mellan raderna.

Den här helgen har än så länge mestadels bestått av kontraster och en del tacksamma sammansmältningar.

En gammal vän har blivit far och några andra goda vänner drömmer om innebörden av att ha en liten minimänniska i sin famn. Jag är tacksam som får vara delaktig från min kant, varifrån jag ser hur längtans bageri varsamt hanterar sina önskekakor men därifrån jag samtidigt, kanske mer övertygad än någonsin, känner hur det aldrig kommer att bli min egen längtan eller dröm. Not my cup of tea, inte alls i närheten av hur jag vill fylla den egna koppen överfylld med andra saker. När vänner talar om familjebildning och alla tänkbara sammanslutningar med barn inblandade så är min uppmuntran raktigenom ärlig och rörd men vid varje barnsamtal längtar jag alltmer ut i den vida världen med lätt packning.

Vaknar på fredagmorgon med den där numera fastkedjande oroskänslan och minns åter igen en gång för kanske hundra år sedan då jag uttryckte min misstro om att bli riktigt gammal, ja sådär äldre än trettio, något jag en gång såg som en ålder, långt framskriden. Även om jag inte resonerar på samma sätt om tiden idag så kan jag åter minnas grunden till det uttalandet. Det strävsamma i att ta sig igenom dagar, nödvändigheten att behöva kämpa så hårt för att fylla dem med en mening som kvarstår längre än som en lättjefull parantes. Som om Erika hör mitt kommande fall så ringer hon mig innan jag ens stigit upp ur sängen och bjuder över mig på frukost tillsammans med sina föräldrar. Väl där så börjar genast parantesskapandet genom en lättsam jargong som intas tillsammans med morgonkaffet i den hemtrevliga kökssoffan. Efter en väldigt fin morgonstund vill jag inte riktigt gå hem utan söker mig vidare till den allra mest hemma-definierade person jag vet om och honom finner jag sittandes på ett bibliotek med utsikt över havet och kanske har jag aldrig älskat denna människa lika mycket som när han tar emot mig med öppna armar med ett stort hav bakom ryggen. Jag vill aldrig ens försöka leva alla dessa dagar utan dig, tänker jag och dricker kaffe intill och kommunicerar med honom, den stora freden på vårt eget språk vi under så lång tid byggt upp. Vi fyller på vårt dagsbehov av den andre innan jag fortsätter färden vidare, söker och söker så ständigt efter ett rotsystem. Landar en stund på Samuels golv och snickrar isär en soffa, dricker en kopp kamomillté och ler över att vi tycker om varandra i alla väder, även de fula.

Måste fortsätta sedan, mindre motiverat, till mitt arbete. Där har jag ingen talan att komma med utan måste plötsligt iväg på en hockeymatch och jag blir både förskräckt och fascinerad under kvällens gång. Möter en helt annan värld där, får en inblick rakt in i macho-man-samhällets hav, ser rakt in i en mansslukande bermudatriangel. Med väl polerade genusglasögon betraktar jag hur de som till synes ser ut att vara män, givetvis är de flesta av publiken något åt det hållet och ordentligt ”heteronormativt manliga” dessutom, för sig, hur de ropar och går an. Jag studerar hockeyspelarna och hur de förvandlas till både hjältar och bödlar, jag lyssnar till hur fansen för en propagandahets som inte alls står långt ifrån att vara både nationalistisk- och rasistisk, konstaterar att musiken som spelas är av en viss sort, likaså alla blinkande symboler och väl också ölreklamen i pauserna. Tyvärr ser jag också de unga flickorna som ser ut att vara minst tjugofem med de designade kläderna fastän de nog inte ens är hälften fyllda, ser hur de jagar runt på läktarna , uppenbart ointresserade av matchen men desto mer av killarna som i stora gäng är samlade och gör sig tuffa ihop. Jag minns att jag själv en gång var ung tonåring, visserligen inte alls bärande av varken liknande kläder, högklackade skor eller ens sminkad men jag var liksom de här unga flickorna på en hockeymatch, iallafall var det en gång och liksom dessa var jag också trånande efter en speciell pojk och i efterhand var det jävligt olyckligt, hela grejen med sökandet, uppoffringarna och de tragiska spelen med trasiga självbekräftelsejakter. Jag vill ropa åt de här flickorna att de är för bra för det där, för det här, för hela jävla normspelet.

