mellan raderna.

Det skulle kunna vara k a o s mellan lilltårna, i stegen och i sinnet om natten men så är det inte. Vanligtvis hade magen kapitulerat och det ovissa hade tagit kontrollen och lurat ut mig i det mörka dunklet, nafsat ilsket och otåligt som en skuggfigur. But I rather keep myself on the wire, being high in this circus. Som en mantra tatuerat innanför ögonlocken, under tungan mässas det fram innan tanken ens nuddar vid verkligheten - tillit och tålamod, låt det finnas där men värdera inte, reflektera men låt passera. Yogans filosofi är ledsagaren och en del, stundtals kaotiska stunder faller på plats, så mycket på plats de nu kan falla i en era av förändringar. Jag önskade mig nya öppningar detta år och visst finns de, i överflöd. Möjligen går det att tillägga att jag även önskar mig öppningar med konkreta inslag och valda delar av förankring och stillhet. Inom kollektivets väggar samsas den alltmer invaggade hemmakänslan och lättnaden med ivriga, oroliga fågelplaner. Det blev inte som jag tänkte mig, vad nu den tanken en gång var. Den spontana flytten hit blir en utflyttning för alla inblandade men skiljas åt gör vi icke. Möjligen drar en vidare till en annan stad, två stannar kvar. Still, united. Men annorlunda blir det, skrämmande och roligt och möjligt. Inte än dock. Än finns det tid att vara, att stanna upp, att vakna ihop och äta långfrukost. Att lyssna på Ekova och skriva brev och lyssna på Aretha Franklin, att dansa eftermiddagsdans och för att linda in.

Yogan lever i praktiken också. Det är mycket som lever om, rumlar omkring och gör mig vimmelkantig bortom begreppsnivå. I yogashalan mediterar vi sida vid sida på likadana yogamattor, oplanerat klädda likadant, med dreadsflätor på varsin rygg och kanske också med samma uppfattning och längtan [om den andre där intill]. Alldeles yr inser jag att hon hjälper mig att lämna något bakom mig, det jag inte valde bort men inte fick. Det som tagit upp alldeles för stora proportioner börjar förlora konturerna [at least, these days]. Visst har jag varit medveten om att det en dag sker, om det tycks så att det nu börjar ske. Att jag börjar resan mot att släppa taget. Men också konsekvenserna av det. Av vår gemensamma rädsla om att det som fanns, som gjorde oss så bra ihop inte går att återvända till. Minnena kommer att blekna, jag kommer att minnas hur jag älskade att känna dig som just jag gjorde men det blir just i pasado, den tröja som lades under blir plötsligt får liten att kunna använda. Allting bleknar, efterkonstruktionerna blir svåra att nå, du kommer att förlora mina tankars bevattning. Är det dags, har punkten i vårt kapitel börjat ta form? Den närmsta tidens alla prövningar kommer att visa vägen.

Är omgiven av hennes rökelsedoftande dreads nu, av att stå i snön och inte vilja säga hejdå även om vi ses så snart igen. Med allts förgänglighet i bakfickan tar jag emot och famnar in.