mellan raderna.

Midnattstimma och jag reflekterar över en kropp som är stark men väldigt trött. Flera dagars intensiv klättring känns i varje cell men främst i sinnet, nytänd av energi och framförhoppning. Ida och jag har skrattat över hur väl vi kompletterar varandras sinnen och fysisk styrka, hur vi tillsammans tar oss framåt och uppåt och vi ler båda två när nya klättervänner [i form av tidigare luleåbor som jag äger en gemensam historia med, som bara det är en berättelse i sig] höjer på förvånade ögonbryn när vi berättar om hur nya vi ändå är i denna bästa av klättervärldar när somliga antar att vi har levt på dessa väggar länge, utifrån de sätt vi klättrar på. Det finns ingen prestation men vi växer och vi formar våra kroppar och strategier och det känns ärligt att säga att detta just nu är det allra bästa jag vet. Möts av Samuel och en nyckelharpa sedan, av en kopp te och stora samtal om frihet och det är bara så vackert och rent att vi är varandras skyddsmantlar här. I telefon samtalar jag med Alexander(s)katten som befinner sig på den queerklubb jag egentligen älskar och på sitt sätt, vill vara på denna natt. Samtidigt är det märkbart hur jag väljer klätterlivet och rogivande avkoppling framför alkoholens glans och dans och är nöjd över valet. Ge mig skog och bastubad, en stuga och ett hjärta i connection med ett annat. Något av det tycks kunna bli verklighet, det sistnämnda möjligtvis inte alls. Kanske blir det bra ändå även om rädslan växer i magen och jag gör allt för att skrota varje uns frö till förväntan. Time will tell och nu är det bara godnatt och sedan ett tåg och ett par väluppskattade famnar att möta.