mellan raderna.

There is time to go, I half to drive me home. Norrlandsljus i baklyktan. Öppnar dörren där hatten vilar men inte längre passar in. Veckans tidningar om varandra som om ingen varit här på länge, ingen värme att mötas av, it is dark here. Lämnar bara av väskan och vänder om, söker mig vidare till en plats där något slags hem kanske passar mig bättre. Som vanligt finner jag det hemma hos och med Samuel och där somnar vi snart båda två.

There is things going on, kanske har en ny och helt oväntat öppning tagit form. Min Marlene har äntligen återvänt från den långa resan och hon ber mig plötsligt starta kollektiv där och hej kvinnor vad det vore mig passande ändå. Är det dags att lämna möllan nu [är det någonsin det] att göra en kort resa genom staden för att komma hem där? Vandrar genom regn och möter min frände som har klippt av sig allt hår och är våldsamt fager och tillsammans med Kajsa och Tangokatten designar vi idéer för det framtida kvinnokollektivet, vildkollektivet, fågellyan. Jag som aldrig ville lämna mitt möllan har en magkänsla som lockar mig att följa impulser, att göra vadsomhelst hellre än att stanna kvar i den ensama sfären det hem jag och Freden en gång delade nu har blivit. Mina och Samuels kollektivplaner har inte nått någon konkret möjlighet till flykt och tiden väntar inte. Helt oväntat kan det nya kanske bli något överraskande fenomenamfantastiskt på andra sidan stan, kan bli en möjlighet till ro och definitivt till gemenskap och närvarande vänskapsfamilj.

Kom sälen, baka pepparkakor här, lämna norrlandsljuet för ett tag ropar jag rakt in i luren och möter dig däri, du är alldeles för långt ifrån. Eller. Vi packar våra väskor och flyttar, kom vet jag vi drar till indienlandet nu och hänger upp tyg på våra väggar där i huset som vi hyr, vi låter havet göra oss rena inifrån. Vill så det drar sönder kostymen.

Hey, I am not the only living one here, nu går vi vidare och planerar.

Det är frihetskänsla i magen då tåget tar mig fram genom detta avlånga land där varje kontrast både lugnar och stärker. Det platta förvandlas, blir till oändliga skogar och förhoppningsfulla visioner, dock utan förväntan. En god vän skriver några rader till mig om att leva med tillit och tålamod nära, att ens vägar sällan är rakt utstakade utan att genom diverse omvägar har de all potential att leda fram till lycka och harmoni och jag väljer att stenhårt tro på just det.

 

Det är gryningstid då tåget anländer till den norrländska hemstaden och marken är klädd i snö och knarrar under skorna då jag med fnitterrusig mage vandrar fram längs de gator jag varje gång lämnar med ett allt större vemod och bemöter med desto större omfamning. Home you are so sweet, här vill jag lägga min hatt en stund nu, omge mig med my cup of tea i olika slags bemärkelse. Tove Jansson i tanken och jag erkänner min rädsla som ska göra mig modig då jag närmar mig din dörr, omgiven av en dag som ännu inte vaknat men som bär this norhern light och elden inifrån. Så. Plötsligt står du där och jag slänger hastigt av mig den alldeles för tunga väskan och vi faller in, dras likt hemlösa in i varandras famnboningar och landar och ler och skrattar, vi söker och finner, bekräftar och är överraskande snabbt i connection igen. Samtalar och vidrör och jag får ä n t l i g e n somna intill med det blonda invirade mellan fingarna, med din doft i nosen och våra kroppar minns så tydligt den andres linjer och rörelsemönster och när vi några timmar senare vaknar upp, intill, så kan vi inte annat än skratta åt det här, åt oss, åt vad närvaro och vårt möte ger.

-”Låt mig vara din plan så är jag din”, säger du med hjärtat i handen och jag bekräftar då jag låter mitt eget möta ditt i detta nuet utan morgondag.

 

Jag ville en gång för inte så länge sedan fortsätta dricka morgonkaffe ihop med dig, ville fortsätta spela in låtar och skapa fler signaturmelodier men har även sett den önskan förtvina och i perioder, gå förlorad. Men, vi drunknande aldrig riktigt utan fortsätter skapa något definitionslöst och vänskapligt, något kärleksfullt och rent brutat ärligt och lekfullt. Linjerna är varandras orientering, vi följer och känner och sedan går dagen vidare i detta tema i orange [läs balans].

 

Möter den blonda systern som om vi aldrig varit ifrån och tillsammans överraskar vi en moder som blir chockartat förtjust. Jag vandrar i snön med dig och Bamse [den allra finaste av vänner] och äter indiskt med familjekvinnsen. Du och jag möter upp med broder Jani och Lelle, med Jimmy och några till och vi dricker rödvin, talar relationsanarki, spelar tallest man och tramsar något otroligt om just ingenting men ändå allt.

 

Rödvinet gör mig varm och placerar mig i en soffa hemma hos dig och du somnar nära i min famn till slut. Vi är allra finast just såhär och jag är hemma med dig, hemma med mina vänner igen och lycklig i mig själv, tack vare er. Vandrar ensam hem till kvinnsens boning i gryningen och det slår mig att det inte finns något ego som inte har fått nog, ingen ansträngning för att behålla då allt egentligen står just öppet och fritt. Nattens ljud och ljus är lugna här, träden är starkt färgade i rött och orange. Im hypnotized by you, by this beloved northern light, you know that I love you. Jag vill bära med mig en granskog på ryggen, vill aldrig kapa mina rötter, aldrig förlora denna kärleksgrund. Somnar med en varm känsla i magen och det är pure, bortom sinnesförstånd och akademi. It has been a long way to go och denna färd fortsätter men jag ankar mig en stund nu. Tack ni och tack, allra finaste du. I just spread my arms wide.

 

Vaknar upp på söndagmorgon och kastar ut en blick som möter en grå dimma, ett regn som spolat bort all snö och när du senare under dagen kommer att konstatera att dagen är grå som kontrasterar jag dig med att färgen bor inuti och att den är sprängfylld av sprakande färger, oavsett om dis håller solen bortom räckhåll. Jag tror att jag håller solen i handen. Gör vardagliga saker med moder och det är fascinerande hur kärleksfullt det kan vara att tillsammans bära en korg med mat, att diskutera huruvida rooibos te är bättre än grönt eller varför vi båda hellre väljer kaffe i mellanrost än mörkrost. Masserar hennes stela axlar och förstår varför mina ben springer så fort genom vardagslivet och var den farten har sin rot, ty den bor i henne. L:s mor efterfrågar en eftermiddag tillsammans så jag byter moder för en stund och har snart ett smycke från Egypten hängandes runt min hals, reseplaner framför mig, en människa med full fågeldräkt och flygklar blick, hon är ständigt på väg men just den farten gör mig bara lugn och hemmastad för jag känner den likaväl som jag andas. Senare vandrar L och jag under de barrträd jag varje dag saknar nere i söder, vi knuffar varandra nedför leriga slänter och ledsagas av den stora lurviga medan dagen fortsätter existera i en slags tidlöshet med en himmel som varken är mörk eller ljus men med ett vatten som har en yta som om det vore av glas. Det är riktigt svårt och till och med omöjligt att välja ett annat sällskap än varandras så vi gör inte motstånd utan fortsätter ta emot stunderna som kommer flygandes. Får äntligen höra alla de låtar som på många symboliska vis sammanfattar din livsfilosofi kring den senaste tiden och som bjuder ut ditt sinne att på något sätt, kunna begripa lite närmre. Under vissa låtar är det ofrånkomligt att inte göra tvärdykningar ned i sommarminnen, att inte bli tillfälligt medveten över att det inte riktigt är just så längre. Du lockar fram skratt ur djupet av min mage, du brottar ned mig och jag dig och vi kiknar ihop i gemenskapshögar om och om igen men vi talar just aldrig om hur nära vi redan varit och vad vi i vissa stunder, märkbart undviker att kollidera i.

-”feel free to stay until the morning comes but know, that you always are free to go”

Många textrader är klockrena för hur vi båda försöker leva i teorin men desto sämre hanterar i praktiken och kanske är det därför som vi vissa stunder fastnar i den andres blick, finner allvar som vi genast förstör med ytterligare kullerbyttor. Jag upphör aldrig att förvånas över hur du känns, hur din närvaro ger rysningar i hela kroppen, hur jag strängt får hålla mig ifrån att vidröra dig på det sättet, för att inte falla alldeles igen. Alldeles för ofta i din närhet vill jag spränga barriärerna och ta för mig men vad vi har nu är för bra för att äventyras. Dont go there, dont get lost. I natten står vi i regnet i bamskekramen, delar en satsumas och skrattar. Går en bit ifrån för att snart vända oss om båda två som av en given signal. Sedan står vi bara där och ser på varandra. Det behövs inga ord, ingen större handling [om den nu kan bli större] men vi har det där, mellan allt som aldrig sägs men också ett outtalat löfte om att låta explosionen bero. Godnatt knas, godnatt frifågel.

