I längtans snår.
Ett par timmar som en evighets strävan ur den inte önskade men väl passande låten working class hero. Finner en tjusning med att ge mig av ut på gryningstomma gator, att ge nattpersonal möjlighet att komma hem tidigare än väntat. Att ensam väcka sig själv till liv på jobbet, veta vad som väntar, att det finns möjlighet att inspirera någon till att en dag kan ha så mycket att ge. Men. Det kan även draina, vrida ur all samlad energi. Faller in genom dörren, äntligen hemma efter ett par timmars övertid utan att orka le. Och där. Inom kollektivets väggar finns det andra som ger mig sådant jag själv inte har kvar. En spontan famn av Kajan, ömhetstramseri med Marlene innan jag faller ihop som ett trött knytt på sängen och somnar.
Behöver nå vetskapen om att livet är mer än måsten [skavande, avskydda innebörd] dessa inramande av tid som skulle kunna användas åt annan, skönare överlevnadskonst som faller inom dess betydelse. Visualiserar en vakenhet som inte riktigt kan förverkligas och sluter upp med Erika som jag alldeles för sällan lever i symbios med nuförtiden, med sprudlande Lisa-Lo, med aktistsjälen Yona och sköna Carro. Disskuterar queeraktivism, systerskapsfestivalen, om att leva eller inte leva i definierade relationer och så mycket mer. Allt berör och stimulerar fanan i mig, vill rusa iväg till första bästa queertåg och marschera.
Och här och där, utanför och inuti rör sig det som vi omedvetet planterat hon och jag. Det växer sig ovanför grunden, pockar på varje tanke men framför allt, varje medveten känsla och jag famlar ut i det jag inte har någon aning om för just vi två har aldrig varit just här med varandra. Berusad av det och vill men vågar för lite. Erkänner och får bekräftelsen jag undrat över. Jag vill vara där hon är medan hon vill vara i min närhet. Men vad säger det egentligen? Mer än att vi mår bra just av varandra? Måste en söka efter större meningen eller bör en bara leva i känslan någon kan ge en? Yr och glad och otålig och blyg och vild. Att våga är att kanske finna. Att vara öppen och låta meningen ha sin gång. Kan vi, vill vi, törs vi? Det som får en att glöda är lika mycket en risk att göra en känslomässigt naken. Är det värt det undrar räven med ena foten på väg mot, den andra i flyktposition. Ingenting måste en heller veta. Vi låter det ske, vad som är riktningen. Det svåra är dock att en del tankar kräver handling. Och den tanken ignoreras. Kraftigt. Lyssnar högt på Chicks on speed och glömmer en stund allt annat än önskan att dansa loss.
Men jag tänker det till slut ändå. Att kom bara. Kom Sunna.
En glödande vänskap för livets berg o dalar eller något mer. Vad som än sker är det godaste gott.
Behöver nå vetskapen om att livet är mer än måsten [skavande, avskydda innebörd] dessa inramande av tid som skulle kunna användas åt annan, skönare överlevnadskonst som faller inom dess betydelse. Visualiserar en vakenhet som inte riktigt kan förverkligas och sluter upp med Erika som jag alldeles för sällan lever i symbios med nuförtiden, med sprudlande Lisa-Lo, med aktistsjälen Yona och sköna Carro. Disskuterar queeraktivism, systerskapsfestivalen, om att leva eller inte leva i definierade relationer och så mycket mer. Allt berör och stimulerar fanan i mig, vill rusa iväg till första bästa queertåg och marschera.
Och här och där, utanför och inuti rör sig det som vi omedvetet planterat hon och jag. Det växer sig ovanför grunden, pockar på varje tanke men framför allt, varje medveten känsla och jag famlar ut i det jag inte har någon aning om för just vi två har aldrig varit just här med varandra. Berusad av det och vill men vågar för lite. Erkänner och får bekräftelsen jag undrat över. Jag vill vara där hon är medan hon vill vara i min närhet. Men vad säger det egentligen? Mer än att vi mår bra just av varandra? Måste en söka efter större meningen eller bör en bara leva i känslan någon kan ge en? Yr och glad och otålig och blyg och vild. Att våga är att kanske finna. Att vara öppen och låta meningen ha sin gång. Kan vi, vill vi, törs vi? Det som får en att glöda är lika mycket en risk att göra en känslomässigt naken. Är det värt det undrar räven med ena foten på väg mot, den andra i flyktposition. Ingenting måste en heller veta. Vi låter det ske, vad som är riktningen. Det svåra är dock att en del tankar kräver handling. Och den tanken ignoreras. Kraftigt. Lyssnar högt på Chicks on speed och glömmer en stund allt annat än önskan att dansa loss.
Men jag tänker det till slut ändå. Att kom bara. Kom Sunna.
En glödande vänskap för livets berg o dalar eller något mer. Vad som än sker är det godaste gott.
Kommentarer
Trackback
