mellan raderna.

Tillit och tålamod är ledorden som lägger grunden för allt just nu. Om jag inte stressar iväg om just det där sker, om jag vågar tro att det faktiskt löser sig till det rätta. Inser att jag i de flesta sammanhang numera oftast bär en övertygelse om vad jag inte vill ha och just vad det är jag behöver för att livet ska te sig grundat. Försöker forma det därefter men det är inte alltid givet att det blir just så ändå med tanke på hur en ständigt integrerar sig med andra och att grupperingar ska förmå sig att önska detsamma. Ändå vill jag tro. Tålamodet får bevaras nära. I Indien tycktes det uppenbart att kaosplaneterna har gått ur tiden, att saker och ting läggs på plats och konkretiseras. Och mycket gör. Förra året var prövningarnas tid. För egen del. Nu verkar det dock som om prövningarna fortsätter för andra i min närhet och det gör mig till en del av det förlängda kaoset då jag gärna är en del av de processer som pågår ty the chosen family är min spegelvärld och vi tar om hand. Era tankar är mina och viceversa. Må nya frön spränga sig ur den mörka grunden, ge något att ta på. Att sträva efter.

 

Att Alexander(s)katten och jag igår befann oss på ett möte för Individuell människohjälp och fick det beslutat att det är vi båda som tillsammans ger oss av till Indien i höst är ett ledmotiv för framåtskridande Att vi står i snöovädret och ropar hur mycket vi älskar varandra med energisk dramatik gör sinnet euforiskt. Att han sedan skriver att han har någon annans hår i sitt hår som han anser tillhör en av de underbaraste människorna i världens hår som råkar vara mitt så skrattar jag. Tack.

Det känns befängt att försöka förtydliga vad Indienresan gav trots att den inte alls är särskilt svår att greppa. Som en följsam ton skapades under resans gång en vilja av att närvara, djupdyka, förändra, förstå. Verktygen i form av nära vänner, av yoga, heartopening meditations, chakrahealing, frigörande dans, energiska möten och egentid fanns ständigt där och jag nyttjade dem till fullo. Alltid återkommande under en resas gång är den medvetna inställningen till vad som egentligen är av största vikt och dessa insikter skapade förtroende och motivation inför en vår i Sverige. Temat för denna free spirits of united-resan var utan omnejd att möta mig själv genom möten med andra. I ett mail till min månvän sammanfattar jag;

”Att möta Hanna igen och bo i hennes hus, att dela vardagsliv i Indien och ständigt hitta på äventyr var bara det i sig en glädje utan dess like. Vi var ett stort gäng som umgicks konstant. Yogade och sökte oss till olika slags meditationer, var på healingceremonier och släppte all tid, allt det som i vanliga fall stör ens förmåga att leva fullt ut. Var på trancefester ibland och dansade till gryningen, badade i natten, gick vilse i byar för mig själv men hittade alltid hem. Levde rent och närvarande. Mötte sannerligen lugnet och fick ibland nästan för mycket tid att tänka på sådant som har känts ouppklarat, gick igenom många känslosamma processer, jobbade med att öppna upp sinnet, släppa in allt som kändes för att sedan bara låta det passera och försvinna.”

För så var det. Och de stora viktiga mötena tu kom även de, rörde om och försvann. Under dagarna med Vincent mötte jag en förlängning av mig själv, av en frifågels skri och eld men när vi åter igen skiljdes var det lika mycket en mening i det, som att vi överhuvudtaget möttes. Time to go, to leave something. Ändå är vi bara åtskida nu, inte avslutade.

 

I L mötte jag familjen som är min men ändå inte och som vanligt den där outröttliga sparringskamraten, vildsintheten, skratten, känslan ända in men också [som vanligt] försvirringen, obeslutsamheten och det skavande sanna. Även vi skiljdes åt av en anledning just då men blir inte färdiga, inte då, inte nu.

 

Tillbaka nu. Resan gjord och som vanligt har rastlösheten infunnit sig, känslan av tomhet efteråt. Vad sker nu i dagarna att längta efter? Ändå har landningen i Malmö varit den bästa återvändo någonsin efter en resa. Återvände till mitt kollektiv som är bäst i världen, till en tangokatt som kom mig springande till mötes och till människor som gör tillvaron full av skratt åt livet i stort, vi distansierar oss tillsammans och ser på tillvaron med ärlig uppskattning, ibland med ironi. Vi dansar loss till musik i vårt vardagsrum, uppmuntrar, bakar en kaka, vrålar, vilar, tar om hand. Det har varit en intensiv återvändo. Nästan varje dag bjuder in till ett socialt skapat näste. Jag och Kajan har bestämt oss för att vi aldrig gör ”dödbak” utan bjuder vår Morgan på panterfika när lusten hägrar [vilket den ofta gör]. Jag och Morgan konstaterar en dag att det är så lätt att bara befinna sig i den stund en har skapat åt sig som om den vore självklar och given men faktum är att vi har haft en gemensam resa för att verkligen nå just hit. Att få leva i vardagen med en spegelvän som henne är en styrka, en påminnelse och drivkraft framåt [för framåt tar vi oss sannerligen].

 

En kväll gör jag och Kajan en ”utopisk utflykt i möllans undre värld.” En revolutionär lucka med ledmotivet: villkorslös kärlek - helt utan glastak! Jag och Kajan har en förmåga att styra upp vadsomhelst, att frambringa energi och lust från tomma händer och det är vad som skedde häromdagen. Vi slog på en skiva med gammal finjazz och försvann iväg bland svår, lägg märke till att det är svår jazz, som skall lyssnas på med pretantiöst uttryck och fingerkänsla, gärna med ett fint glas vin och munstycke till en cigarett. Vi dansade loss med lekfulla uttryck med Alexander(s)katten, erika och de andra queeringarna. Har en tendens att alltför ofta vilja vara hemmaräven personifierad. Kajan lyckas ta det ur mig ibland. Under tiden och efteråt tackar jag henne ödmjukast även om ögonen är betydligt tröttare än vanligt. Följande kväll befann kollektivet sig på Alexander(s)kattens avskedsfest. Ty min vän flyttar snart till Berlin så vi dansade loss i vanlig ordning och jag fick liksom ingen ordning alls på det [o]moraliska begäret men ack så trevligt en kan ha det.

 

Har hunnit med att få besök av broder Jani som snart flyttar ned sig själv till göteborg och fick en heldag med norrlandsvännen Linda i bastu vid havet med isvak därtill. Har fått kloka råd om att inte föra ett krig mot tanken om L, om det som känns, om det som lever rövare i magtrakten som både vill klippa men också ha mer. Det är yogans filosofi och en förlängning om vad Indien påminde mig om. Nämligen att låta saker komma till en, notera, låta det passera när meningen talar för det.

Och det finns de dagar då du närvarar mer än andra, då tanken exploderar fullständigt.

 

En gång hade vi så många (o)storigt flygande planer. Du ville flytta ned till mig, söka in på skolan här och vi skulle fylla livet med klättring, kärlek, musik och yoga. Så blev det inte. Men. Om så var fallet – vad hade då skett i mina egna flygande visioner om den långa resa som hade kommit, oavsett? Visst hade jag förhoppningsvis rest min väg till Mother India men jag hade inte kunnat ge mig av utan att lämna en del av mig kvar. Nu när jag planerar så är det bara mig själv det gäller. Kanske är det bäst just såhär. Att jag ger mig av i augusti utan att ta något med mig. Å andra sidan känns det avigt att vi har gjort detta praktiska val, att välja bort, välja andra för att du inte är här och för att jag, inte heller är där.