 

På måndagen kommer tåget rullandes in på perrongen med dyrbar last i form av Samuel, bästis, syskonvän och L sluter upp med oss då vi dricker kaffe och landar tillsammans i vår rotstad och jag kan aldrig släcka leendet i magen som förnöjt breder ut sig över insikten att jag är mitt bland en skara människor som alla är sammanlänkade på ett eller annat vis. Svarar sällan i min telefon, det kan likaväl vemsomhelst jag är med göra ty alla har något att säga varandra och alla symboliserar vi grenar på vänskapsträdet och det skapar hela tiden nya flow, nya energier och rörelser och en hamnar varsomhelst och det blir oftast bäst, oavsett. This time is short och när jag faller ned i vemod över att alldeles för snart behöva lämna den här platsen- och er så finns hon där för mig, världsgodaste moder och vi frossar i choklad och dricker kaffe och jag anar att hennes fria sinne skiljer sig från många andra mödrars.

”- Lev i stunden, vi finns alltid kvar för dig. Ta vara på vännerna, på kärleken och tiden, lev här och frukta inte rädslan för det som kommer sen. Våga och brinn och fall och tänk att stunden du har är det enda som finns. Vi möts vid en morgonkaffe en dag när du vill landa men behöver du glida iväg i fantasier med andra så då är det just vad som är rätt så gör det.

Hennes ord är sammet för mig, är styrkan jag saknar, är närvarons näring jag ibland förlorar greppet om de stunder då Du håller mig nära och undrar vad jag tänker på, då jag låter ögonblick passera ifrån all möjlighet till definitioner och förklaringar, då min sinnesro rubbas för en egocentrisk önskan om att bara vilja ha.

-” Låt inte stoltheten kasta dig rakt in i väggen, lev istället, uppmanar hon.

 

Så. jag gör just det. Kivas och omfamnar, tar emot och sänder ut. Vi tillbringar dagar med varandra då vi yogar ihop och möter en fin vän i Petter. Utan just yogan skulle vi glömma bort oss själva tänker jag och bär med den energin hela dagen. Vi klättrar uppåt väggarna och dunsar ned på madrasser så att krita yr omkring oss och händerna till slut både ömmar och blöder. Om kvällen har vi kroppar som ropar av träningsverk och styrka och jag läser sagor för dig som symboliserar våra fria viljor och steg som alltid leder vidare. Jag möter en ny vän i konstnärssjälen Elin, en kvinna som vi är flera som faller för och jag får filindränkta pussar av tvååriga Betty-Lo. L och jag sitter en kväll bänkade på kulturens hus och ser Samuel som spelar musik, vi tramsar och skrattar kring Lenas köksbord och jag brottas med Jimmy som har den obehagligaste gubbmasken ever done. Det är en natt när du bär röda linser och där du först skrämmer men snart lockar mig till att placera otaliga pussar all over you, ty min längtan efter en egen vampyr är dödligt stark.

Vi ser vampyrfilm hela natten igenom och jag lutar mitt huvud mot Janis axel och inser att jag inte varit hemma på väldigt länge, inte hemma som i den här bemärkelsen.

 

Jag har bokat en hemresa som jag vägrar att tänka på, vill inte föreställa mig att bli utan dina famnar som ständigt målar fram nya drag i mitt ansikte, dina händer kring mina linjer. Utan att reflektera över det så har du tagit dig innanför igen, du vet mycket väl vem jag är nu och jag tycker om hur vi kan avsluta den andres tankar men också hur jag ständigt förundras över din spretiga fantasivärld och allt det nya du lockar fram i mig.

 

Vi går lös i vampyrvärlden vår sista lördag tillsammans på länge och placerar bitmärken och svarta skuggor all over us och på en balkong i natten samtalar jag med Maria om det svåra och stora och hon bekräftar sådant jag bara vågat gå lös om i fantasin och jag äter upp henne just där och då. Dansar loss bland den sjukligt vidriga heteronormen med mina egna clowner och vampyrer, jokrar och förförande kvinns och försöker spränga barriärer men drar en nitlott och traskar hem, ensam.

 

Får en sista söndag med familjehäng och insikt över det stora med just detta grenverk och fortsätter sedan hem till dig. L 24 hours intensive under en vecka känns numera hemtamt igen och vi funderar båda två över hur tiden fram till nästa möte skall kunna passera så fort som möjligt. I stora högar hänger vi lös, alla om varandra Lena, Ville, Linda, L och jag för att sedan fokusera tillsammans på en kvällsmeditation där något plötsligt händer. Allt som sker är bortom orden, an enternity from definitions. Allt avstånd är passé och vi har en våldsamt fin kväll och natt. Allt behov, all strävan efter svar förlorar i stunden all mening och jag tänker inte vara ledsen då jag går.

 

-”Jag tycker om dig så mycket och innan du ens hinner säga krankelibrankelfnatt så ses vi igen.” säger du och jag tror dig.

 

Famntag, fantasi och på återseende.

 

 

Midnattstimma och jag reflekterar över en kropp som är stark men väldigt trött. Flera dagars intensiv klättring känns i varje cell men främst i sinnet, nytänd av energi och framförhoppning. Ida och jag har skrattat över hur väl vi kompletterar varandras sinnen och fysisk styrka, hur vi tillsammans tar oss framåt och uppåt och vi ler båda två när nya klättervänner [i form av tidigare luleåbor som jag äger en gemensam historia med, som bara det är en berättelse i sig] höjer på förvånade ögonbryn när vi berättar om hur nya vi ändå är i denna bästa av klättervärldar när somliga antar att vi har levt på dessa väggar länge, utifrån de sätt vi klättrar på. Det finns ingen prestation men vi växer och vi formar våra kroppar och strategier och det känns ärligt att säga att detta just nu är det allra bästa jag vet. Möts av Samuel och en nyckelharpa sedan, av en kopp te och stora samtal om frihet och det är bara så vackert och rent att vi är varandras skyddsmantlar här. I telefon samtalar jag med Alexander(s)katten som befinner sig på den queerklubb jag egentligen älskar och på sitt sätt, vill vara på denna natt. Samtidigt är det märkbart hur jag väljer klätterlivet och rogivande avkoppling framför alkoholens glans och dans och är nöjd över valet. Ge mig skog och bastubad, en stuga och ett hjärta i connection med ett annat. Något av det tycks kunna bli verklighet, det sistnämnda möjligtvis inte alls. Kanske blir det bra ändå även om rädslan växer i magen och jag gör allt för att skrota varje uns frö till förväntan. Time will tell och nu är det bara godnatt och sedan ett tåg och ett par väluppskattade famnar att möta.

Så närmar det sig. Att packa en väska, en varmare tröja och inte mindre viktigt - en stärkande strategi för det som komma skall. Med Ulli samtalar jag om just det sistnämnda och vi slår fast att strategins ramar får bestå av att på ett begripligt sätt kunna hålla hårt om det stora hjärtat samtidigt som stoltheten för just densamme inte får bygga murar mot en potentiell glädje. Check. Även det är nu nedpackat. On the road snart, genom ett land av kontraster utan att stanna förrän landskapet förvandlas till skogars oändlighet där rötterna hälsar en välkommen hem. Frukost i gryningstid med dig och visst finns en längtan men lika stor är numera distansen. Jag vet vad vi har varit men också vad vi just inte längre är.

Tills avgång är ett faktum så fortsätter jag att klättra uppför väggarna varje kväll med Ida och dricker kvällste med Samuel, går långpromenader med Erika, Uppdaterar med Alexander(s)katten, läser inte kurslitteratur i önskvärt omfång och stressar [tyvärr] inte heller mindre.

Men snart. En tågresa. Någonting som återvänder eller så, just inte alls återfinns.

Min underbara, tramsflanerande finvän Ulli gjorde éntre och förgyllde varje minut av min helg. Trots att hennes egentliga närvaro ägde undertoner av ett längtans bageri efter något alldeles speciellt så lyckade hon ändå möta mig - och till stor del bidra med energi och näring åt mitt eget sinne, till plötsligt dansanta ben och sprudelskratt. She is my beloved art treasure in colours. Vi hade en queerfärgad vinafton med Erika, Alexander(s)katten och yona på fredagkväll och i ärlighetens namn var jag inte bara rosig av vänskapsglöden utan också av rödvinet då vi i natten rävade hemåt. Lördagens morgon påbörjade sedan en enda rörelse av den varmaste gemenskap, the never ending story som aldrig upphörde, en ständig våg av energisessions av olika varianter, överraskande inslag av vänskapsförlängningar och spontanta dansinslag, av närhet och sagoberättande, av för få timmars sömn men desto mer av samtalen, den inre glöden och kollektivkänslan. Åsa, Samuel, Rodrigo, Mikael, Elsa, Lea, Elina, Ulli och Räven i gemensamt kapitel och jag ler fortfarande. Vi levde kreativt genom dagarna och skrattade övertrötta oss igenom nätterna, vaknade i någons närhet och fortsatte vidare.

Måndagens tre timmars långa föreläsning var nästan en omöjlighet att ta sig igenom då en alldeles för trött kropp inte kunde sitta upprätt och sinnet bortom all koncentration. Väl hemma är hon fortfarande hos mig, my friend of colours och jag vill aldrig att hon ska resa vidare, inte längre än en tur bortom landets gränser, för att sedan återvända till vårt kollektiv här och sedan kunna fortsätta på vår gemensamma låt vi varje dag skapar. Så förfärligt trötta men det stoppar oss inte. Hon lämnar mig en stund för att umgås med den vi en gång förenades genom medan Samuel dyker upp och likt en sömngångare faller rakt ned i min säng - och somnar. Välbehövt möts vi i sömen men även i samtalen om vad som ständigt frodas, totally pure, mellan raderna. Med håret på ända drar vi luvor över huvudena och glider över till hans lya och dricker lite mer te, möts i några fler samtal för att sedan skiljas åt en stund igen.

