New times.
There is time to go, I half to drive me home. Norrlandsljus i baklyktan. Öppnar dörren där hatten vilar men inte längre passar in. Veckans tidningar om varandra som om ingen varit här på länge, ingen värme att mötas av, it is dark here. Lämnar bara av väskan och vänder om, söker mig vidare till en plats där något slags hem kanske passar mig bättre. Som vanligt finner jag det hemma hos och med Samuel och där somnar vi snart båda två.
There is things going on, kanske har en ny och helt oväntat öppning tagit form. Min Marlene har äntligen återvänt från den långa resan och hon ber mig plötsligt starta kollektiv där och hej kvinnor vad det vore mig passande ändå. Är det dags att lämna möllan nu [är det någonsin det] att göra en kort resa genom staden för att komma hem där? Vandrar genom regn och möter min frände som har klippt av sig allt hår och är våldsamt fager och tillsammans med Kajsa och Tangokatten designar vi idéer för det framtida kvinnokollektivet, vildkollektivet, fågellyan. Jag som aldrig ville lämna mitt möllan har en magkänsla som lockar mig att följa impulser, att göra vadsomhelst hellre än att stanna kvar i den ensama sfären det hem jag och Freden en gång delade nu har blivit. Mina och Samuels kollektivplaner har inte nått någon konkret möjlighet till flykt och tiden väntar inte. Helt oväntat kan det nya kanske bli något överraskande fenomenamfantastiskt på andra sidan stan, kan bli en möjlighet till ro och definitivt till gemenskap och närvarande vänskapsfamilj.
Kom sälen, baka pepparkakor här, lämna norrlandsljuet för ett tag ropar jag rakt in i luren och möter dig däri, du är alldeles för långt ifrån. Eller. Vi packar våra väskor och flyttar, kom vet jag vi drar till indienlandet nu och hänger upp tyg på våra väggar där i huset som vi hyr, vi låter havet göra oss rena inifrån. Vill så det drar sönder kostymen.
Hey, I am not the only living one here, nu går vi vidare och planerar.
There is things going on, kanske har en ny och helt oväntat öppning tagit form. Min Marlene har äntligen återvänt från den långa resan och hon ber mig plötsligt starta kollektiv där och hej kvinnor vad det vore mig passande ändå. Är det dags att lämna möllan nu [är det någonsin det] att göra en kort resa genom staden för att komma hem där? Vandrar genom regn och möter min frände som har klippt av sig allt hår och är våldsamt fager och tillsammans med Kajsa och Tangokatten designar vi idéer för det framtida kvinnokollektivet, vildkollektivet, fågellyan. Jag som aldrig ville lämna mitt möllan har en magkänsla som lockar mig att följa impulser, att göra vadsomhelst hellre än att stanna kvar i den ensama sfären det hem jag och Freden en gång delade nu har blivit. Mina och Samuels kollektivplaner har inte nått någon konkret möjlighet till flykt och tiden väntar inte. Helt oväntat kan det nya kanske bli något överraskande fenomenamfantastiskt på andra sidan stan, kan bli en möjlighet till ro och definitivt till gemenskap och närvarande vänskapsfamilj.
Kom sälen, baka pepparkakor här, lämna norrlandsljuet för ett tag ropar jag rakt in i luren och möter dig däri, du är alldeles för långt ifrån. Eller. Vi packar våra väskor och flyttar, kom vet jag vi drar till indienlandet nu och hänger upp tyg på våra väggar där i huset som vi hyr, vi låter havet göra oss rena inifrån. Vill så det drar sönder kostymen.
Hey, I am not the only living one here, nu går vi vidare och planerar.
Kommentarer
Trackback
