mellan raderna.

Det var med en sorgsenhet jag inväntade ett försenat plan, med den känslan jag tog mig till Stockholm & in i Idas seende famn hemma i Hagsätra. Och det var där jag slocknade & sedan fick vakna till scones, till ett lekfullt barn som påminner mig om Buddha, till Carins kramar. Älskade fruar, en sådan tur att vi snart ger oss av tillsammans till  andra sidan jorden. 

 

Hela dagen ägnade jag åt styrelsearbete, all in för mänskliga rättigheter med fokus på diskrimineringsfrågor & jag känner mig så hemma där. Uppskattar sammanhanget, våra tydliga olikheter i styrelsen som kompletterar. Allt vi lär oss, hela tiden nya perspektiv, angreppsätt, ordval, nya artiklar, konventioner & annat jag inte visste existerade. Jag slukar, lär mig, lär ut. På eftermiddagen drar flera av oss & även mina fruar & barn hem till vår ordförande & äter vegetariskt trerätters, gourmemiddag deluxe, dricker rödvin. Jag och min styrelsevän & nyvunna (förhoppningsvis eviga) vän Elfrida & jag börjar skifta fokus, byter om till kläder som bjuder in till något helt annat än att hålla sig inom ramar & ordning. Eller snarare; vi gör oss redo för en annan slags ordning. En värld av största möjliga tydlighet bortom normerna som majoritetssamhället utgår ifrån, in till den egna världen, andra normer (våra). Vår dresscode utlovar andra roller. Och vi satsar allt. Tar oss ut. Går på klubb. Det är en egen värld där. Könsseparatistisk för kvinnor & transpersoner. Inga CIS-män & det är så jävla befriande! INGA MÄN. VI vill inte ha dem. Här är det frihet. På alla fronter. Människor rör sig med respekt & lyhördhet, med nyfikenhet & beundran & kåthet. Jag & Elfrida är ett tryggt team. Vi gör vår grej, gemensam & på skilda håll. Utforskar. Jag påminns om hur centrerad jag ändå känner mig, hur lätt det är att sätta gränser. Och att släppa dem. Att kunna göra precis så mycket jag själv vill. Varken mer eller mindre. 

 

Under senare delen av natten möter jag på en person vars ögon borrar sig in i mina & jag överraskas helt av mig själv. Över att jag inte vill att den andra personen ska ta sina händer från min midja, inte sluta kyssa mig. Ändå somnar jag ensam på det hotell som både jag & Elfrida har bokat in oss på. Och allt är precis som det ska. Jag känner mig expanderad, påmind om mig själv, min flytande identitet, min hunger efter att vara närmast mitt queera hjärta. När jag vaknar nästa morgon vill hela min kropp ha mer av den där bekantskapens händer. 

 

Vi sätter igång med ytterligare en dag av styrelsearbete & jag & Elfrida processleder gruppen i värdegrundsarbete hela dagen. Vi får hålla igång oss för att inte sjunka ned i dagen-efter-trötthet. 

 

Och, när jag slutligen sätter mig på ytterligare ett försenad plan som ska ta mig upp till Luleå på söndag kväll, fortfarande med spår av Elfridas hejdå-röda-läppar som markerad färg på mina egna så ler jag. 

Och jag tänker på vad jag kommunicerade till Den andre räven, den vackra & modiga men också splittrade. Såhär skrev jag: "Jag tror på systerskapet, på solidariteten & att vi behöver varandra. Jag känner inte den kvinna du dejtar det minsta men jag är övertygad om att hon är stark & klok & bra. Jag kan inte fortsätta vara med dig om hon inte har kännedom om vad som sker, vad & vem du möter i norr. Jag har brottats med det här & känner att jag vill ställa mig bortom min egen längtan efter dig. Efter den närheten. Välja ideologin före. Respekten. Jag uppskattar dig som människa. Som möjlig vän. Jag utvecklar gärna den sidan av vår relation. Att vi kan finnas kvar. Vara ärliga i det. Även om det innebär att det sker utan den andres varma hud under händerna."