Min arbetskollega Gunnar blir uppriktigt förvånad då jag bombarderar honom med frågor om alla matchens koder och menar att han faktiskt på riktigt tog för givet att alla kände till dessa, lika väl som att jorden är rund. Människor alltså. Vi behöver inte vara mer lika än sannolikheten att en nöt och ett stolsben är syskon. Tvingas jobba över flera timmar och har efterskalv av nya vidgande perspektiv i huvudet när jag somnar.

Söndag. Vaknar ihålig, som ett livlöst träd där bara barken hålle uppe stammen. Det ihåliga är totalt uppfyllande, kvävande, frätande. Det stavas h e m l ä n g t a n. Inte riktigt övertygad om att det skulle behöva betyda likhetstecken med n o r r l a n d men det barkar därhän. Under många år har jag haft en återkommande dröm om en vän, en dröm som alltid dyker upp de stunder då jag behöver en trygg hand, någon som tar emot. Alltid samma dröm, samma vän, Jimmy. Han har inte dykt upp på länge, var sig i verklighet eller dröm men nu har drömmarna återvänt och likaså är han tillbaka från en oändligt lång resa bortom landets gränser. Denna ihåliga morgon skriker stumt efter honom och jag ringer men får bara tag på hans kärlek men det går likabra, ty hon är en del av honom nu. Sedan når jag även Ludvigs röst och han planerar för en tur upp på ett berg med j u s t Jimmy med kärleken, vi äro alla förenade. Jag älskar hur vi knyts ihop, som ett radband av fåglar men jag avskyr lika starkt att jag just idag verkar ha flugit fel när mina vänner får dricka varm choklad på ett berg utan mig. Staplar mig fram längs gatan och når min morgondate med Samuel och det godaste kaffet i stan för att bli uppfriskad och på-nytt-tänd. Blir överraskad av en författare där inne som jag alltid beundrat som är från Luleå, en person jag kände en gång och nu kramar vi om och byter artighetsord och jag är beredd att ta med honom och hans man hem för jag vill ha lilla luleå här, vill samla ihop rötterna nu och inte behöva vänta till sedan. Dagen går i längtans tecken och med Samuel möts den i någon slags förståelse, i fri vänskapskärlek och spirituall ande.

-”Jag inser just att du är den enda i världen som helt förstår mig, utbrister han! Jag behöver inte förklara mig och mina filosofier varje dag, behöver inte bekräfta eller be om plats för den spirituella känslans mening, vi har det bara mellan oss, är det inte fint?

Jag rör vid honom, denna människa som är en sådan stor glädje och blir lite mindre hemlös för en stund.

Vi kramar om och skiljs senare åt och jag glider upp till lite skönt familjehäng hos Freden och Gandhi för om det är någonstans jag har en familj så är det just där.

-”Hur är det egentligen? Undrar han efter att ha ägnat mig en hastig blick.

-”Jag har nog blivit hemlös i mig själv”, utbrister jag och är tacksam över att jag får gråta niagara i hans närhet och just därför inte gör något åt floden som kommer. Efteråt är jag fortfarande tom, som skalet av en barkklädd stam men lite renare, mer i acceptans över hur det är. Freden ger mig tips för något jag inte riktigt når längre, över sådant jag saknar och förbannar och ger sådana råd som bara kan komma ur botten av ett osjälviskt hjärta och det är så vackert att bara det i sig är en god anledning att gråta lite till för.

Når åter igen mitt arbete, möter min kollega som står upp för och eftersträvar manlig homosocialitet, machobröl och superi medan jag fortsätter leva i kontrast och blir något alldeles annat. Vi ser på otaliga fotbollsmatcher och jag inser att min helg går i tema mans-hets. Når mitt hem många timmar senare och är sliten i kanterna då Samuel ramlar in och säger att jag ger honom energi. En otrolig tanke då jag inte kan begripa var den energin har sin källa. Vi möts inte i kontraster utan i sammanslutning, i förenande livsfilosofi. Dagen når sitt slut och jag stryker hans ena dreads åt sidan och hoppas på en yogadröm innan ytterligare en arbetsdag alldeles för snart tar vid igen.