[ Men då är det ibland den där närvaron, kärleken i magen som accepterar och omförvandlar allt. ]

 

I Indien blev jag även påmind om vad som inte längre finns kvar men jag behövde åter möta min Fred för att bli varse om det. Utöver Kajan var han den jag behövde möta. Genast. Och. Visst möttes vi. Över en kopp te. Över det som hade kunna vara den roligaste konversation mellan två som en gång var bästis och bundis med varandra. Sällan blir det som en tänkt sig men samtidigt, kanske just som det ska vara bara det att sinnet inte hunnit begripa faktum. För det sker sällan numera. Men när det väl händer så slår det emot mig med en sjungande kraft – hemlängtan i magen. Inte till en plats, snarare längtan efter ett tillstånd som inte någonsin kan återskapas [med dig, genom oss]. Ser på dig och kan betrakta fasaden av den människa som en gång gjorde att alla platser förlorade betydelse så länge du fanns där [närmast]. Nu ser jag på dig igen och inser att famlandet som egentligen bara är en teori och inte längre praktik är en illussion av något som inte längre finns där. Inte heller kan eller vi återuppstå heller. Betraktar i ett tillstånd som numera ger något som påminner om ofantligt stor sorg, en tom plattform. Du står där men jag känner dig inte som då och ändå är det mindre än ett år sedan som du var just a l l t det där jag en gång blev lycklig genom. Och som jag sörjer dig nu. Tiden som har passerat har varit en förberedelse för att jag skulle komma hit, till brytpunkten. Ser på gamla foton och minns dig, saknar, vill nå och berätta hemligheter i förtroende, somna intill och vakna i hemmahamn men var gång jag möter dig så är det inte den jag ser på foton, inte den jag minns längre. Svårt att begripa alltings förgänglighet, hur connections kan förvandlas till intet.

 

 

Andra fokus. Den ironiska jargongen är alldeles sann och jag vill ha det så.

 

Det är som om vi levt pararella liv hon och jag, ständigt åtskilda fram till nyligen men tack vare en gemensam släkting blir vi sammanförda och när jag betraktar henne kan jag ibland känna att jag har saknat henne så länge. Famnarna är uppriktiga, som jag håller någon nära som jag alltid väntat på. Låter som en klyscha, som något ur en dålig romantisk komedi. Oavsett så vill jag inte vara utan henne nu. Vi går in i varandra, är uppslukad och så under huden berörd av denna spirituella människa. Gabriella. Min vårsspira, min framtida resekamrat, min okända utgång.

 

Blev väckt i gryningstid på min dag. Plötsligt tjugosju år sedan som räven kom till världen. Klockan är inte mer än halv sex när Marlene, Kajan och Gudmar gör éntre och väcker den sovande räven med en enkel tulipan, skratt och frukost på sängen. Tan lindo, las estrellas. Mor skickar ett röstmeddelande och sjunger även hon och jag blir utan gränser så rörd, det blir vi alla för en mor är en mor är en mor och på något vis är vi alla en del av henne. Vill inte gå ur den sköna känslan utan blir liggandes i sängen med morgontidning och kaffet intill. La mañana. Under dagen glider jag tidlöst omkring. Mot kvällen dukar vi upp till ett sällan upplevt kakkalas i stil med tant Agda goes seventy med tulpanerna på plats bredvid den gamla, välbevarade servisen. Snart fylls hemmet av vänner, kaksmulor, tårta, den största orkidé, rawfoodinspiration och drömmar om nya höjder och avlägsna öar. Tack Marlene, Kajsa, Alexander(s)katten, Gabriella, Yona, Ida, Martina, Lisa-Lo, Gudmar, Lo och Björn och ni andra som sände närvaro kors och tvärs över land och hav.

 

Jag och Gabbie har satt igång en anspråkslös tanke som med stor sannolikhet kan bli något, denna dröm kan bli en dag då vi packar ned några få saker i väskan som ska följa oss under sex månader i Indienland men innan dess, till en ö, mindre viktigt var, mer fokus på att det är hon och jag där. En kärlekssemester kallar vi det. Innan dess väntar en kväll av scones och utforskande, Going high!

 

Hejdå Malmö, underbaraste kollektivkamrater och andra finvänner. Nu drar jag till Stockholm och Chosen family, på söndag hejdå Sverige och hej Indien!

En kväll kan jag inte förmå mig till att gå ned i nattdvala då intrycken från omvärldens tumult håller mig kvar i den rådande blåst. En mindmap av ord, förklarande begrepp och bristen på formbarhet av detsamma är undervattenströmmar som löper amok.

..”men det var till dig han sjöng avslutningen..”, ”..han är inte kär i henne, han har sagt det nu..”..”Vill du ha mer av mig..”..”..Var öppen nu..”..”Det behöver inte betyda något särskilt att vara nära någon..”..”Har du plats i det ömma för det..”..”Allt kan ske där..”

 

Som en radioteater. Alla röster på samma gång men främst har jag honom som tanketjuv.

-”jag pratar med henne men hon finns inte kvar” får jag höra att L sjunger om, därborta i de norra breddgraderna och jag vrider mig omkring på golvet och vrålar åt Marlene;

-”Kan det någonsin gå över, ska det ens göra det, kan en dö av sånt här? Varför stannar han inte upp och lyssnar noggrannare då för handlar det om mig så finns jag visst kvar, jag försöker kommunicera, kommunicerar jag med honom, möts vi Marlene?” Min vän ger mig den bästa metoden för kvällen. Vi släpper stoltheten när vi tror att ingen ser och vrålar ikapp.

 

Inser att det inte bara är här det är trassel i ömhetsmakeriet, att det inte bara är jag som befinner mig förankrad i bandet mellan oss. Det är närhet, oavsett på vilket sätt.

 

Inflyttningsfesten med fri tolkning av gubbtemat gör mig fortfarande glad i tanken, förundrad och berikad med ny insikt om oliktänkande över frihetsbegrepp. Igårkväll, tillsammans med Samuel och Marlene hängde vi lös i kollektivet och enades, tvistade och skrattade över hur olika en kan uppfatta skiljelinjer eller ibland, kanske inte se några alls mellan vad som är att räkna som lojalitet och vad som måhända kan få ta plats eller inte i ens tankar. Vad är värt att investera i för att inte förlora sig alldeles i en känslogranat, vad är att följa känslan, går det att koppla bort analyserna och plocka upp trådar lite varstans för nöjets skull? När är tillfälliga möten att vara fri i stegen, stark och öppensinnad och när går det över gränsen och blir sårande projekt, egocentrisk törst och egensinnigt sökande efter blott ett äventyr, en fröjd?

 

-”Du är en sådan jag både älskar och förstår, som jag inte alls begriper och ibland inte kan stå ut med.” säger jag med handen i hans hår. ”Du fascinerar mig. Vill ta del av din okomplicerade frihet, din förmåga att följa känslan och hänge dig åt stundens nycker, vill inspireras och färgas. Men inte fullkomligt vill jag gå upp i det. Behöver bevara medvetandet kring hur allt ovanstående också ger mig förvirring, rotlöshet och frustration över att inte kunna ta på något alls.”

