Saknaden.
Vaknar här hemma i rävlyan, ensam i numera vanlig ordning. Det är en lördag & regnet hänger i luften. Det är känsla i kroppen idag av ihålighet som skulle kunna skrämma mig, om det inte vore för att jag vet att det mesta paserar. Försöker att mest notera. Flockräven är ensam. Och inte så att jag vill addera mig med andra, bara för att. Jag älskar att vara hemma med en annan människa. Jag kan klaga på det ibland att jag vill vara själv & att en relation är för symbiotisk; eller ärligt; den enda symbiotiska relation jag haft är egentligen med Peter. Ibland suddades våra egna gränser ut & det var väl där någonstans som vi också började glida isär, mitt i vulkanelden då luften tog slut. Jag minns dock mer. Jag vet hur det är att vakna tillsammans med sin närmsta vän, bli omhållen & hålla om nära & för alltid vilja stanna i det ögonblicket. Jag saknar att leva med Peter. Att dela morgonkaffet, att notera att regnet hänger i luften idag. Jag vill få höra hur han leendes kontrar med att "Jag ser det. Perfekt. Ska vi dra & tälta?". Och så drar vi med buller & brak & handlar härligheter att äta senare då vi är inkrupna i ett tält & så är vi snart i skogen & inte bara noterar regnet utan verkligen lyssnar på det. Det här är s a k n a d.
Kommentarer
Trackback