Helgen har varit oslagbart fin men har kostat mig en magkatarr som kommit åter av för lite sömn och en underliggande stress som elakt tagit vara på sömbristen och därmed slagit ut igen som ett smärtsamt faktum, en verklighet som gör mig sängliggande sedan. Men.
-"Det är värt att leva ut för de framtida gråzooner som alltid tycks komma sedan i det här bergodalbanelivet, tänker jag och försöker fundera ut hur jag ska lyckas hantera den mängd skolarbeten, kompletteringsuppgifter, tidsbrist och annat som sköljer över mig som ton av granatsplitter.

Börjar plocka upp trådar, försöker konkretisera dessa vardagsplikter men författar även ihop rader om något annat, ett slags avskedsförfattande först i mitt hjärta, sedan i huvudet men därefter i ett mail som skickas iväg.

På måndagkväll fylls så åter bilen med hundintresserade människor, en del hypernördar [jag är inte inräknad i den kategorin dock] och vi ger oss av mot Dalby för en teorilektion med hundpsykolog Eva Henriksson på Hundharmoni. Hon talar om stress i allmänhet och har en lång bakgrund av att jobba med stressrelaterade sjukdomar hos männskor, något som senare har bidragit till ett djupare intressefokus på stress, specifikt hos hundar. Hon berättar om hur stress i grunden är en överlevnadsinstinkt men som i längden har nedbrytande effekter, ofta av allvarliga slag. Vidare talar hon om hur utlösande av stressfaktorer blir som att trycka in en automatisk stressknapp, att rusta upp för prestation, ett tillstånd svårt att stänga av. Väldigt snabbt inser jag att jag hamnar under kategorin A-människor, i relation till kategorin B-människor. Den förstnämnda gruppen är de som drabbas av olika slags stressrelaterade åkommor, starkt förknippade till prestationskrav. Enligt Henriksson tar det 5-6 dagar att, efter en typisk stressreaktion, åter komma ned till en basnivå och jag inser allvaret i att utsätta sig för dessa stressfaktorer, både som människa och hund. För att kunna jobba för en harmonisk hund måste jag utgå ifrån min egen situation och varva ned mig själv. Tänker på hur jag och flera vänner har samma problem och hur vi alltid lever i en känsla av otillräcklighet som både ger oss mentala - och fysiska bekymmer. Vi måste ta tag i det här, nu. Senast igår fick jag det vanliga tecknet på att jag har kört upp min stress på högsta maximala nivå, att jag kört fast där och spinner runt och förlorar både koncentration och möjlighet att resonera mig ur det, nämligen det ständiga forsande näsblodet. Det är fan inte okej det här.

Efter Dalby går jag inte hem och lägger mig [som vanligt] trots att timmen närmar sig midnatt. Blir bjuden på morotslasagne och rawfood morotskaka hos Samuel. Åsa har besök av en person som visar sig vara en av de människor jag troligen kommer att minnas för resten av den här livstiden. Givetvis är han en yogafrälst resenär, de träffades i hans hemland Mexico och tack vara en magisk bussresa så är han är nu här och möter oss med fantastiska energier. Kommer inte hem i tid sedan för att hinna sova ut men det är värt det, alla möten med öppensinnade ger prana.

På fredagförmiddag dricker vi alla tillsammans vårt morgonkaffe på Barista där Åsa provjobbar och jag älskar hur engelskan har sådana möjligheter för att greppa precis hur det är med ord som jag saknar i svenskan.
."I feel you, säger han. Jag förstår precis hur han menar för vi möts och vi delar något som är sprudlande levande, det är resenärernas språk, det är rörelsen och friheten över att mötas just här, i detta förgängliga, anspråkslösa.
Samuels tröja är varm och hemstickad och våra inslingrande famnar är betryggande och hoppfulla. Våra kollektivdrömmar börjar kännas som riktiga tankar och det gör oss nog båda lika glada.












Efter vår triodate gör jag ett besök på sjukhuset och blir vaccinerad mot svininfluensan, rekomendationer genom jobbet och att bevara sig frisk inför den kommande Indienresan känns som en god motivation. Det är knivar i luften av kylan som råder och jag har sedan min andra triodate för dagen med Erika och Måns bland mjukpepparkaka och kaffe.




Ikväll kommer dessutom Ulli. Kanske går det att ta sig framåt ändå i det här bergodalvanelivet.

Gårdagens fall erbjöd en parantes då jag tog mig till klätterhallen i sälskap av Ida och Linn. Att för en stund lägga de mentala analyserna åt sidan och istället fokusera på kropp och vägg gav förhoppning om att det finns goda saker att ta på, bortom misären i hjärtat. Det är numera ingen stress att befinna sig högt uppe på en vägg, att kunna stanna upp hängandes i luften och lägga upp strategier för att klättra en vis led, göra problemlösningar och ta sig vidare. Jag och Ida har gjort upp en plan, skapat en framtidsvision. I vår ska vi se till att även bli bergsklättrare, att ta oss ut i naturen och bestiga naturliga berg. En än så länge abstrakt plan om att boka en resa till en varm plats och hänge oss åt klättring där har börjat ta vid. En lockande morot för våren.

 

La cienega just smiled and said I see you around väcker mig som vanligt på torsdagmorgon. Kanske är det inte vettigt att varje morgon vakna upp till den låt som gör mig som allra mest ledsen men den har blivit en trygg melankoli som jag numera accepterar och på ett rutinmässigt vis, faktiskt tycker om. Reflekterar över vad som kommit till mig under natten, som vanligt är det du.

 

”Du ligger bredvid men en liten bit ifrån. Jag försöker blunda men dina blickar bränner på mina slutna ögonlock så jag öppnar dem igen. Möter din blick. Du ser ängslig ut, ledsen. Jag frågar ingenting och får inte heller några svar. Senare. Vi är någonstans där det är mycket folk, på en slags isbrytare. Det är hav omkring platsen där vi är men det är fruset. Det är uppenbart att vi inte kan undvika varandra på den där platsen, inte finns viljan riktigt där för det heller. Jag går omkring för mig själv men du söker upp mig varje gång, din närvaro gör mig stressad, alldeles torr i munnen. Du fångar upp mig i din famn, jag borrar in mig vid din halsgrop och då kysser du mig våldsamt, som en utsvulten, som vore jag din räddning. Det är likt en ofrånkomlig kollision, det går inte att vara utan den här fysiska sammansmältningen och vi söker oss till den andres hud med en slags ilska, på ett sätt som både är fint men också sorgligt med sin hårdhet däri.”

 

Går en isande kall morgonpromenad med den vite för att sedan, likt en programmerad robot slå mig ned framför en text om föräldraförsäkringen och finner det ironiskt och lite lustigt att jag börjar skapa mig en expertis inom ett område jag troligtvis aldrig kommer att behöva bekanta mig med på det personliga planet. Får en paus i studerandet då Samuel dyker upp och vi skrattar åt det som just nu har hänt i vår nära bekantskapskres, nämligen ett synnerligen skabbigt besök. En vän till en vän har fått skabb, som har smittat en annan vän, som har smittat vår vän och som nu även har smittat Samuel.

-”Du är i stor riskzoon säger han och jag förstår logiken. En potentiell skabbräv alltså. I den här underliga tillvaron så är en fysisk påfrestning mild i mina ögon så vill du tampas med mig skabben så är jag redo för strid.

 

För bara några dagar sedan, kanske var det som mest tydligt igår, gav jag upp tanken om kollektivlivet. Orkar inte, hinner inte. Varje nytt projekt känns betungande och allra helst igår. Kanske är det därför jag nu får ett mail av en person som verkar ha vår lägenhet. En ny, lockande möjlighet, som om någon övermakt vill påminna om att det inte är okej att isolera sig i grådimman, att det faktiskt finns en stark gemenskap att nå. Att vara hemma någonstans, att vilja vara just bland egna tilhörigheter och likasinnade, att inte se hemmet som en rastplats att vara på väg ifrån utan snarare, vilja komma till.

-”Vilken lyx att få bo med dig, utbrister Samuel med allvarliga ögon och ett leende som smittar.

Ja, det vore väl ändå något, tänker jag. Utan att börja längta efter det, utan att skapa förhoppningar så tänker jag förhålla mig till det med öppet sinne, om det kommer så är det av en mening och jag vill ha något att tro på igen.

Dagen. Känslan påminner om att som liten gunga alldeles för snabbt och högt och i rörelse satsa på ett graciöst hopp men en landar istället med ett platt fall rakt på mage, kippandes efter luft. Med denna panikkänsla i magen över både smärtan och brist på luft måste ändå dagen ta vid, måste finna en lösning för att kunna andas igen. Måste acceptera läget för att kunna konkretisera något, finna en ny riktning. Dramatiska aktioner. Åker till Lund för ett möte som visar sig vara inställt men som ändå blir en slags tillfällig räddning genom Malous uppdykande. Med sin finlandssvenska dialekt påminner hon mig om Tove Janssons historier, där allt på något sätt har en lösning och vi hamnar sittandes på ett golv i Pias indiska butik. Där klättrar en liten människa upp på mig, sträcker de små armarna mot mig för kontaktskapande och jag smälter alltid. Söker febrilt efter några goda tecken och inser att den lille lär mig något då han kliver omkring på mig samtidigt som han helt uppslukad rör på olika indiska saker, lyfter på färgstarka tygstycken, klingande klockor, porslinsknoppar. I hans värld är de små sakerna övergripande, de som är av värde, inte de stora som jag finner kvävande komplicerade. För en lång stund försöker jag se världen ur hans perspektiv och när han sedan kryper upp i min famn och kilar in sitt lilla huvud vid min halsgrop så luktar han rökelse och varmt liv.

