Färgstarkt av de renaste meningar.
Min underbara, tramsflanerande finvän Ulli gjorde éntre och förgyllde varje minut av min helg. Trots att hennes egentliga närvaro ägde undertoner av ett längtans bageri efter något alldeles speciellt så lyckade hon ändå möta mig - och till stor del bidra med energi och näring åt mitt eget sinne, till plötsligt dansanta ben och sprudelskratt. She is my beloved art treasure in colours. Vi hade en queerfärgad vinafton med Erika, Alexander(s)katten och yona på fredagkväll och i ärlighetens namn var jag inte bara rosig av vänskapsglöden utan också av rödvinet då vi i natten rävade hemåt. Lördagens morgon påbörjade sedan en enda rörelse av den varmaste gemenskap, the never ending story som aldrig upphörde, en ständig våg av energisessions av olika varianter, överraskande inslag av vänskapsförlängningar och spontanta dansinslag, av närhet och sagoberättande, av för få timmars sömn men desto mer av samtalen, den inre glöden och kollektivkänslan. Åsa, Samuel, Rodrigo, Mikael, Elsa, Lea, Elina, Ulli och Räven i gemensamt kapitel och jag ler fortfarande. Vi levde kreativt genom dagarna och skrattade övertrötta oss igenom nätterna, vaknade i någons närhet och fortsatte vidare.
Måndagens tre timmars långa föreläsning var nästan en omöjlighet att ta sig igenom då en alldeles för trött kropp inte kunde sitta upprätt och sinnet bortom all koncentration. Väl hemma är hon fortfarande hos mig, my friend of colours och jag vill aldrig att hon ska resa vidare, inte längre än en tur bortom landets gränser, för att sedan återvända till vårt kollektiv här och sedan kunna fortsätta på vår gemensamma låt vi varje dag skapar. Så förfärligt trötta men det stoppar oss inte. Hon lämnar mig en stund för att umgås med den vi en gång förenades genom medan Samuel dyker upp och likt en sömngångare faller rakt ned i min säng - och somnar. Välbehövt möts vi i sömen men även i samtalen om vad som ständigt frodas, totally pure, mellan raderna. Med håret på ända drar vi luvor över huvudena och glider över till hans lya och dricker lite mer te, möts i några fler samtal för att sedan skiljas åt en stund igen.
Helgen har varit oslagbart fin men har kostat mig en magkatarr som kommit åter av för lite sömn och en underliggande stress som elakt tagit vara på sömbristen och därmed slagit ut igen som ett smärtsamt faktum, en verklighet som gör mig sängliggande sedan. Men.
-"Det är värt att leva ut för de framtida gråzooner som alltid tycks komma sedan i det här bergodalbanelivet, tänker jag och försöker fundera ut hur jag ska lyckas hantera den mängd skolarbeten, kompletteringsuppgifter, tidsbrist och annat som sköljer över mig som ton av granatsplitter.
Börjar plocka upp trådar, försöker konkretisera dessa vardagsplikter men författar även ihop rader om något annat, ett slags avskedsförfattande först i mitt hjärta, sedan i huvudet men därefter i ett mail som skickas iväg.
Måndagens tre timmars långa föreläsning var nästan en omöjlighet att ta sig igenom då en alldeles för trött kropp inte kunde sitta upprätt och sinnet bortom all koncentration. Väl hemma är hon fortfarande hos mig, my friend of colours och jag vill aldrig att hon ska resa vidare, inte längre än en tur bortom landets gränser, för att sedan återvända till vårt kollektiv här och sedan kunna fortsätta på vår gemensamma låt vi varje dag skapar. Så förfärligt trötta men det stoppar oss inte. Hon lämnar mig en stund för att umgås med den vi en gång förenades genom medan Samuel dyker upp och likt en sömngångare faller rakt ned i min säng - och somnar. Välbehövt möts vi i sömen men även i samtalen om vad som ständigt frodas, totally pure, mellan raderna. Med håret på ända drar vi luvor över huvudena och glider över till hans lya och dricker lite mer te, möts i några fler samtal för att sedan skiljas åt en stund igen.
Helgen har varit oslagbart fin men har kostat mig en magkatarr som kommit åter av för lite sömn och en underliggande stress som elakt tagit vara på sömbristen och därmed slagit ut igen som ett smärtsamt faktum, en verklighet som gör mig sängliggande sedan. Men.
-"Det är värt att leva ut för de framtida gråzooner som alltid tycks komma sedan i det här bergodalbanelivet, tänker jag och försöker fundera ut hur jag ska lyckas hantera den mängd skolarbeten, kompletteringsuppgifter, tidsbrist och annat som sköljer över mig som ton av granatsplitter.
Börjar plocka upp trådar, försöker konkretisera dessa vardagsplikter men författar även ihop rader om något annat, ett slags avskedsförfattande först i mitt hjärta, sedan i huvudet men därefter i ett mail som skickas iväg.
Jag har verkligen försökt men det fungerar inte, mitt projekt med att trotsa det normativa i att en före detta kärleksrelation nödvändigtvis måste upphöra totalt som de flesta tycks tendera att göra då kärleken tar slut. Intressant att två människor som levt ihop och under en lång tid ansett sig förstå den andre, plötsligt blir sådana främlingar. Men. Kanske är det så, att även vi trodde oss leva i mer än kärlek men att just kärlek inom tvåsamhetsbegreppet egentligen var den enda vida mening vi förenades inom. Det enda jag vet är att vi Inte möts i våra olika sätt att kommunicera på och jag tänker att du inte längre frågar hur jag mår men att jag accepterar det. Konsekvensen är att vi kommer att förlora varandra, även som goda vänner. Det är uppenbart att vi behöver en paus ifrån och det är nog tur att det sker nu. Det är sorgligt, att börja glömma det som en gång var det allra mest hemtama, att det som en gång var den stora glädjen förändras och inte blir något annat än frustration och en vilja att för varje dag, göra avstånden ifrån större. Ha det så bra. Jag önskar dig det goda i livet, att det du önskar går att finna.
Nu har hon rest vidare min vän, på en av de största resor och hon fattas mig redan men hon kommer att vara närvarande på sitt speciella vis ändå när vi ikväll strålar samman igen, en del av kollektivet och fikar rättvisemärkt, den globala rättvisedagen till ära. Förhoppninsvis är kroppen lite trött efter en snart kommen klätterafton och sinnet mjukt, varmt och för en stund, nere i varv tack vare dig och er andra.
Nu har hon rest vidare min vän, på en av de största resor och hon fattas mig redan men hon kommer att vara närvarande på sitt speciella vis ändå när vi ikväll strålar samman igen, en del av kollektivet och fikar rättvisemärkt, den globala rättvisedagen till ära. Förhoppninsvis är kroppen lite trött efter en snart kommen klätterafton och sinnet mjukt, varmt och för en stund, nere i varv tack vare dig och er andra.
Kommentarer
Trackback
