this streets, openings and new vibes I like it.
Varje natt under helgen har jag tagit mig hem genom snöyran nära gryningstid och platsen har var gång förlorat betydelse med snömassor kring anklarna, tjocksockar som bonar in. Leende, ibland svävande, alltid med ny inspiration i den mentala ryggsäcken.
Jag och min bärnstensvän som så länge har burit sitt smeknamn för att han tveklöst helar börjar nå igen. Eller. Snarare har vi aldrig upphört att göra det men har varit mer eller mindre tvungna till distansiering för att inte rinna över bägarens kant. Kan inte hindra att det avskalade alltid dominerar när vi umgås, att vi alltid blir så nära oss själva tack vare den andre. Denna gång möttes vi genom musiken, återkommande ackord att lära in, en djembe som höll rytmen. Zorros röst sedan gav sköna vibrationer, rysningar i nacken. Lika troligt som att jag inte tar en tusenfoting i handen, lika gärna brukar jag sjunga. Inte av obehag dock, snarare ovana. Men this time, you make me wanna sing och så blev det.
Två nätter har jag även glidit hem från henne, solen. Nästan yr av att vara så uppfylld, sällan möjligt att greppa, bara så överrumplad av stunderna och det som får mig att aldrig vilja gå hem.
"-stanna gärna kvar om du vill" säger hon men jag blir plötsligt fjorton år och vet inte hur en gör och gör det jag kan, vandrar hem men tar med henne överallt, omgiven, uppslukad. Det var länge sedan det här, såhär. Vad det är spelar ingen roll, vill segla omkring och vara hög på henne utan definitioner, utan måsten att rama in. Men ändå kan jag inte lämna henne utan ytterligare en famn, en till, en blick, ett skratt ur det bubblande. Vi har en lång tid som väntar oss av gemensamma riktningar och det kan bära av på alla sätt nu.
Ny vecka. Mer intersektionalitet och kunskap om hur rättspraxis ser ut angående diskriminering och likabehandling. Yogautmaning och klättring för den skeva axeln, mer rätsida på hur en ska landa hemmavid, mer av Ida och av trance med henne. I slutet av veckan ska väskan packas, luleå får längtas efter för hemstaden, snart kommer jag.
Vad är större att möta än en olöst gåta med sällsamma drag? - Edith Södergran
Jag och min bärnstensvän som så länge har burit sitt smeknamn för att han tveklöst helar börjar nå igen. Eller. Snarare har vi aldrig upphört att göra det men har varit mer eller mindre tvungna till distansiering för att inte rinna över bägarens kant. Kan inte hindra att det avskalade alltid dominerar när vi umgås, att vi alltid blir så nära oss själva tack vare den andre. Denna gång möttes vi genom musiken, återkommande ackord att lära in, en djembe som höll rytmen. Zorros röst sedan gav sköna vibrationer, rysningar i nacken. Lika troligt som att jag inte tar en tusenfoting i handen, lika gärna brukar jag sjunga. Inte av obehag dock, snarare ovana. Men this time, you make me wanna sing och så blev det.
Två nätter har jag även glidit hem från henne, solen. Nästan yr av att vara så uppfylld, sällan möjligt att greppa, bara så överrumplad av stunderna och det som får mig att aldrig vilja gå hem.
"-stanna gärna kvar om du vill" säger hon men jag blir plötsligt fjorton år och vet inte hur en gör och gör det jag kan, vandrar hem men tar med henne överallt, omgiven, uppslukad. Det var länge sedan det här, såhär. Vad det är spelar ingen roll, vill segla omkring och vara hög på henne utan definitioner, utan måsten att rama in. Men ändå kan jag inte lämna henne utan ytterligare en famn, en till, en blick, ett skratt ur det bubblande. Vi har en lång tid som väntar oss av gemensamma riktningar och det kan bära av på alla sätt nu.
Ny vecka. Mer intersektionalitet och kunskap om hur rättspraxis ser ut angående diskriminering och likabehandling. Yogautmaning och klättring för den skeva axeln, mer rätsida på hur en ska landa hemmavid, mer av Ida och av trance med henne. I slutet av veckan ska väskan packas, luleå får längtas efter för hemstaden, snart kommer jag.
Vad är större att möta än en olöst gåta med sällsamma drag? - Edith Södergran
Kommentarer
Trackback