 

De här valen, funderar vi kring Malou och jag, hur ska de greppas?

 

-”En måste följa känslan menar hon, försöka tänka bortom ens försök att resonera på det vis en brukar se som förnuftigt kopplat till det praktiska för inget kan vara mer förnuftigt egentligen än söka efter att vara trivsam med tillvaron, oavsett var den är. Om du inte blir lycklig om du inte byter plats, inte ger dig av, så är det inte mer förnuftigt att stanna kvar. Studierna löser sig alltid. Men. Det finns också ett värde i att ge sig själv en möjlighet att prova på, känna efter om dramatiken i stunden blir konstant eller om den går över och förvandlas till något nytt och bra. Det får dock inte vara outhärdligt att leva, då är det valet inte längre det rätta.”

 

Jag begrundar det hon säger, smakar på tanken om att faktiskt inte fortsätta trampa meningslösheten här längre, göra något annat. Det jag just denna stund vill allra mest. Ta mig hem, säger magkänslan. Låt mig vara i det tryggaste rotsköte, låt mig slippa leva bland ständig politik, i röran av uppbrott, i storstadspuls. Ge mig ert sälskap, ge mig familjen och rutinmässig yoga där utvecklingspotential råder, ge mig kvällspromenader runt den frusna fjärden så är jag belåten. Egentligen vill jag inte ha mycket, det är just det jag eftersträvar. Att få koppla bort prestation och ständig kamp för dagens flyt, att få bli närvarande igen.

 

Jag hinner bestämma mig i dramatikens vilda famlande att jag måste hem, till norrlandet. Insikten gör mig upprymd och hoppfull och jag hinner börja längta, börja tänka på att hyra ut lägenheten, att meddela alla att det är tid för räven att ge sig av.

 

Så kollar jag upp hur det ser ut med möjligheten att läsa min vårterminskurs på distans – och så faller planen i bitar. Omöjligt. Det går faktiskt inte. Inte en enda skola i hela landet har min kurs att läsa på distans och i Luleå finns den inte alls. Finns det någon plan B? Att ge sig av ändå, ta studieuppehåll, trampa snö och sedan vårslask däruppe? Hur blir det med studierna, med drömmen om att så snart som möjligt kunna klippa banden från inrutat studieliv, att nå en examen, att kunna migrera till ett annat land för gott? Vilken dröm har ett större värde i nuet? Sinnet löper amok och jag börjar ana att jag vill försöka lösa det här, att skolan inte gör mig fri genom ett uppehåll och om frihet är det jag värderar i längden så måste jag försöka rida ut den här stormen. Ytterligare en termin här. Kanske kommer det att gå. Kanske inte. Om allt faller så finns det inga hinder för att då ge mig av, om åtminstone ett försök har gjorts. Slutsats, jag stannar kvar. Det är brist på ordning och glädje i insikten, det är saker att ordna, en ny inneboende kanske står på tröskeln, relationer att fortsätta odla en stund till men nu är allt plötsligt så förgängligt. Jag har redan börjat lämna, skogslängta, visionera om det andra och med det är en potentiell närvaro förintad. Landar en stund i Erikas kök, sedan hos Samuel. De förstår, uppmuntrar till att vi gör det bästa av det här, våren för ofta något lite bättre med sig och snart kanske det kan kännas som en sanning, även om nuet är en enda längtan, en inre verklighet där jag redan flyttat in bland norrlänningarna igen.

Plötsligt så vet jag inte om den hemligt, inplanerade resan är ett bra drag. Vill allra helst avboka men det går inte. Förbannade snålhet som inte köpte biljett som är avbokningsbar. Jävla elände. Borde inte åka upp bara för att bli krossad igen. Fan. Märker hur barnsligt trotsigt jag är som inte vill lyssna, inte vara där, inte förstå.
Det går sönder i kroppen då jag ser dina linjer och det känns som att det aldrig varit såhär, förut. En del saker behöver en inte kommunicera om säger du så äntligen efter den förbannade tystnaden och jag förstår alldeles för väl vad du menar, vad det betyder, vad du försöker få mig att förstå. Det fräter upp luften i lungorna, den sista goda känslan i magen, allt. Sedan skickar du mig låtar, ditt sätt att förklara. Musik som skrevs då, som blev resultatet av de sönderspruckna visionerna. "I go tonigt, I leave you behind. If this is what you want it is enough to me. But I leave my songs with you and I hope one day you will understand."
Dina rader som du skrev till mig handlar vidare om att dessa låtar du tillägnar mig kommer att finnas kvar. En dag kommer låtarna möta mig när stunder känns gråtonade, då bör jag förstå hur många nya historier jag kan skapa. När jag inte kan måla längre längre så bär du mig vidare.
"You know I will be there. Please believe in me like I believe in you. This will lead to something good. "

Den andra låten är till En vän. Goda vänner finns alltid kvar menar du.
"I feel so lost you said, I cant find peace of mind. I see you cried today. The colours in your eyes slowly started to fade away."
Den här sången ska hjälpa dig, säger du.
"Cause Im you friend, until the end. Finns ingenting, jag inte gör för dig. "See the beauty of beeing free."

Det är vackert och sorgligt och det går inte, bara inte går. Jag vet inte var jag ska fly undan denna gång när jag inte vill förstå för nu är det här, denna sanning och fall. Ingenting går att förändra, ingenting är möjligt, inte med oss, inte längre, inte på det där andra viset som drömmarna levde för.

Staplar in hos Samuel på söndagkväll med blåfrusna fingrar och blir bjuden på värmande te,  likt en filt för både kropp och sinne. Äntligen är dagarna med öppna igen utan de arbetsförpliktelser som ibland hör till. Momo eller kampen om tiden är vår egen signaturmelodi men jag lyckas inte läsa något vidare ty ett övertrött, bubblande skratt stör läsfriden, det stiger rakt upp ur mig och får Samuel att se ömsom  förvånad ut, ömsom smittad av just den varma källan som från ingenstans rinner över. Egentligen är jag inte så glad som det verkar [resonerar jag iallafall] eller så är jag lite i närheten av att vara så glad  tack vara friheten från jobb  och för attt ensamma kvällar med Samuel ger en paus ifrån skavanker. Det blir han som får läsa mig till sömns genom en historia med livsfilosofiska resonemang  om att en inte kan söka efter skönhet, ty då uppenbarar den sig sällan  på det vis en tror sig önska.

 

Måndag morgon är iskall, luften krispig. I skolan är diskussionen het och bialnd även rysligt förbannad. Vi diskuterar reglering av föräldraskap och genetisk integritet och hamnar i samtal om ensamståendes rätt till insemination, om hur vi själva definierar familjebegreppet och frihete över att välja bortom normsystemets ramar. Jag och ett fåtal sparingskamrater slår fast att det aldrig får vara ett heligt område att inte få ifrågasätta, detta med att människor, ofta kvinnor, förväntas vilja bli mödrar en dag. Vi vill ifrågasätta allt och allra mest hur just denna längtan som så många säger sig bära. Problemet ligger inte i att en del människor vill ha barn men att denna vilja bör ifrågasättas, att en medvetenhet kring att det mesta [kanske precis allting] är socialt konstruerat måste medvetandegöras för att även något en anses vara en vilja, en dröm, kan vara en effekt av konstruktioner och inte nödvändigtvis behöver vara just en egen dröm fri från påverkan av samhälletsgrundsyn som bär stela ramverk kring uppbyggandet, att vilja skapa och upprätthålla ett ordnat system med mödrar och fäder som upprätthåller reproduktionsordningen. Vi talar hetsigt om just detta och specifikt om den stigmatisering som sker med de som faller utanför denna längta-barn-normen. Alltför ofta får en höra om att livet inte blir komplett utan barn, en kommer att ångra sig och aldrig förstå livets värde i och med bortprioritering av avlande- och fostrande. Det är inte kritik mot att människor vill olika saker, inte att det är fel att vilja ha barn utan det är sannerligen en enormt vacker sak, men kritiken bör få finnas och ta plats i diskursen om att olika viljor råder, måste få ifrågasättas och ges utrymme för att vara skilda.

 

I klassrummet sker åsiktskrig då en enligt mig, tokig quinna ubrister att människan ändå är ett djur med drifter för fortplanting och [normativ] familjebildning medan andra hävdar att blodsband inte förtjänar någon som helst tyngd då queera-communityn antagligen ger både mer frihet, fler möjligheter till livsbejakande kärlek, trygga familjekonstallationer och lyckopotential. Att se mer än bortanför de egna igendimmade vaneglasögonen.

