ditt ordval för att träffa andra. Snyggt paketerat. Du var bättre än så en gång, du skulle ha varit bättre nu, siktat högre & inte kastat sönder det sista såhär lågt.
Hur tusan ska jag ta bort honom ur mig? Så ambivalent på senaste. Forcera bort & bejaka något/någon/vadsomhelst annat för att tvinga mig bort VS vara organisk & nära den emotionella processen.
Den organiska resan är nog alltför självdestruktiv. Inte längre bra.