 

Det är tornado och stillhet på samma gång inför Indien. Det är verkligt och kommande att vi snart möts, Hanna, Gyan, L och de andra. Och det är bestämt och en nervös känsla finns i magen inför den en gång så viktiga personen när raderna nu når mig;

”Will let you know when i know, welcome already in this great place called india, nothing really changed, looking forward seeing you on those white beaches, -vincent

This is for real. Högt och klart, det är underbart.

 

Alla möten är okej nu, har all fantasifull potential att blir hur än de artar sig Det är en frihet att inte lämna någon som förväntar sig något kvar här i landet. Vårens långa bravader, långa svåra resa, sorg och pånyttfödelse har lett fram till det här.

 

Dagarna tycks rusa framåt som om de vore lösryckta men tight sammanfogade och Kajsa med fantasin är den som ofta uppmärksammar detta fenomen och knyter greppet stabilare runt kaffekoppen som om den vore tiden itself och undrar vad som egentligen sker med tid och rum omkring oss. Antingen har vi bara så mycket att göra nu, har roligare eller så är vi helt enkelt inte lika uppmärksamma kring de små detaljer som för en stund får oss att stanna upp. Anar att det är en kombination av dem alla. Försöker måla fram dagar som ska rymma allt varje dag. Många olika slags glöggkvällar med de närmaste. Tillsammans med Gabriella som helt fått mig på fall så drömmer vi om Indien och får medpepp av Alexander(s)katten, med Erika planerar jag uppsats och stannar på riktigt upp [men inte för länge, aldrig så länge att tröttheten visar sig] Med Samuel och Gabriella yogar jag och får idéer som på riktigt börjar kännas som en kommande framtid att vilja gestalta, Med ännu mer närvaro genom Alexander(s)katten och Erika så spinner vi trådar om allt och inget till nybakta kakor när jag för en gångs skull inte lever på rawfood som annars är sann healing these days. Tack vare Lena i luren balanserar jag upp rn önskestyrka och med Ida lyckas vi tillsammans klättrande ta oss upp på den vägg vi så länge drömt om. En hög hörnvägg med överhäng med diverse problemlösningar som ger trötta armar men energiskt sinne och vi vandrar euforiska hemåt där vi med mästerfotografern Martina dricker ännu mer glögg som många andra dagar. Hinner med att fira Marlene några gånger om och myser som katten då jag om morgonen kryper ned intill denna kära vän och sambo. Det är möten, människor och energier och det tumlar och rumlar omkring, glömmer bort egentid men är ändå lugnare än på väldigt länge då hemmet alltid numera är en fristad.

 

Tillvaron är kvalité och fördjupning, är motivation och [för] många eldar [ibland]. Trivs och seglar fram mellan olika stationer där en stannar upp ibland, kanske lite för sällan men definitivt betydligt oftare än förut. Får besked om att våren inte blir en migration någonstans utan en återvändo från Indien, om än tillfälligt. Det blir mänskliga rättigheter med Ida som kurskamrat och livet vi gemensamt kommer att dela gör oss skrattgalna då det innebär att vi läser ihop, klättrar och spelar musik i varandras sälskap, bättre kan en inte ha det. Att få återvända från Indien till kollektivet kommer inte att ge sverigeångest utan en längtan tillbaka.

 

Allt blir vad det blir på sitt eget underliga sätt. Än är inte väskan packad, huvudet är snurrigt men mycket är helt klart på gång!

"I'm writing to you because I'm interested in applying for a traineeship at your organisation.."

 

Nu är min ansökan för praktik ivägskickat och snart befinner den sig med min kontakt på IM [individuell människohjälp] på ett flyg på väg till Indien för att möta representanter från olika organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter kring Himalaya regionen. Skrapa ihop alla tummar och tår som är möjliga tack, det vore min största dröm these days att få ett välkomnande svar i retur, svar som gör drömmen till en verklighet i augusti.

 

Det är inte länge kvar till dess att min stundande längtan efter henne, Hanna blir uppfylld nu. All dramatik och rörelse i nuet håller reslängtan på avstånd. Inte för att den inte finns, snarare för att den inte hinns med. Snart packar jag väskan med visum och sandaler och drar. Att en uppsats i juridik som knappt är påbörjad skall färdigställas dessförinnan kan inte göra mig stressad nu. En ovanligt lugn inställning förvånar. Kanske är det Tangokattens inverkan, att hon ständigt förföljer mig nu med uppmuntrande pratjamande och spinneri, att hon bidrar till skrivna alster på datorn genom att kliva runt på tangentbordet och helar skrynkleri. Kajan och Morgan är också de en stor del av det nya som begränsar yttre påverkan. Vi flyger och landar varje dag tillsammans, con alegre.

 

Nutid, kollektivfamiljens porträttalbum;

 

 

Kommande tider som följer;

 

Så smyger hon intill, kilar in det grå huvudet längs min hals och spinner mig rakt i örat med den lilla skära nosen, trasslar in tassen i en dreads och når mig allra längst in i ömhetsflödet och jag är hennes, hon har köpt mig med en spinnmotor och jag respekterar henne dramatisk i all oändlig vandring. Att få avsluta en dag som varit helvetisktung [på en del avgörande sätt] med tystnad som enbart bryts av en kattmotor slätar i stunden ut det genomskrynkliga.

 

Att vakna på morgonen och höra Kajan & Morgan som småsjunger sig vakna får mig att le i halvaket helrufsigt tillstånd, familjen. Gubbfamiljen.

 

När jag är ensam i flyttkartognkaoset så saknar jag dem och när jag själv på kvällen sent kommer hem så finns de där. Vi pysslar och tramsar, dricker kaffe alldeles för sent och tjuvröker som tonåringar, gör oss långa och korta, ger godnattkramar och skrattar

 

Nu är vi här. Kollektivplanen konkretiserad. Flytten tog vi oss igenom med bröl och pepptrams, dagen-efter-trötta ögon, nu-lämnar-jag-det-här-for-real känsla, förväntanslust och snabba tag. Morgan och Erika ägde vägarna med den tunga lastbilen, Alexander(s)katten och jag fick anabolastarka armar då vi högt skrek PJ HARVEY, Kajan bar byråer som om de vore tyngdlösa och jag var mäkta imponerad av oss alla.

 

Nu är jag här. HÄR. En annan del av staden men mer hemma inom hemmets väggar än på länge trots att det dröjer innan allt funnit sin plats. Vill landa och ankra rotsystemet med dessa ljuva teatraliska kvinns. Bygga upp ridåer av röd plysh mot omvärlden och stanna här innanför, vara intern och ledsen, glad och full av hemmamysinspiration, dricka morgonkaffe med Morgan och gå lös i nyvakna samtal om Tibets situation, vill tänka oviktigt om gamla människors säregna doft och djupdyka in i Kajans flödande sätt att föra samtalen på.