 

På vägen hem diskuterar jag och Alexander(s)katten om hur vi ska lyckas få fler att förstå att kärleken inte alltid behöver betyda ett relationskontrakt för två, även om den tanken om en tvåsamhet givetvis är helt okej om en vill ha det så. Katten är mer praktisk i sin queera teori om fri kärlek medan jag är där i teorin men förbaskat inkonsekvent i praktiken. Önskar mig en möjlighet att kunna få, utan att för den skull behöva behålla. Tänker på sommarens queerprojekt för det var verkligen vad jag i efterhand inser att vi båda försökte skapa tillsammans genom att undvika definitioner och begrepp på vad som försigick mellan oss, även om fjärilarna fladdrade fria och konkreta och fastän vi båda bara ville vara med just varandra. Det som blir är vad som skall vara tänkte vi och undvek aktivt att begränsa oss till ett tvåsamhetskontrakt. Givetvis kom problemen som på beställning med kommunikationsproblem [från min sida] och rädsla ifrån din. Å ena sidan menar vi båda två att det som var men också upphörde var så vackert, det var rent och öppet och alldeles fantastiskt men å andra sidan menar jag i monolog med mig själv att något också gick åt fanders, då två kärlekskranka säger tack och hej och vi hörs väl igen.

 

Det är som det är, det här med det där. Upp och ned och skratt och fall. Numera mestadells fall på fall på fall. Då jag inte hör så vet jag att du talar om mig men i vår egen kommunikation är det numera distansierat och lugnt och bara alldeles för jävla tyst. Det är som det är då, det här med det där.

Händerna känns likadana som jag får intryck av att den isbelagda fjärden i hemstaden känner sig när vi under måndagkväll rör oss ute i Dalby och tränar våra hundar i kontaktsökande. Gandhi är ett sökande yrväder, en ser hur det vita huvudet gör allt för att försöka förstå sig på vad de tvåbenta vill be om och i omvänd ordning gör vi allt för att med kärleksfull respekt förstå henne. Oavsett det som varit och vad som blir så är vi under den frusna kvällen en oklanderlig trio, en familjsammanslutning av goda mått Gandhi, Freden och räven. När vi flera timmar senare når mitt hem och värmer oss under täcket med film och te så är det kanske inte oväntat att en relationskritisk närvaro infaller sig, inte överraskande att insikter når honom om var den raskande andre egentligen är på väg, vad hon drömmer om- och kanske just bekräftelsen över att drömmarna de två bär inte är av samma slag, ingen gemensam utgång. En kan inte göra något åt saken menar jag. Oavsett de relationer som kanske aldrig blir av ens drömmar så är det inte det konkreta som är av värde i detta utan känslan, längtan, frustrationers kärna och ömhetens visionerande. För allt i världen vill du inte vara ihop med mig och visst är jag väl kär i den där jäveln som du uttrycker det. Det är som det är och i sanningens mening så är det ingenting jag heller kan förmå mig att vilja sudda ur mitt medvetnade för hellre följa känslans röst, att trotsa rädslor, bekanta sig med mod och våga, känna, falla.


Drömmer underliga drömmar om att mallamåne är gravid och bär en hundvalp utanpå gravidmagen, som om det självklart är så det är att bära hundbarn. Tillsammans planerar vi och inreder en husvagn åt henne och hundbarnet i all tänkbar färgsprakande hippiefierade anda och vi gör det rätt vackert må jag säga.


Det är fruset i luften men Gandhi är glad när vi spenderar morgonens timmar, vandrandes i bokskog. Själv drömmer jag mest om att skicka iväg ansökan om Indien Visa, om att få börja packa en väska snart men allra mest gör jag allt för att inte tänka på dig. Det går åt helvete.

Den här helgen har än så länge mestadels bestått av kontraster och en del tacksamma sammansmältningar.

En gammal vän har blivit far och några andra goda vänner drömmer om innebörden av att ha en liten minimänniska i sin famn. Jag är tacksam som får vara delaktig från min kant, varifrån jag ser hur längtans bageri varsamt hanterar sina önskekakor men därifrån jag samtidigt, kanske mer övertygad än någonsin, känner hur det aldrig kommer att bli min egen längtan eller dröm. Not my cup of tea, inte alls i närheten av hur jag vill fylla den egna koppen överfylld med andra saker. När vänner talar om familjebildning och alla tänkbara sammanslutningar med barn inblandade så är min uppmuntran raktigenom ärlig och rörd men vid varje barnsamtal längtar jag alltmer ut i den vida världen med lätt packning.

 

Vaknar på fredagmorgon med den där numera fastkedjande oroskänslan och minns åter igen en gång för kanske hundra år sedan då jag uttryckte min misstro om att bli riktigt gammal, ja sådär äldre än trettio, något jag en gång såg som en ålder, långt framskriden. Även om jag inte resonerar på samma sätt om tiden idag så kan jag åter minnas grunden till det uttalandet. Det strävsamma i att ta sig igenom dagar, nödvändigheten att behöva kämpa så hårt för att fylla dem med en mening som kvarstår längre än som en lättjefull parantes. Som om Erika hör mitt kommande fall så ringer hon mig innan jag ens stigit upp ur sängen och bjuder över mig på frukost tillsammans med sina föräldrar. Väl där så börjar genast parantesskapandet genom en lättsam jargong som intas tillsammans med morgonkaffet i den hemtrevliga kökssoffan. Efter en väldigt fin morgonstund vill jag inte riktigt gå hem utan söker mig vidare till den allra mest hemma-definierade person jag vet om och honom finner jag sittandes på ett bibliotek med utsikt över havet och kanske har jag aldrig älskat denna människa lika mycket som när han tar emot mig med öppna armar med ett stort hav bakom ryggen. Jag vill aldrig ens försöka leva alla dessa dagar utan dig, tänker jag och dricker kaffe intill och kommunicerar med honom, den stora freden på vårt eget språk vi under så lång tid byggt upp. Vi fyller på vårt dagsbehov av den andre innan jag fortsätter färden vidare, söker och söker så ständigt efter ett rotsystem. Landar en stund på Samuels golv och snickrar isär en soffa, dricker en kopp kamomillté och ler över att vi tycker om varandra i alla väder, även de fula.

 

Måste fortsätta sedan, mindre motiverat, till mitt arbete. Där har jag ingen talan att komma med utan måste plötsligt iväg på en hockeymatch och jag blir både förskräckt och fascinerad under kvällens gång. Möter en helt annan värld där, får en inblick rakt in i macho-man-samhällets hav, ser rakt in i en mansslukande bermudatriangel. Med väl polerade genusglasögon betraktar jag hur de som till synes ser ut att vara män, givetvis är de flesta av publiken något åt det hållet och ordentligt ”heteronormativt manliga” dessutom, för sig, hur de ropar och går an. Jag studerar hockeyspelarna och hur de förvandlas till både hjältar och bödlar, jag lyssnar till hur fansen för en propagandahets som inte alls står långt ifrån att vara både nationalistisk- och rasistisk, konstaterar att musiken som spelas är av en viss sort, likaså alla blinkande symboler och väl också ölreklamen i pauserna. Tyvärr ser jag också de unga flickorna som ser ut att vara minst tjugofem med de designade kläderna fastän de nog inte ens är hälften fyllda, ser hur de jagar runt på läktarna , uppenbart ointresserade av matchen men desto mer av killarna som i stora gäng är samlade och gör sig tuffa ihop. Jag minns att jag själv en gång var ung tonåring, visserligen inte alls bärande av varken liknande kläder, högklackade skor eller ens sminkad men jag var liksom de här unga flickorna på en hockeymatch, iallafall var det en gång och liksom dessa var jag också trånande efter en speciell pojk och i efterhand var det jävligt olyckligt, hela grejen med sökandet, uppoffringarna och de tragiska spelen med trasiga självbekräftelsejakter. Jag vill ropa åt de här flickorna att de är för bra för det där, för det här, för hela jävla normspelet.

Min arbetskollega Gunnar blir uppriktigt förvånad då jag bombarderar honom med frågor om alla matchens koder och menar att han faktiskt på riktigt tog för givet att alla kände till dessa, lika väl som att jorden är rund. Människor alltså. Vi behöver inte vara mer lika än sannolikheten att en nöt och ett stolsben är syskon. Tvingas jobba över flera timmar och har efterskalv av nya vidgande perspektiv i huvudet när jag somnar.

 

Söndag. Vaknar ihålig, som ett livlöst träd där bara barken hålle uppe stammen. Det ihåliga är totalt uppfyllande, kvävande, frätande. Det stavas h e m l ä n g t a n. Inte riktigt övertygad om att det skulle behöva betyda likhetstecken med n o r r l a n d men det barkar därhän. Under många år har jag haft en återkommande dröm om en vän, en dröm som alltid dyker upp de stunder då jag behöver en trygg hand, någon som tar emot. Alltid samma dröm, samma vän, Jimmy. Han har inte dykt upp på länge, var sig i verklighet eller dröm men nu har drömmarna återvänt och likaså är han tillbaka från en oändligt lång resa bortom landets gränser. Denna ihåliga morgon skriker stumt efter honom och jag ringer men får bara tag på hans kärlek men det går likabra, ty hon är en del av honom nu. Sedan når jag även Ludvigs röst och han planerar för en tur upp på ett berg med j u s t Jimmy med kärleken, vi äro alla förenade. Jag älskar hur vi knyts ihop, som ett radband av fåglar men jag avskyr lika starkt att jag just idag verkar ha flugit fel när mina vänner får dricka varm choklad på ett berg utan mig. Staplar mig fram längs gatan och når min morgondate med Samuel och det godaste kaffet i stan för att bli uppfriskad och på-nytt-tänd. Blir överraskad av en författare där inne som jag alltid beundrat som är från Luleå, en person jag kände en gång och nu kramar vi om och byter artighetsord och jag är beredd att ta med honom och hans man hem för jag vill ha lilla luleå här, vill samla ihop rötterna nu och inte behöva vänta till sedan. Dagen går i längtans tecken och med Samuel möts den i någon slags förståelse, i fri vänskapskärlek och spirituall ande.

