Kom hem, kom hit.
Läser nomadens rader och får anstränga mig hårt för att inte bli sänkt. Har alldeles nyligen gått igenom fotografier från vår stora resa tillsammans och jag har börjat sakna denna nomad till bristningsgränsen, maybe we were weaker than we thought eller så är det inte menat nu. Things to choose, always things to loose. Han kommer inte att vara en av de jag möter i vårt gemensamma indiennäste. Inte i december. Inte någonsin igen? Things change. Människor och deras intuitioner, drömmar och drifter. En av de bästa ut av vänner for life men inte en del av chosen family. Insikten är slående men svårbegriplig. Vill samla alla korallerna men tydligen är en del inte möjliga att sammanlänka då somliga som nomaden bär önskemål i form av full uppmärksamhet, tvåsamhetsbekräftelse i vänskapsanda och avskildhet. Jag är ledsen, men jag är inte där. Och tydligen, så är han inte där jag är. En vän av mening som har gett mig något av det rikaste någonsin. Visat mig vägen. Behöver jag inte längre eller förtränger jag behovet? Vad behöver han? Vad behöver vi för att vattna vår samexistens? Är det värt det? Denna indienresa prioriterar jag annat än en egen dessieroad.
Har haft fina dagar med malla i närheten. Hemmakänslan blir definitiv och jag njuter varje morgon då jag vaknar upp, bredvid. Vi har gott om tukvinnhandstid men även rötjutsafton, flanerande fritid, Samuelhäng, havsbad vid havet med bastuvärme, rawfoodbollspepp och pure love moments. Har allt från oss i mig, fler ord behövs inte.
Så fort hon reser hem igen går luften ur mig och jag sjunker ned i soffan som en pangad ballong, strängt dirigerad av mig själv att ta tag i juridikstudierna och jag känner mig som en vattenbuffel på risfältet som utan vidare fantasi ändå plöjer fram, fåra för fåra och sår nya frön till kunskapbanken.
Vet vad jag behöver för att lyftas upp men lika mycket vet jag om att det är bortom räckhåll.
Tar äntligen tag i att skriva den där bytesannonsen och plötsligt har jag kanske satt någonting i rullning, startat en färd mot att så småningom landa i ett kollektiv, eller i det Samuel beskriver; i kärleksfamiljens näste. Oavsett vad så kan det inte bli sämre mot att bo, med en förvisso mycket fin människa men som dessvärre aldrig är hemma. Jag vill ha mina middagssälskap, vill vakna i närheten av andras vardagsbestyr istället för att behöva fylla ut allt tomrum med mig själv. Det är inte så att det längre känns som ett svårhanterligt skavsår, att bo ensam, det är bara alldeles för långtråkigt. Jag vill skapa melodier, vill ha ett helt band av kollektivkamrater.
Utan vidare lust och av stress kapitulerande kropp bestämmer jag mig åter för att satsa mina få kronor på ett nytt yogakort, kanske just för att det inte är okej att stressen tar kroppen i besittning, förvandlar den till en värkande stenskulptur. Möter nycykeln med queertouch på gården, märker att stormen har gjort sitt till där. Stödet har brutits av, framhjulet är skevt och sadeln har lossnat. Med provisoriska lösningar ser jag inte vädersabotaget som ett tecken för att göra det enda sinnet egentligen har lust till, att kapitulera alldeles alena under en filt som bär tibetanska händers konsttalanger. Möter samuel och yogan, bänder en kropp som inte riktigt är i balans där hela den stående serien blir en utmaning för en yr blick. Men. Så värt det. Speciellt efteråt då vi dricker te och ännu senare, hamnar hemma hos Samuel som tar hand om mig väl, fyller mig med energidrycker gjorda på rikaste vitaminer och bjuder på massade för ömmande muskler. Lea gör oss sälskap och med henne vilandes över mitt bröst turas vi om att läsa sagor för varandra alla tre. Sedan alla fem då Åsa och Elsa dyker upp och vi är en kollektivhög som jag inte har den minsta lust att lämna för att orka plugga i natten.
Sover alldeles för kort men gott med all plats i världen bara för mig själv och njuter varje gång jag vaknar upp en stund och bekräftar att jag kan sträcka ut mig hursomhelst, ingen hänsyn som behöver beaktas för någon annan. Kanske är jag en gammal katt som aldrig gjort annat. Drömmer att jag befinner mig i en stor hjord av highland cattle kor som är alldeles nära mig. De tycks vara djur jag känt länge, kanske tillhör de rent av min familj. Plötsligt kommer en liten åsna fram mellan de trygga korna och bakom den står L och jag tror att både L och åsnan ler lika mycket. Vaknar och märker att regnet öser ned och jag har inte den minsta lust att skaka av mig drömmen utan dricker morgonkaffe i gryningen och tänker på kor medan jag läser in mig på europeanization inför dagens seminarium.
På eftermiddagen gör jag så äntligen Erika sälskap till stallet efter en lång tids paus därifrån. Dags att förflytta de fyrbenta från sommarbetet, tillbaka till vinterstallet. Det är fint att vara tillbaka men varje gång jag återvänder efter en tid ifrån så förundras jag över hur stora, vilda och instinktiva de är, hästarna. Vi agerar inte lika och allt oftare undrar jag hur starkt intresset lever kvar i mig, mer än som en djup beundran för djuren i sig själva. Smeker en varm hästhals, kliar Inka på mulen och blir inte klokare.
Vet bara en sak som tillhör det abstrakta. Lilla molnet, kom hem, kom hit.