 

Mitt rum luktar rökelse, Buddha är på plats. Ett lugnets rum. Där går jag igenom hans samtal till mig, om och om igen, vill våga släppa den stenbeklädda ytfasaden nu och falla, falla, falla rakt ned i ingenstans och kunna tycka att det är helt i sin ordning. Jag värdesatter ärligheten mer än vad den i sig innebär, ge mig vad som helst som inte är förvanskad charader, skjut bara. Och du sköt. Rakt in. Nu vet jag och jag besvarar din ärlighet med att jag hör vad du säger, okej. OKEJ OKEJ OKEJ men det känns INTE alls okej, hon som har ett namn nu tillsammans med dig framöver, ni tillsammans är stenskottet i min glasruta, KRASH, skymmer sikten, rakt i ansiktet skjuter du. Förvridet nu men okej. Det är någonstans i det resonliga ett svar som är begripligt. Kanske har du inget val då kärleken inte väljer men ändå upplever jag att jag är BORTvald.Och jag är stolt och arg. Ord, ord, ord vad de förändrar allt men jag släpper inte in, vill inte begripa fanfanfan. Raka, rena. Så mycket var det värt, hurra min sköna. Även om du inte styr allt själv så ser jag dig som skepparen som väljer en annan färdrikting och du blir en fantasi, en nitlott. Så mycket som varit. Många resor. Din närvaro från första början som förändrade min plan. Är både ironiskt tacksam och på riktigt medveten om att en del av vad som skedde kanske hade hänt ändå, utan din uppenbarelse på det där sättet, bara senare i livet. Förlorade något [någon] jag trodde var stabilt men vann annat som är ovärderligt idag. Så. Du och jag trutkorren, över? Över! Nu söker jag efter en avstängningknapp för kärleken och den story som just påbörjats. ¿dónde está? Om du är allt jag vill tänka saker kring, hur tas viljan, längtan och den envisa tron bort?

 

Den här kostymen passar mig inte. Återköp tack. Den vill ha en annan kropp som numera har ett namn och jag vill inte ha någon men om så sker en dag igen så bör den ha en smidigare passform.

 

Drömmarna. Pang Pang. Förkolna genast. Måste bytas ut. Kloka månlivet föreslår att likna det som måste undan nu med ett isberg. Låta det smälta i sin egen takt. Ska försöka men kan inte låta bli att be om att berget är placerat vid ekvatorn.

 

Don't go there, över gränsen till saknaden, efter vad jag vet om som faktiskt så högst levande finns. Känner dig plötsligt alltför väl, vet om dina dolda sidor, egenheterna som just gör dig omöjligt att stå ut med men ännu svårare att vara utan, vet om dina vilda godnattsagor och ömma önskningar som alltid läggs fram med glimt, i färger som alltid går i turkos rörelse och gör mig galet euforisk. Att någon med namn ska äga tillträde till detta allt gör mig mörk och egocentrisk, slängd i glashuset. Utan öppenhet och ödmjukhet.

 

Shit the same. Det är det enda som är okej. Och att jag just nu är ensam i kollektivet men ändå inte. Att jag hör tasstramp av Tangokatten, djupa sovsuckar från Gandhihunden. Att jag snart packar väskan och drar till Hanna.

 

Kartonger. Överallt ett smärre kaos. Förhoppningsvis ett sådant under någon slags kontroll. Hektiska dagar. Kortare stunder av närvaro och näring i samtal och närhet. Inspirerande möten med Samuel [tacksamt nog hör det till den vanliga ordningen] och Gabriella, allra mest otroliga Gabriella. En ny person i tillvaron, en efterlängtad förening med en släktbandsnära som delar yogan, sökandet och elden efter det andra. Vi har på ett magiskt sätt varit förenade länge redan. Med Marlene och Elin hinner jag dansa loss till General Knas och få göteborgsnostalgisk längtan, med Åsa hinner jag dricka ett par koppar te och med Alexander(s)katten, Yona, Martina och en hel hög med andra queeringar hinner jag uppleva Ida på scen där hon går lös med trummorna.

Men. Närvaron sker mellan raderna. Mestadels har det sista i hemmet blivit nedpackat, sinnet hunnit förvrida sig själv miljoner gånger över hur pass rätt denna flytt egentligen är i tiden av annan tillståndsförvirring och sällan har jag gått omkring och våndats som nu, över ett alldeles särskilt mail [och övriga livstecken för den delen] som aldrig tycks komma.

Imorgon är det dags för nya tider. Kajsa-Kajan och Marlene-Morgan blir så äntligen med Rödräven i kollektivet. Tre kvinns, en hund och en katt. Känns bra att det sker nu ändå. Att inte kunna våndas en sekund till utan bara hoppa på i farten och se vart det leder. Upp i gryningen. Packa det sista. Förväntan i magen. Nyheter och förändring. Chosen family att leva nära inpå, den sociala katten lär lapa sälskapsmys ett tag framöver.

Hejdå rävlyan. Du tog emot oss tryggt här. Och sedan bara mig och du gjorde det bra gamla hus. Kommer att sakna dig och dina fönster, hur du knarrar av ålder ibland och de sköna träplankorna under bara morgonfötter.

Done. Har hunnit med en ordentlig resa dessa dagar. Har vandrat mellan två läger. Det juridiska inom akademins tavelram Vs Det nakna modets [eller rädslans]. You fall upon your knees, forgets to breath. Lyssnat på hur regnet faller mot de gamla rutorna ytterligare några dagar till men de är räknade nu. Faller regn falller en. Under tentaperioder binder jag mig inne, skapar mental struktur lika väl som jag radar upp pappershögarna med rättsfall och lagtexter. Har mött Samuel och lyssnat till hans ord, studerat hans teatraliska gester som uttryckt abstrakta resonemang men har inte varit i de banorna själv. Intill pausar jag ändå, dricker te och inser hur markant jag förvandlas och förstelnar bakom akademiska termer, hur jag glömmer att fantisera och verkligen tro på något [alls]. Finaste Ida dök upp idag som en räddande paus-ande med kaffetermosen och fikabröd, visade vilken underbar vän jag har i henne, hur hon räddar mig när vattennivån är för hög. På avstånd men med varm närhet har jag månlivet i luren som lyssnar och uppmuntrar, tror när jag själv vacklar - det är något alldeles särskilt med gamla nära vänner, eller just med henne mestadels. Hennes blotta röst är en sanningens kanal, gör det omöjligt att låtsas vara eller känna något som inte på riktigt är där. Med denna röst intill så öppnas medvetandet upp och förstår, känner, faller, stiger, lever. Jag älskar det hon gör, det hon är.

Ryggen är allt annat än tillhörande en yogini nu men tentan är skriven, avslutad. Kanske tar den sig i hamn med godkänd last. Vill gå hem till den redan saknade systern nu, få vila intill och jämföra våra släktbandslinjer. Hey distance.

Lyssnar på en speciell skiva. Plötsligt är du här innanför väggarna.


"Feels like you always are inside of me when I wake up.
But, dont give up all this time for up, I mess it up when it gets to deep
when I'm down.
You can't give your heart to me.
You see my hands are still but  I care for you. So much."

Det tror jag inte längre på.

Men meningar, de var tydliga en gång. Once upon a time there was a springtime. Det var rödvinsläppar och månliv vid sidan, i famnen. Det var sol i vitabergsparken, det var du och det var nattligt bad. Det fanns en tunnelbana, en vägkon på någons huvud och det fanns en lapp på marken.