-”Jag inser just att du är den enda i världen som helt förstår mig, utbrister han! Jag behöver inte förklara mig och mina filosofier varje dag, behöver inte bekräfta eller be om plats för den spirituella känslans mening, vi har det bara mellan oss, är det inte fint?

Jag rör vid honom, denna människa som är en sådan stor glädje och blir lite mindre hemlös för en stund.

Vi kramar om och skiljs senare åt och jag glider upp till lite skönt familjehäng hos Freden och Gandhi för om det är någonstans jag har en familj så är det just där.

-”Hur är det egentligen? Undrar han efter att ha ägnat mig en hastig blick.

-”Jag har nog blivit hemlös i mig själv”, utbrister jag och är tacksam över att jag får gråta niagara i hans närhet och just därför inte gör något åt floden som kommer. Efteråt är jag fortfarande tom, som skalet av en barkklädd stam men lite renare, mer i acceptans över hur det är. Freden ger mig tips för något jag inte riktigt når längre, över sådant jag saknar och förbannar och ger sådana råd som bara kan komma ur botten av ett osjälviskt hjärta och det är så vackert att bara det i sig är en god anledning att gråta lite till för.

 

Når åter igen mitt arbete, möter min kollega som står upp för och eftersträvar manlig homosocialitet, machobröl och superi medan jag fortsätter leva i kontrast och blir något alldeles annat. Vi ser på otaliga fotbollsmatcher och jag inser att min helg går i tema mans-hets. Når mitt hem många timmar senare och är sliten i kanterna då Samuel ramlar in och säger att jag ger honom energi. En otrolig tanke då jag inte kan begripa var den energin har sin källa. Vi möts inte i kontraster utan i sammanslutning, i förenande livsfilosofi. Dagen når sitt slut och jag stryker hans ena dreads åt sidan och hoppas på en yogadröm innan ytterligare en arbetsdag alldeles för snart tar vid igen.

”Det är underligt med vägar och floder, funderade Sniff, man ser dem gå förbi och får en hemsk lust att vara nån annanstans, Att följa med och se var de slutar...” - Ur kometen kommer Av Tove Jansson

 

Jag försöker att förvrida och föreviga de bästa stunder nu, förvandla dem från att vara en samtid som jag vet, alldeles för snart är en gårdag som sedan blir till historia. Dagens morgon är en sådan stund då Erika har tappat rösten men är lika strålande att vila blicken på, att känna hur nära hon är mig och hur det röda på hennes jacka går raka vägen in genom tyget på min gröna fjällräven, landar långt innanför det medvetna. Bussen för oss framåt längs skånes yta och jag, Malou och Elina går igenom nattens drömmar. Malous ben mot mitt eget får mig att tänka på två fria gräshoppor som tar sig över vilka stängsel som helst, över de största taggbuskarna på de vildaste fält, på samma sätt tror jag mig kunna överbrygga normer med henne, tillsammans gör vi det med Alexander(s)katten som morgonyr kisar mot oss med sina kattögon och gängliga figur, yrvaken och störtmysig, vill allra helst plocka upp honom och höra det spinnande ljudet komma mullrande. I klassrummet har vi seminarium men jag, Malou och Alex har något annat ibland, snarare bubblande skrattsalvor som från ingenstans väller över oss som monsunfloder och vi brister ut och någonstans är det helt okej att vi stör seminariefriden, juridikens uppstyltade jargong får även vår lärare att le och gunga på sin stol medan hon välformulerat inspirerar och konspirerar med oss genom den snåriga juridikens gömmor. Plötsligt sker något och det måste vara höstfärgerna eller något i kaffet för jag kan inte alls koncentrera mig, inte tänka på gendermainstreaming, vill bara möta hennes blick och betrakta alla de speciella gester och uttryck hon är så överväldigat berikad av, vår lärare. De där ögonen sjunger något och jag vill plötsligt veta precis allt om henne, vill ta med henne därifrån och låsa in oss tillsammans och strunta i måttlighet och helt förutsättninglös gå bananas.. Förälskelefaser med lärare kanske inte är alldeles lämpligt så tur nog räddas vi av tiden, av en buss som tar oss hem igen.

 

Det börjar i Lund, det långa, efterlängtade samtalet och det följer mig längs åkrarna, till Malmö genom regnpromenaden, in i rävlyan, vi kokar kaffe, söker utbildningar och låter aldrig fantasin sina och inte samtalet heller och det är svårt, ja nästan omöjligt att lägga på. Välkommen hem, efterlängtade snusmumrik.

 

Det fortsätter att regna och just därför måste jag ut igen, raka vägen till biblioteket och lånar en hel hög med Tove Jansson böcker. Kvällen blir inget annat än haremsbyxor, te och många, långa sagor.

 

”Jag kanske skulle behöva ett par nya byxor, sa Snusmumriken. Men de får inte se FÖR nya ut. Jag trivs bara med sådana som har min egen form” - Tove Jansson

 

Det du. Språket är spegelbilden, är igenkännande och helt klart, som de skönaste nygamla byxor, redo för nya resor vidare.

Emma har sytt den allra finaste yogaväska åt mig och vi samtalar om att finna balans mellan våra chakran, att medvetandegöra vår egen sinnesnärvaro och uppfattningar. Det räcker med att höra hennes röst för att jag ska börja längta bort igen, längtar efter att placera chosen family på samma gren och känner mer och mer att platsen en skall kalla hemma blir alltmindre relevant, bara ni är där. Vi nynnar alla på våra egna birdsongs. H befinner sig i Indien, L för närvarande i Portugal, L och J i Nepal, E snart i Argentina, V i Holland, D i Indien, M och K och F i Stockholm, L och V i Luleå, K och U och P i Göteborg and so on. Själv befinner jag mig i Malmö och det är uppenbart att vi inte befinner oss på samma plats, vilket lämnar en ständig längtan mellan raderna. Samtidigt älskar jag dessa egenskaper hos denna chosenfamily, driften och vingslagen, äventyrsandan och den ständiga rörelsen. Men – Hur ska vi förenas? Echare de menos.

 

Läser nomadens rader och får anstränga mig hårt för att inte bli sänkt. Har alldeles nyligen gått igenom fotografier från vår stora resa tillsammans och jag har börjat sakna denna nomad till bristningsgränsen, maybe we were weaker than we thought eller så är det inte menat nu. Things to choose, always things to loose. Han kommer inte att vara en av de jag möter i vårt gemensamma indiennäste. Inte i december. Inte någonsin igen? Things change. Människor och deras intuitioner, drömmar och drifter. En av de bästa ut av vänner for life men inte en del av chosen family. Insikten är slående men svårbegriplig. Vill samla alla korallerna men tydligen är en del inte möjliga att sammanlänka då somliga som nomaden bär önskemål i form av full uppmärksamhet, tvåsamhetsbekräftelse i vänskapsanda och avskildhet. Jag är ledsen, men jag är inte där. Och tydligen, så är han inte där jag är. En vän av mening som har gett mig något av det rikaste någonsin. Visat mig vägen. Behöver jag inte längre eller förtränger jag behovet? Vad behöver han? Vad behöver vi för att vattna vår samexistens? Är det värt det? Denna indienresa prioriterar jag annat än en egen dessieroad.

 

Har haft fina dagar med malla i närheten. Hemmakänslan blir definitiv och jag njuter varje morgon då jag vaknar upp, bredvid. Vi har gott om tukvinnhandstid men även rötjutsafton, flanerande fritid, Samuelhäng, havsbad vid havet med bastuvärme, rawfoodbollspepp och pure love moments. Har allt från oss i mig, fler ord behövs inte.

 

 

Så fort hon reser hem igen går luften ur mig och jag sjunker ned i soffan som en pangad ballong, strängt dirigerad av mig själv att ta tag i juridikstudierna och jag känner mig som en vattenbuffel på risfältet som utan vidare fantasi ändå plöjer fram, fåra för fåra och sår nya frön till kunskapbanken.

Vet vad jag behöver för att lyftas upp men lika mycket vet jag om att det är bortom räckhåll.

 

Tar äntligen tag i att skriva den där bytesannonsen och plötsligt har jag kanske satt någonting i rullning, startat en färd mot att så småningom landa i ett kollektiv, eller i det Samuel beskriver; i kärleksfamiljens näste. Oavsett vad så kan det inte bli sämre mot att bo, med en förvisso mycket fin människa men som dessvärre aldrig är hemma. Jag vill ha mina middagssälskap, vill vakna i närheten av andras vardagsbestyr istället för att behöva fylla ut allt tomrum med mig själv. Det är inte så att det längre känns som ett svårhanterligt skavsår, att bo ensam, det är bara alldeles för långtråkigt. Jag vill skapa melodier, vill ha ett helt band av kollektivkamrater.

