mellan raderna.

En tangokatt skymmer sikten. Första reaktionen är att föra undan henne. Du skymmer sikten, katten. Vad för en sikt då egentligen kan en fråga sig. Hon lägger sig tillrätta i famnen. Spinnande värme ger balans och lugn tillsammans med Deva premals toner.

Plötsligt är hon här. Min Hanna. Just här. Det är kväll och vi är trötta men visst vill hon ta en kvällste med mig. Så mycket att uppdatera varandra om. Språket är som vanligt vårt eget och det bara rinner ur oss och blandas med skratt och allvarligt bekräftande nickanden och snurrande på hårslingor, kliande på snagg och vi spänner ögonen i varandra för att sedan skratta loss igen. Det är så mycket jag vill säga till dig. Kanske är det en riktig dialog, måhända är jag galen. Ord efter ord efter ord skapar flertalet sidor som skickas iväg för att landa, där hon på riktigt är, på andra sidan jorden. Och jag vill inte sluta skriva, vill inte avsluta vår mentala överföring för det går bara inte att hon ska vara så långt borta, att fikastunden ska vara över. Det går inte att säga hejdå så du, vi ses. Ska bara gå ned och handla vadsomhelst, vänta på mig för jag är snart tillbaka.