mellan raderna.

Det finns äntligen något att ta på, något som är otroligt konkret. Ett schema som kommer att forma framtida dagar med sådant som läran om rättsystemets styrning, om lagstiftningsprocesser, juridiskt källmaterial och genusrättsliga metoder. Lärarna verkar hur inspirerande som helst och att mötas upp av Tiina Rosenbergs famn ger mig ett perspektiv som säger mig att allt inte är helt i mörker. Halvligger i café indiadäcks plyschsoffa och talar sommarresuméer med Alexander(s)katten, Malou och Mania och vi konstaterar att vi är så priviligerade som upplever skolan som ett lekfullt daghem med stor seriositet. Behöver fylla kalendern med något att ta på när jag om natten sover illa som en räv på flykt och då jag inte kan höra Fredens röst utan att gå sönder. Jag vet att jag får strunta i en gemensam middag med honom, med filmkvällar tillsammans för att koppla av för det finns inte längre någon gemensam karta att placera våra stunder på. Jag har helt enkelt skrotat sönder min fristad. Möts av kärleksfulla människor med ögon, bara för varandra när jag vandrar längs gatorna och kan inte hindra tankarna från att komma, om vad du gör just nu. Ska hösten lyckas vara en givande tid eller blir det den där transportsträckan fram till Indien som jag är rädd att den kommer vara? Indien. Det kommer iallafall att komma en dag då jag packar väskan och drar och den där dagen då jag kommer att stå på indisk mark och ta emot dig [konsekvenslöst] och hela finfamiljen, iförd sandaler och solskensögon. Hur vår relation ser ut då spelar ingen roll längre, bara det är du som möter min famn och kallar mig för tjorven, bara det så kommer jag att nå euforin och kärlek igen.

Talar med henne, min nyfunna vän i din moder. Jag ser mig själv i dig, säger hon. Du går snabbt, gör allt med hastiga röreöser, talar med samma tempo och flyger snabbt som bara den. För sådana som oss finns ingen risk för stagnation, snarare måste vi lära oss att stanna upp och andas och förstå varför vi har sådan hög hastighet, varför vi flyger och i vilken riktning.." Att höra hennes röst ger mig tilltro, mod och längtan till det som kommer men också en påminnelse om att det är helt i sin ordning att för en stund, bygga bo för inget bo är en slutstation.