 

Utan vidare lust och av stress kapitulerande kropp bestämmer jag mig åter för att satsa mina få kronor på ett nytt yogakort, kanske just för att det inte är okej att stressen tar kroppen i besittning, förvandlar den till en värkande stenskulptur. Möter nycykeln med queertouch på gården, märker att stormen har gjort sitt till där. Stödet har brutits av, framhjulet är skevt och sadeln har lossnat. Med provisoriska lösningar ser jag inte vädersabotaget som ett tecken för att göra det enda sinnet egentligen har lust till, att kapitulera alldeles alena under en filt som bär tibetanska händers konsttalanger. Möter samuel och yogan, bänder en kropp som inte riktigt är i balans där hela den stående serien blir en utmaning för en yr blick. Men. Så värt det. Speciellt efteråt då vi dricker te och ännu senare, hamnar hemma hos Samuel som tar hand om mig väl, fyller mig med energidrycker gjorda på rikaste vitaminer och bjuder på massade för ömmande muskler. Lea gör oss sälskap och med henne vilandes över mitt bröst turas vi om att läsa sagor för varandra alla tre. Sedan alla fem då Åsa och Elsa dyker upp och vi är en kollektivhög som jag inte har den minsta lust att lämna för att orka plugga i natten.

 

Sover alldeles för kort men gott med all plats i världen bara för mig själv och njuter varje gång jag vaknar upp en stund och bekräftar att jag kan sträcka ut mig hursomhelst, ingen hänsyn som behöver beaktas för någon annan. Kanske är jag en gammal katt som aldrig gjort annat. Drömmer att jag befinner mig i en stor hjord av highland cattle kor som är alldeles nära mig. De tycks vara djur jag känt länge, kanske tillhör de rent av min familj. Plötsligt kommer en liten åsna fram mellan de trygga korna och bakom den står L och jag tror att både L och åsnan ler lika mycket. Vaknar och märker att regnet öser ned och jag har inte den minsta lust att skaka av mig drömmen utan dricker morgonkaffe i gryningen och tänker på kor medan jag läser in mig på europeanization inför dagens seminarium.

 

 

På eftermiddagen gör jag så äntligen Erika sälskap till stallet efter en lång tids paus därifrån. Dags att förflytta de fyrbenta från sommarbetet, tillbaka till vinterstallet. Det är fint att vara tillbaka men varje gång jag återvänder efter en tid ifrån så förundras jag över hur stora, vilda och instinktiva de är, hästarna. Vi agerar inte lika och allt oftare undrar jag hur starkt intresset lever kvar i mig, mer än som en djup beundran för djuren i sig själva. Smeker en varm hästhals, kliar Inka på mulen och blir inte klokare.

 

Vet bara en sak som tillhör det abstrakta. Lilla molnet, kom hem, kom hit.

 

 

 

Vår nya lärare gestaltar sådant vi känner igen och det gör mig hoppfull. Hon gör situationstecken kring alla möjliga begrepp och åter igen känns könskategorier, sexualitet - och alla andra tänkbara identitetsbaserade kategorier endast placerade i rörliga processer och det juridiska rättsystemet blir något att inte bara känna sig inlåst inom. Går ifrån den nya delkursens första dag med nytänd glöd.

Denna nytändning fortsätter in i klätterhallen där jag och Ida varvar klättring med rött te ur termosen och vår nya utrustning sitter gjuten och det går bara uppför och jag vill dansa på väggarna - och gör det.

Flera timmar senare samtalar jag länge med Ulli och vi minns tillsammans de vi saknar men styrker också varandra i det som finns närmre, det som inte nödvändigtvis, kanske inte alls behöver ankras i en morgondag. Vårt samtal ger mina steg en alldeles särskild riktning, en famn. Det ger mig henne i möllans myller, det ger mig oss i möllans natt - det är likt en pedro almodovar film i rött och vi bidrar båda två till denna givna stund där detaljerna är våra ögon och det är natt och vi ler fortfarande.

På examinationsseminariet sitter jag uppkrupen på stolen bredvid Tatiana och vi delar på en termos kaffe och sammanfogar våra tankebanor med de andras och jag ler över varenda en i det där rummet. Även om rastlösheten skaver hål på fotsulorna nu så är jag väl medveten om hur svårt det skulle vara att skiljas ifrån den här familjen av genuskamrater, youŕe all qeeens of the highway tänker jag och citerar The Doors. Efter skolan möter jag upp med Ida och vi nördar lös i vår klätterbubbla, befinner oss i den värld ingen annan antagligen vill dela med oss ty våra samtal må vara enkelspåriga men tillsammans är det just det språket vi eftersöker och finner i den andres eldiga ögon då vi provar ut klätterselar, söker bromsar och karbinhakar, provar våra små nävar i olika kritpåsar och lägger våra riksdaler på det som ger livskraft dessa tider. Skiljs åt, lite fattigare men glada och fyllda med inspiration. Hämtar upp Gandhi, fäster en nyförskaffad belöningspåse vid jeanshöllan och ger mig av ut igen. Finner bra kommunikation medan vi vandrar och för en stund är det åter en motiverad hundägare som med lättare steg glider framåt, ständigt uppmärksammad av den ivrigaste hundracka. Hon blir lyrisk över en ny leksak och tränar gärna med den nya klickern och jag tänker att hon minsann är en rätt trevlig varelse, den här fritänkande vite.





What is time, vad är ett liv värt? tänker jag många gånger genom dagen. Vad är sorg kring döden och hur balanserar det upp tanken om frihet bortom livets begränsningar? Vad är vemod och egoistiskt handlade Vs sann kärlek? Den ständigt småpratande fyrbenta vännen Corantzia har så länge, alldeles på tok för länge haft så ont i benen. Allt som varit möjligt att göra, alla mest tänkbara lösningar har provats fram för att ge henne ytterligare chanser, lite mer tid. Till slut har lidandet tagit över, blivit konstant, fastnaglat i hennes ögon. Inte längre ett liv, ingen frihet och definitivt inget hopp om befrielse, inte här. Saken avgjord, beslutet fattat. Döden kommen. Avskedet ett faktum. Allra vackraste, flyg nu vidare du hästfjäder och tack för det som var.
Redan Saknad.



Har köpt nya växter hos en ekologisk blomsterhandel och jag ska tro på att de för in nya gröna energier här i boningen. Drömmer om granskog men får nöja mig med en pelargonia, so far. Men, kanske närmar sig även den, skogen.

Varje morgon är känslan under huden något jag så vagt men mycket välkänt uppmärksammar. Hade jag varit ett vildjur på riktigt hade jag följt instinkten, bestämt mig för att betesmarken inte längre ger näring nog och utan att våndas, istället ge mig av. Min stora anledning att kämpa för att bevara en förankring här är numera blott ett minne, det var du men everything change, nu är det inte längre så. Jag vet hur en väska packas för en lätt färd men jag börjar däremot glömma hur jag kunde vara så nöjd utan just den rörelsen. Imorse gav L sig av till Portugal. Igårkväll kom ett samtal och en önskan om att jag skulle göra likadant och slå följe till platser som bara väntar på att upptäckas. Det blev anarki i mitt sinne och frustrerande explosioner då jag bara vet att det inte går just nu. Studierna kräver tid som gör att ingen resa ryms i det där förbannade schemat men jag fortsätter att vilja, att spåna på drömmarna och längtar vidare, ständigt denna längtan. Närvaron sker bara stundtals. Igårkväll i Samuels kök, bland tekoppar och en spontan inflyttningfest men så fort jag stängde dörren och gick hem så är den på flykt. Inhandar små lampor på second hand för att skapa mysfaktor, för att vilja vara hemma och vara låtsasnöjd men det går sådär. Förkovrar mig i minnen om tider som en gång var, jag var ju faktiskt där.

Skrivna rader till en väldigt kär bärnstensvän, skrivna 2005;


" sitter och skriver. roker. lyssnar pa de skonaste toner. nightmares on wax. livet i toal mental slavery kanns langt borta, tillhorande en mycket avlagsen tidsera. stundens verklighet klar jag istallet med himalayas berg och ornar, alldeles bortom en fingerlangds avstand. bor i en bergsby alldeles nara tibet. atervande idag fran en trekking tur upp i himalayas berg. efter en hard vandring bland sten, sno och fuktig vaxtlighet nadde vi malet pa 3900 m hojd. kanslan var ungefar som om jag lyssnade pa sjalvaste moder jords hjartslag. spenderade kvallen bland de snoiga bergstopparna med indiska och nepalesiska man. sjong och berattade historier. sov sedan nastan forfrusen i min sovsack. nar jag atervande idag till fast mark var benen trotta men sinnet fullt av energi. har strovat runt langs gatorna nu i min filt, kladd i bara grona nyanser. haret stort. talar med manniskor. ler och klappar en trumma ibland. moter en man och far ett leende tillbaka. hans dreads ar enorma och bar en rik historia. ar sa lycklig har att det ar helt makalost. pa gott och ont fods insikter och visioner. har bor en kvinna som startat upp ett hem for streetdogs. hon soker volontarer. bo i denna bergsby vore något o leva har, hjalpa djuren och kanske studera buddismen? tanken kanns starkt lockande. inte nu kanske men senare. bor pa ett stalle dar musik alltid hors nagonstans och dar bor en hund, tashim vars stora pals ar som gjord for att varma frusna hander. manga manniskor har paminner mig om dig och da maste jag saga att jag ar foralskad i detta folk.

onskar att du vore har johan. da skulle vi filosofera ihop historier om hur vi ska hjalpa till att befria tibet. du narvarar som den grona nyansen, som doften i gryningen da himalaya vaknar.
- linda i raggsockar bland lyckan."