Det skrevs många brev som innehöll solens alla färger.



Det fanns inga gränser för fantasin och där mötte vi nya vänner och connection.



Vi erövrade och plundrade.



Men. Något hände. Måste varit de grå herrarna ur Momo eller kampen om tiden.
Det inte längre mycket som finns kvar efter höstmonsunen.



Kala grenar möjligen.

I djupgående led störtade dagen sig framåt. DownframåtDownframåt. Dagen till slutet nådde, en sista hundpromenad. Sedan över, genomlevd. Så möter han mig utanför min egen dörr, på väg till mig. Den enda person jag känner som är en ständig överraskning av spontanbesök, den som utan begreppen ändå uppfyller några av de starkaste drag jag uppskattar hos en som står en nära. Som om han, allra finaste Samuel förstod att jag sjönk och nu dök upp och påminde mig om simtagen tillbaka, om hur mycket vi har som är bra. Behövde ingenting annat mer än just denna vän, i famnen med tekoppen, bland orden och fantasin, bland drömmarna om våren och om friheten att äta kanelbullar närsom. Du är ovärderlig. Att jag snart inte är den spontanaste grannen intill måste kompenseras med långfrukostar hemma hos istället, med långa sagonätter och morgonmeditation. Att flytta skrämmer lite. Att jag väljer att lämna närheten till the chosen ones här gör mig konfunderad. Att inte längre ha träd utanför fönstret utan istället bara kunna betrakta hustak ger mig klaustrofobi när jag allra mest drömmer om en stuga i skogen. Men. I samma tankebana rymmer framtiden med Morgan och Kajan, en framtid med gemenskap som inte längre enbart behöver sökas efter utanför hemmet, med morgonkaffe ihop bland spegeltankar och samstämda toner. Med vänner. På riktigt i ett kollektiv. En ny trio, en slags landingsbana. Det blir nog en del skratt ändå bland oss med rätt många cykelturer tillbaka till mitt möllan. Kan en få allt?

Relationsanarki i all sin teoretiska prakt men igårikväll tog det stopp. Blir genom månsamtal [lite väl] medveten om min egen flytande jargong som målar friare mönster än jag själv önskar leva upp till men i stunden omförmögen att styra upp, att kunna återskapa något slags känslomässigt styrmedel och fungerande byggnadsverk att hänga upp begreppsverktygen på – för det behövs nu. Börjar förlora fotfästet i den lösa grund jag själv bidragit till, kvicksandslik ravin stjälper mig över bord. Går över till Samuel i hopp om att finna något att ta på men även drar drar jag för ovanlighetens skull en nitlott. I ett sådant cyniskt skede jag befinner mig i, må vara en tillfällighet, så vill jag ha stadga eller åtminstone något i liknelse med detsamma men käre Sam är den flytande rörelsen personifierad och samtalen om det sköna i allt det lössgjorda ger mig en känsla av att vara begränsad – igen. Från en gång inom tvåsamhetens definition och outtalade villkor till nu inom det queerfeministiska projektets praktik. Släpp mig fri igen. Vill finna en egen len väg men jag misstor möjigheten att snarast kunna se något nytänkt och skavankfritt som passar mina mått när jag inte själv är vidare säker på vad jag egentligen söker. Avböjer en godnattplats hos Sam och går hem till mina lådor. Får ett oväntat sanstämt möte med min rumskamrat och hon gör mig lite ljusare i tanken.

 

Vi kommer fram till att det enda rätta tycks vara att faktiskt bara följa känslan, släppa tanken.

 

Och känslan, vad säger den?

 

”Bara för att jag vill vara med dig i stunden betyder inte att jag är kär i dig”. Mina egna ord till dig som jag sa i luren ekar som metallkulor mot mental plåt. De har nått dig och är alldeles osanna.

 

Jag vill inte flyta så mycket som jag får det att verka. Jag vill tro på det som går att ta på. Vill inte förstora känslan men inte heller förminska den. Egentligen är jag inte vidare rädd för det som ömmar. För det i sig är ju frihet om något. Att vara fri att följa känslan och låta den leda en vidare till vad som än blir av det.

 

Söker ingen defintion hos men ger dig i det mest nakna brev någonsin vad jag själv söker mest, brutal ärlighet och frihet i värmen. Om det gör mig rädd? Ja, livrädd. Somliga skulle kunna påstå att det gör en modig att göra sådant som ger rädsla men mest känner jag att det ger en ont i magen.

Befinner mig så äntligen på perrongen [i längtansväntan] när en jamande kamrat som från ingenstans men som på beställning dyker upp i form av Alexander(s)katten och tillsammans tar vi emot en kär del av mitt blodsbandsläkte som hela vägen från norrland har burit med sig en del av de tillhörigheter som jag aldrig fick med mig från sommartiden där. Jag får återförenas med den gamla sjuttio-tals lampan med fransar som L:s faster har gjort och som av olika skäl står den mig extra varmt om det bultande innanför bröstkorgen. Får med mig Modern och Fadern och Systern hem och genast infinner sig den kollektiva energi jag ständigt söker finna inom rävlyans väggar. Vi flanerar omkring och jag får visa upp mitt möllan, möter Åsa som uppflugen i ett träd fångar solljus och jag bjuder på vegansk middag och får ytterligare förstärkning på detta släktbälte i söder då min fars kusin dyker upp. I'm a sucker for this relatives. Vill ha starka skäl till att bevara fokus i Malmö och närheten till släktband, hur trygghetstörstande det än må vara, underlättar. Denna återföreningens första kväll spenderas sedan i det kollektiv som snart är mitt hem, där familjekvinnsen får sammanlänkas med Marlene, Kajsa och Tangokatten och vi planerar en snart stundande hejdundrandes inflyttningsfest med tema gubbröra med gränslöst fri tolkning och vi skrattar så skrattgroparna löper amok när vi går lös i gubbdefinitioner och interna funderingar kring stentroll. Väl tillbaka på möllan så dyker Samuel och Åsa upp och vi dricker te och kramas och familjen bara växer.

 

 

På lördagmorgon är jag den allra mest nöjda rävsvans då tillfredsställelsen att få vakna brevid de mina är så alldeles, så makalöst stark. Snart kommer far in i bilden igen och en stund senare har vi förflyttat oss till Bara och vi fortsätter släktbandens förstärkning. Spenderar en heldag med min farbror och hans energisprutande kärleksvän och en färdas genom historien, minns gemensamma påskfiranden i det gamla huset där farfar en gång föddes i härjedalen, minns kusinmöten och en grön undulat. Vi vandrar nu i samtiden genom bokskogen, dricker kaffe och får uppmuntrande ord om att jag alldeles snart bör återvända till den trygga villan på krönet med utsikt över Lund hos dessa två.