Those were the times. Det innebär att det inte kan vara så svårt att ytterligare en gång kunna nå.

Så blev den färdig, även denna tenta och den här gången borde jag vara överlycklig över att det faktiskt blev någonting att lämna in då min tvekan inför det vissa stunder var oändligt svår att hantera. Istället känns det ironiskt att vakna upp och mest konstatera att det är grått ute, regnet faller och jag vill bara somna om och sova i flera veckor. Imorse hade jag kunnat tänka mig att vakna upp kring den elfte-tolfte december, i lagom tid för att packa väskan för Indien och tillåta längtan att komma upp till ytan och färga mig glad. Lyckas ta mig upp, lämnar in den förbannade tentan och drar omkring i vinden med Erika och söker vinterjacka och med ens delar jag min månväns uppfattning om att hösten inte är så mycket mer än ett alldeles för stort behov av kläder som får en att likna en konturlös kropp. Ge mig värme, nyfikenhet och inspirationsglöd tack. Malla anländer fantastiskt nog här i Malmö på fredag och den vetskapen bygger upp en plattform som kvinn kan inrikta sig på, för att inte ramla ned mellan stenarna och jag inser att det är precis så jag tar mig fram nu, en inte-stöta-mark-färd framåt där allt där mellan de meningsfulla kliven är gråzoner som jag hellre skulle vilja vara utan. Dramatiken är ett avgörande faktum i den mentala brottningsmatchen och jag vet att jag kanske inte bör förkasta det som har en möjlighet att bli någonting bra lite längre fram men det är bara det att jag saknar tålamodet att vänta in en eventuellt kommande uppslutning och seger av Bo Anderssons höstdikt, tror mig inte kunna få just det, eller kanske mer korrekt, den jag tänker på. I begreppets definition av att vilja få betyder det inte nödvändigtvis att äga, inte fånga, inte kräva någonting men om det åtminstone kunde ge en slags förhoppnings, en bekräftelse på att vi delar visionen. Istället får jag väl införskatta den där jackan, bre om mig ytterligare en värmande halsduk och egenbekräftelsen för i den här tillvaron är jag inget annat än en perfekt version av Tove Janssons hemulen.



Eller, måhänga är det knyttet som jag är, då jag inte alltid är lika råmodig som hemulerna med sina nattliga vandringar. Jag älskar följande stycke, skrivet av Tove Jansson. Den ger förhoppningar.

Vem ska trösta knyttet?

 

Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcker i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.

Men nästa morgon innan dagen grydde
och dimman låg kring huset grå och kall
stack knyttet ut en ängslig nos och gnydde
- han hade klarat sig i alla fall -
men ville hellre äta opp sin hatt
än stanna kvar i huset nästa natt.
Och in i dimman flydde han - snart syns han inte mer
och dörrarna står öppna och hans lampor brinner ner.
Och knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem ska trösta knyttet med att samma dag han flytt
blev huset fullt av nya, mycket lyckligare knytt.

Och knyttet gick och gick, men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll
och alldeles för blyg att säga hej,
kan jag få tala några ord med dig?
Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän.

Och knyttets nya skor var väldigt trånga
och kappsäcken var tung och solen sken.
När kvällen kom och skuggorna blev långa
fanns inte mycket kvar av knyttets ben,
han satte sig på kappsäcken och sa:
den är nog ändå rysligt bra att ha.
Då flög en vind från havet in med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor.
Men vem ska trösta knyttet och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck ifall vägen är för lång.

Och knyttet gick med trötta ben mot väster,
han var så ensam som ett knytt kan bli.
Där satt en glad hemul med sina gäster
och tände på ett stort fyrverkeri.
Varenda en bar blommor i sin svans
och inne under träden var det dans
och fyra karuseller åkte runt med spel och sång
där satt de tretton homsorna med varsin röd ballong
hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör
men ingen såg att knyttet kom och stod där utanför.
Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:
stig in och säg godafton så de ser att du är här!

Så gick det lilla knyttet ut på stranden
och fann en snäcka som var stor och vit,
han satte sig försiktigt ner i sanden
och tänkte, o så skönt att jag kom hit,
och lade vackra stenar i sin hatt
och havet var så lugnt och det blev natt.
Långt borta var hemulerna med stora tunga steg
och mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg.
Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

Men ute i atlantens svarta vatten
en ensam flaska låg och drev och drev,
den flöt iland på udden framåt natten
och inne i den låg ett litet brev.
Det var en sorgsen text, och den var kort
och namnet hade havet tvättat bort.
Men knyttet satt och tydde ut det lilla som fanns kvar
och över hela stranden lyste julimånen klar.
”...jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen...
försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll...”.

Och knyttet gömde brevet i sin ficka,
det första brev han nånsin hade fått,
dessutom var det skrivet av en flicka
och detta gjorde knyttet mycket gott.
Han blev med ens så modig, stark och glad,
han tog ett kallt, men lyckligt månskensbad,
sin kappsäck tömde han på allt och satte sig i den
och rodde ut på havet i den långa dyningen,
två skor låg kvar på stranden och en hatt med stenar i
och natten var så vacker som en sommarnatt kan bli
när någon måste tröstas och beskyddas av ett knytt
och allt blir annorlunda och förtrollande och nytt!

På morgonen var hela himlen mulen
och stora valar blåste överallt
och mitt i havet plaskade hemulen
och hojtade: nej fy vad det är kallt!
Och knyttet sa: jag tycker absolut
att vi träffats någon gång förut!
En festklädd filifjonka åkte vinkande förbi
och sex himmelsblåa båtar med nio homsor i,
den femte homsan hälsade på knyttet som skrek: hej,
o, det har aldrig förut hänt att någon upptäckt mig!
Tänk om man finge stanna för att prata lite mer,
men vem ska trösta skruttet om jag sällskapar med er?

Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fikade med dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och knyttet sa: det här blir inte lätt
för mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i mårrans kalla svans
och mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt skruttet och såg på när knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.

De sågo under tystnad på varandra,
ett knytt, ett skrutt. Och sommarmånen sken.
Kanhända knyttet inte är att klandra
för att han blev så svag i sina ben.
Förlorad i sin blyghet sade han:
jag skriver vad jag menar... och försvann.
Han satte sig att skriva om sin stora ensamhet
om hemulen och om snäckan som var så vit och slät
om funderingar på havet och om hur rädd han blev...
men hur han är förklarade så blev det inget brev.
Jag ber dig käre läsare, att trösta båda två,
o, skriv ett brev från knyttet så att skruttet kan förstå!
(Här har du brevpapper. Frimärke
behövs inte, man lägger brevet t ex
i en rosenbuske där man är säker
på att skruttet får syn på det.)

När skruttet läst sitt brev med mycken möda
(hon hade särskilt svårt med knyttets namn)
blev buskens vita rosor plötsligt röda
och skruttet flög helt glatt i knyttets famn
och viskade: glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sig åt
nu gungar glädjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer!

Det handlar om språket som inte sägs men som likväl finns mellan oss. Du sänder mig en låt som jag inte tar mig tid att lyssna till och sedan går dagarna in i varandra, they are fading away och jag stannar inte upp. rusar mellan tentaångest, tillfälliga kaffeoaser och restaurangbesök med stallgäng och sover över där sagor läses, där vänskapen ankrar mig och någon berättar om en pjäs i sömnen. när de andra slocknar sover jag bara oroligt och är inte riktigt där. kanske behöver jag klubbas av en dagen-efter-trötthet för att ta mig tid att stanna upp och då lyssnar jag på den här sången ifrån dig och på riktigt, från djupet, ler. Bo Andersson - Höstvisa.
Memories of a colour vackring.

Det. Går. Inte. Mer. Orden rinner inte ur mig på något akademiskt välhanterligt vis, inga argument sprungna ur ett vältänkt system. Ingenting. Packar väskan för det enda som alltid lyfter upp vilken stund som helst och ger mig av [ja, jag flyr] med Ida mot klätterhallen. Kvällen är mörk, höstlöven är ett faktum men vindarna gör mig bara glad och ljus för jag aldrig problem med hösten, jag tror att den klär mig, eller att vi klär in oss i varandra. [jag tar emot dig malin]. Kanske är det tack vare alla färger, de är allra finast just nu. I klätterhallen är det livat, människor är inte längre tvåbenta utan snarare apor eller fåglar med visioner som är mer vertikala än horisontella och jag kan inte vara allvarlig för en sekund utan skrattar mig uppåt väggarna trots att de nya svåra utmaningarna jag tar mig an kanske är över min nivå, eller så finns den inte, begränsningen, inte i huvudet. Det är alltid nya saker att lära sig och jag ser det som en relation, en kärlek som är nytänd och alla historier återstår att berätta. Höjdrädslan är numera borta och jag vill aldrig riktigt ned igen utan fortsätter på nya väggar, fler utmaningar och flyger ovan mark då jag säkrar någon som väger betydligt mer än mig och jag klättrar uppochned och övar grepp och får ont i händerna och värk i armarna och fortsätter le hela tiden, för att det är det enda som fyller mig. Klätterlivet och människorna där, en ny chosen family med gemensam förankring i att vilja färdas uppåt, att vara i rörelse och när vi sedan cyklar hem är vi trötta, oändligt trötta men ack - så levande. För framtida inspiration, för Ida. En dag är vi där.