 

 

På kvällen är det återigen kvinnotrion som regerar tillsammans och vi äter indiskt, blir alldeles för mätta och fnittrar och samtalar så att stämbanden nästan glöder. Tack vare min nytända styrka så gör jag äntligen det där samtalet till L och hans ord är många och avgörande för mycket;

"Du och jag och vi ihop. Det är fint. Jag tycker om dig så mycket. Vill bara få vara med dig. Du är så fin. Bandet mellan oss är starkt. Allt är öppet. Möjligt. Jag vill men inga löften. Vi är fria. Jag har träffat en annan. Gör det dig ledsen? Vill leva i stunden. Vill du? Jag vill träffa dig. Nu. Vad vi är? Fria. Men sammanlänkade. Tanken alltid där. Hos dig. Vi ses snart. Vi ska göra så mycket tillsammans"

Ord, ord, ord. Levande flöde. Plötsligt enkelt. Men även så svårt. Begripligt. Varmt och nära. Förgängligt. Som allt annat. Vad jag vill, om jag vill, om jag är ledsen, vad jag söker hos dig, hos oss tillsammans? Frihet och total, brutal ärlighet. I samtalet är du en pulserande buffé och vi förklarar och förenas och förstår äntligen. Rakt in i magen. Du och jag och andra. Är jag så långt gången i min relationsanarkistiska vision att praktiken inte ger skavsår? I stunden. Möjligtvis. Men om natten, i drömmen? Inte särskilt. Jag här. Du och hon där. Om det behöver förändra något? I teorin är det vackert och frigörande. Att alla relationer är unika i sig själva och aldrig behöver eller ens kan jämföras. De varken förminskas eller förstoras. Pararella uppfattningar. Det vore önskvärt att just nu vara där i praktiken, att kunna le och gratulera. Tillåter inte det analytiska att gå under medvetandets gräns. Har en vilja att försöka bevara rävsvansen högt och stolt, se vilken frihet det ger oss båda. Men i tanken om natten? Där löper allt amok. Habegäret för ett helveteskrig, bekräftelsemonstret vrålar och det stora ömma är ett blåmärke, är ett faktum. Om du blir kär i henne så förändrar det allt, kapar våra möjligheter att leva ut i det ömma tillsammans. Om det gör mig ledsen? Så förbannat ja. Men. Vad är inte detta om inte just en prövning, prov på den praktiska friheten att känna, att följa, att leva?

Samuel dyker upp efter det stora samtalet och gör allt han kan för att hela min själ och min hals som är på väg att kapitulera in i en oroväckande förkylning och peppar mig med historier om en samisk shaman så att jag blir alldeles till mig i trasorna och skrattar bort rösten alldeles.

 

 

När jag på söndagmorgon försöker mig på dagens första ton så är den alldeles bortom räckhåll. Time to rest men det vill jag inte höra talas om. Vill leva nonstop rövarliv men får hålla mig till tåls med en söndag som blir fylld av regnpromenader, lyxigt tårtfika och paltbak. Det riktigt sjuder av mys i tillvaron när jag får dessa doser av liv och gemenskap och sittandes på golvet hos Samuel bland min kollektiva familj, full av palt och flätor i håret får mig att tro att jag lever i den bästa av världar. I paltkoma väl hemma så dyker även Erika upp och godnattte dricks och samtalen tar aldrig riktigt slut, även om jag befinner mig i en stum värld av förlorad röstkapacitet.

 

På måndag måste jag dedikera en tid åt skolan men därefter går vi lös på secondhand-tour kvinnsen och jag och som i vanlig ordning finns ingen tid då vi attackerar dagarna ihop utan plötsligt faller mörkret inpå och vi vilar våra ben i hemmet som med hjälp av Marlene och Kajsa, snart till största delen är nedpackat i lådor. Somnar den sista kvällen i kvinnsens närhet med en redan kännbar saknad av desamma och inser att en av de största anledningarna till min ständiga norrlandslängtan är just på grund av lyckan det vore att få leva nära.

 

Det är med en klump i magen som jag vinkar på återseende och tar mig till Lund på tisdag. Tillbaka till en verklighet där den bästa av världar inte ter sig riktigt lika bra längre men helt klart är fungerande. Alexander(s)kattens värmande famnar tröstar och motiverar, Erikas butchighet gör mig inspirerad och min favorilärare föder en begärlighet hos mig utan dess like.

 

 

Plötsligt har vi en hemtentamen i juridik i nävarna.

Fokus och produktivitet. Ingen återvändo.

Omtumlande halvsömn - och natt. Vaknar snabbt brevid Samuel. Han är en lugn och fin, drömmande. Upp i gryningen. Snubblande ta på sig skorna. Trött i skolan, sänglängtande och kaffemissbrukande i samma andemening. Äntligen hemma. Ytterligare en stund till i detta fort av lådor på hög. Rutorna skallrar, stormvarning i staden. Kalla snabba steg i regnet på hundpromenad, snabbt in. Frusenhet men mindre vilsenhet däremot. En blöt Marlene i famnen, snart varm av varandra och framtidsvisionerandet. En snart kommande flytt där vi förenar våra saker, morgonvanor och pysselkvällar. Definitivt nära nu. Bara två veckor kvar här. Bakar gula kattor och bjuder över den fina Samuel.



Det är så mycket som närmar sig men också mycket som saktaligen glider undan.

Samtal med den som för inte alltför länge sedan var kärleken jag trodde skulle forgå i tidlösheten.
-"Jag saknar vår familj, säger du. Att få komma hem, mötas av den grund, trygghet, kärlek och gemenskap vi hade. Blåvalarna ihop. Men. Den är borta nu, den grunden, hela köret är förlorat och förstört. En historia, något som går att tala om men som aldrig någonsin kan återskapas. Inte just den familj vi hade. Och det är inte längre dig jag saknar. Jag saknar just att det aldrig kommer åter.

Går igenom våra år i fotografier. Så många stunder, dagar, år. Glädjen då i mina ögon. Nu minnen, Passé. Jag delar dina ord. Saknar oss som aldrig kommer åter, som att försöka minnas platser som för alltid gått förlorade. Men det jag minns, det du minns är vårt och för alltid kvar.


På fredag den allra käraste återförening med blodsbandsfamiljen.
Mor och far och syster på besök. En chans att visa dem min värld här.

Stig in, ta för er, välkommen till rävnästet, känner ni saffransdoften?

Festen som aldrig riktigt ville upphöra förvandlade det lilla kollektivet till en oas av lussebullar och glögg, fylldes av Åsa och Mikael, av Lea och Samuel, av Filippa och Alexander(s)katten. Överallt, någon i en famn, intensivt smärtsamma bitmärken att skratta över, dagen-efter-slöhet utan större ambitioner än att hänga lös. Pure joy i tidlöshet och sedan Samuel invirad i röda dreads på kudden.

-”Din uppgift för mig? Undrar jag. Du symboliserar nog allra mest mina rötter, de viktiga delarna av spiritualism och närvaro. Påminner om att inte glömma bort att stanna upp, att uttala ord med dialekt. Thank u. Allt leder vidare. Vi skapar ihop.

Att ha honom nära, att ständigt påbörja och avsluta dagarna tillsammans är numera en oersättlig ingrediens i malmölivet. Snart lämnar jag möllan för att flytta in i det nya kollektivet med två helt fantastiska kvinns, med det ironiska kollektivnamnet Hej Kvinna! Att lämna möllan är ett skavsår i ögat men Samuel gör mig lugn då han uppmanar mig att närsomhelst fortsätta landa i det lilla myskollektivet som känns som om det vore mitt eget hem, rävlyan. Somnar bredvid när drömmen om V kommer.

 

”Så dyker du upp. De vanliga naturnära färgerna, en väst som är sliten i kanterna, ögon som ser levande ut. Det känns inte alls ovant, åren ifrån märks inte men du är längre än jag mindes. Du verkar så lätt i kroppen när du går mig till mötes och vi vidrör varandra på samma sätt, som om våra händer är vingslag, allra mest dina. Starka men likaväl som om du bara är tillfälligt här, kanske på jakt efter något särskilt, möjligen på flykt men du är just i min närhet denna stund och ber mig om samma uppmärksamhet och fria synsätt tillbaka. Din hud är på riktigt men bara om jag kan möta den med odelad uppmärksamhet, inga löften men i ögonblicket. Det är du och jag älskar hur du rör dig, hur du är i rörelse, att du är så varm intill. Men det finns något som stör. Det är andra människor nära, någon som gör att min uppmärksamhet sviker dig och då släpper du mina händer, börjar backa ut ur mitt synfält. Försöker hålla dig kvar, kan inte med att åren ska skilja oss åt ytterligare en gång men du börjar backa, börjar springa iväg från mig och plötsligt är du bara så borta igen och jag har åter tomma händer men jag kan inte få dig att bli synlig igen.”

 

Dagens låt, Magnetic Fields - All my little words.

"You are a splendid butterfly, it is your wings that make you beautiful and I could make you fly away but I could never make you stay. You said you were in love with me, both of us know that that's impossible and I could make you rue the day but I could never make you stay."

Frifågelkärlek.

Fuck Gender-tema och fnitter på balkongen, dragutstyrsel och once-again-conncection med en människa jag både beundrar och skrattar ihop med och allt det där andra vi också gör men som aldrig definieras. Mustachverkstad och dans, Lipchick queers och återföreningar, nyomfamningar och bekräftelseömhet till de redan nära. Rödvin i mängder och en förnöjd kicksökande mitt i stunder som bränner och finns just då. Kattmötet as usual, kärleksförklaringar och livet utanför linjen, bortom normernas begrepp. Samuel i ny frisyr dansandes med mig med vilda ben och plötsligt en gryning de facto är. Väljer att gå hem med den senast nämnda, tramsandes hemåt i en gryende dag och slocknar så småningom där bredvid. Vaknar ett halvt sekel senare så dagen-efter men det är värt det, allt är värt att få leva ut till fullo. Det lilla kollektivet är fullt av människor med brunchsug och snart står där högar med plättar, med sylt och grädde och frukt åt hela Malmö och vi samtalar om fria möjligheter, om lösa relationer och om Gandhi som slickar grädden av våra fat.

It's not a hard question om jag vill stanna kvar här så visst gör jag det. Sliten i kanterna, darrhänt men glad planerar vi kvällens lussebullebak med glögg därtill.

Får en förfrågan som rycker mig litegrann ur den sköna långsamma stämningen om var du är L, är du med mig i Malmö? Jag undrar nog samma sak egentligen, är du det?
-" jag minns dagen när ni blev kära, säger en vän. Det var dagen den 3 januari där i yogashalan. Det glömmer jag aldrig. Det hugger till, där det allra ömmaste är hos mig. Var det då, är det så nu? Vad är det som är? Vad länge du har varit med, ändå känns det som igår. Det var du då och det är nog i ärlighetens namn, fortfarande just du.

Beloved friend, kom in in mitt liv som en ung dansare med stort lockigt hår för nio år sedan och har sedan dess funnits med som en av de allra närmaste, and still are. Lockarna har fallit, resorna blivit alltfler och vänskapsgrenarna gror vidare. Han fyller år idag, kära Jimmy och vi möts genom det alldeles för långa landet i luren och planerar, drömmer och inspirerar - som vanligt.
-"När kommer du hem då? undrar han. Vet om att du är så väldigt saknad här. Vi pratar dagligen om dig och vi tycker att det är din tur att återvända nu. Du har så mycket som väntar. Skog, sjöar och berg och vänner som vill ta emot dig, vill nörda in oss alla med dig i yogan och klättringen, vilket team. Så, när kommer du? Vad har du att förlora?

Vad jag har att förlora?
Visst kommer jag en dag att lämna det här. Kommer att säga hejdå till människor jag ömmar för, som hjälper till att göra livet levande här nere. Kommer att lämna platser jag lärt mig att älska, vunna smultronställen och minnesplatser. Men förlorar jag något? De nära förloras inte och platserna finns kvar.

Jag har en cirkus i huvudet. En otålighet som gör mig vildsint. Vill kasta omkull även mina nya planer ibland, vill tänka om ytterligare en gång, packa ihop allt och dra norröver. Inser hur lösa alla visioner just nu är, hur ingenting känns bestående ty allt är mer än förgängligt, det löses upp vid första tanken på konkretisering. Tagning, scen 1. Börja med första scenen, första stegen in i det nya. Så får det ske allteftersom. Menjagvillhaallt nu.

Lösryckt, frisläppt, längtansivrig.

Jag kommer, klart som fan att jag kommer. Ska bara lägga upp ett pussel som fungerar först.

Vi börjar med ett grattis Jimmy, min födelsedagspresent till dig - jag gör det. Jag drar och tar med mig mantran och ett liv av yoga till dig. Resan har börjat.

Jag längtar åter igen till skolan när jag inte är där, ser framemot att sitta bredvid Alexander(s)katten och inte kunna kväva allt fnitter som ständigt kommer över mig, kittlar oss båda under hasorna medan någon doktorand från juridicum går igenom diskriminering av sexistisk reklam eller talar om kvinnors våld i nära relationer kopplat till mänskliga rättigheter. Tar allt på stort allvar, blir än mer övertygad om att jag faktiskt, på riktigt vill få arbeta med frågor som har en möjlighet att göra skillnad. Lika mycket vet jag också hur väl frigörande skratt gör en gott, hur värt det är att missa några meningar om den hårda verkligheten om jag får skratta loss med katten. Anar att han är den vän jag aldrig fick under grundskolan, den person jag alltid saknat att få leva rövare med, göra saker tvärtom tillsammans med. Iställlet var jag den som ansågs vara den duktiga flickan som lärare gärna placerade de stökiga grabbarna bredvid, med förhoppning att jag skulle ha en lugnande inverkan. Fuck that. Jag ville också få ta plats, ville stöka runt och vråla men blev nedtryckt i normernas konserverande bana, skulle lära mig att bli kvinna, inte queer.

Tillsammans med katten börjar jag på allvar att konktretisera planeringen inför en kommande praktik i Indienland. Vi ska göra allt för att vi packar väskan med ett mission och drar nästa höst. Tillsammans gör vi det starkt, blir mycket på riktigt. Emellanåt lagar vi palt och förtär mängder med te, funderar över teori Vs praktik ifråga om kärlek och definitionslöshet. Thank U, du är en oslagbar källa till pure eld vännen.

Med Mallamåne har jag ett långt samtal och jag saknar henne, behöver den kvalité av liv vi alltid designar i den andres sälskap, vill ha mer. Avstånd skaver. Med hennes röst i luren känns mycket så begripligt men ändå får jag inte riktigt till det när jag väl lägger på. Har försökt att för egen del komma underfund med det genom otaliga analyser, hur frågor skall ställas, hur svar kan tänkas mottagas men när jag väl har dig i luren så är det bara skratt och trams, musiktips och längtan. Vi drömmer om en gemensam norrbottensgård, vi slänger över famntag och pussregn men definitivt inga förklaringar och det är just vad som kanske behövs även om de med fördel får bära vingar.

Har på riktigt börjat packa ihop det här nu, förpackar mer än vad som för blotta ögat går att se. Det må vara en tidsbunden era i just det här hemmet som landar i sina lådor men det är likväl en konkret avslutning av oss, av våra år som går som flera kapitel genom göteborgsåren och ner till skåneland. Du börjar finna din plats igen utan mig och det glädjer mig att höra men på samma gång gör den vetskapen mina steg alltmer rastlösa och drömmande, på väg bort igen. Det går aldrig och bör inte heller vara eftersökt att återvända till en själv på det vis en var innan tvåsamhetens förankring men däremot är självförankringen talande för det som identifierar mig helt anspråkslöst, nämligen reslusten, de snabba stegen och driften vidare, efter smutsig lera mellan tårna, efter möten på tåg, efter möjligheten att bo i ryggsäcken med friheten som enda riktmärke. Under flera år så vilande men nu åter igen ett forskande faktum. Ville rota mig ett tag, landa och andas ut och du gav mig en anledning. Nu är jag utvilad [utvisas av mig själv] och äger alldeles för mycket saker. En stark lust inuti, att göra en stor brasa av alltihop, endast bevara de få kära prylarna i form av några brev, ett par stenar. Låta övrigt försvinna, göra mig fri. Kanske är jag inte riktigt där än, i praktiken. Men det börjar närma sig.

 

Dessa dagar är alldeles för praktiskt lagda. Formella samtal måste göras, saker förberedas, kompletteras. Om kvällen landar jag med Samuel och Åsa, somnar likadant, alldeles nära och egentligen också som mest fri, just då.

 

Får ett mail, en bekräftelse, en nyhet av den holländska frifågeln. Han är på väg nu och i samma veva finner jag ett brev från tiden när vi förväxlade oss själva med varandra.

”Just want to say that you're absorbed in my body and spirit and don't dare to wear you neckless in the fear of losing this beautiful gift. I feel you're not gone at all, actually just a few hills further, but the soul can travel these distances in less than a second.”

Not gone, tänker jag nu. Kanske är det inte det. Är du inte det. Om jag kan överraskas av en sådan glädje inifrån, över att äntligen få återförenas efter så många år ifrån, vad är det då? Gone? Eller alldeles möjligt på ett nytt sätt? Om en månad är all tid ifrån ingenting. Eller?

"I will come and look for you in the south. And yes, too many chai we will drink. Looking forward to see you, bare foot through the sand, palm-trees waving to us as we pass, hugg and kiss, V"

 

Puja tillsammans för ny rörelse. Skakig. Glad.

 

Vegansk knäck och högar med böcker som skänkes bort, fortfarande mentalt kvarhållen i det jag försöker lämna, stora stunder med vänskap nära och frisläppthet och nyglöd. En osammanhängande era just nu men en heldag på landet med Samuel och termosen, leken och två lussekatter, Erika och en lyckligt frilöpande hund gjorde gott. Att stanna upp och möta min fyrbenta Bellavän som alldeles stilla andades värme rakt in i mig gav sköna rysningar och åter en starkt längtan att fortsätta leva lantliv. Sen natt med Samuel där två med norrlandsrötter förundras över denna nyväckta sökan tillbaka, vad allt betyder och hur fria vi är att välja nu. Så många steg som tas nu och så plötsligt en lång arbetsdag som den segaste parantes som ändå slutade riktigt bra. Om nätterna ringer jag det där samtalet, om och om igen, där jag inte längre är rädd för svaren men varje gång en ny dag gryr så gör ljuset att modet är långt borta.
"Du springer aldrig ifatt när jag ändå är där, det kan bli försent att säga som det är. Vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut, jag vill ha en sista chans så jag säger det rakt ut.." Melissa Horn
Vissa saker går inte att tänka bort. Det är alldeles för sant.

Så lyfter jag luren och jag vet alltför väl att det är svårt i telefon men jag ska och jag vill och jag tror att spänningen snart är över men för en gångs skull svarar du inte. Modbestulen igen. Kanske säger det någonting om att låta oss rinna ut. igen.

Vaknar upp på torsdagmorgon och vill inte alls röra mig ur fläcken. Inte för att jag för vanlighetens skull har problem med att se det ljusa i dagen utan snarare för att det just den där morgonen inte finns något mysigare än att just stanna kvar. På var sida om mig vilar två kära vänner som var och en sovande håller mina händer som om de vore kattungar. När jag till slut måste ta mig upp så smyger jag vidare, stryker de var och en över håret och fångar dem båda med mental kamerablick. Ni är ovärderliga Samuel och Åsa.

En del tankar konkretiseras saktaligen och denna grådisiga torsdagseftermiddag, efter ett våldsamt urartat seminarium av god art där jag skrattar till tårar över mina genusstuderande vänner, så påbörjar jag utrensningen [läs rening] av en garderob. Snart därefter kommer Erika förbi, vi bakar kakor i brunt som sprider juldoft och hon får bära med sig mängder av påsar fyllda med kläder. Bort skall de, plagg som bär minnen av sådant jag haft svårt att släppa taget om för nytt måste in nu. Snart gapar hela garderoben tom och lättsam mot mig.



Jag klättrar åter igen med Ida och kroppen börjar så småningom le igen, mediterar uppåt väggarna och blir glad i magen.

På fredagmorgon ger Åsa och jag oss själva rening på kallbadhuset och havsbadar medan vi emellanåt för intressanta samtal med gammelgubbarna i bastun om naturistliv och frigjordhet. Vi har båda kärlek på tråden och längtan i kroppen.





I egenvrå skriver jag uppgifter om sexualiserat våld, läser rättsfall om våldtäkter och förkovrar mig i det obegripliga som ständigt sker i det här sjuka samhället och jag ser inte den jämlikhet som sägs råda i det goda Sverige och jag förlorar mig fullständigt i svårigeter över att finna lagar som skulle kunna vara rättvisa för alla. Rättigheter inom en manlig diskurs, suck.

Lyssnar på Magnetic fields - Asleep and dreaming och samtalar med dig om norrsken och vi är det mest abstrakta i min värld men vi tänker samtidigt på den andre som verkligen, på riktigt finns. Jag vill ha dig här och dela min rättvisemärkta choklad med dig, vill att du ska rymmas i min mössa.

Skickar iväg visumansökan till Indienlandet och vet att iallafall det, om något kommer att ske. Till dess försöker jag ankra ned fågelfötterna en stund, fortsätta leka hemma.

Rödqvisten och vilsenheten, chokladbollar då kvällen övergår till natt och jag är så dålig på att gå hem, en sammetsgul lampa i fönstret och en Ida och snöflingor utanför våra tekoppar. En ordentligt gnagande saknad, en längtan, en tillfällig tid och för mycket oklarheter och nästanprojekt. Höstmelankoli och gråzoonsdunkel, allt kompanjeras till Magnetic Fields och jag blir aldrig lika bra på att skaka mina lockar som du.