mellan raderna.

Gårdagens fall erbjöd en parantes då jag tog mig till klätterhallen i sälskap av Ida och Linn. Att för en stund lägga de mentala analyserna åt sidan och istället fokusera på kropp och vägg gav förhoppning om att det finns goda saker att ta på, bortom misären i hjärtat. Det är numera ingen stress att befinna sig högt uppe på en vägg, att kunna stanna upp hängandes i luften och lägga upp strategier för att klättra en vis led, göra problemlösningar och ta sig vidare. Jag och Ida har gjort upp en plan, skapat en framtidsvision. I vår ska vi se till att även bli bergsklättrare, att ta oss ut i naturen och bestiga naturliga berg. En än så länge abstrakt plan om att boka en resa till en varm plats och hänge oss åt klättring där har börjat ta vid. En lockande morot för våren.

La cienega just smiled and said I see you around väcker mig som vanligt på torsdagmorgon. Kanske är det inte vettigt att varje morgon vakna upp till den låt som gör mig som allra mest ledsen men den har blivit en trygg melankoli som jag numera accepterar och på ett rutinmässigt vis, faktiskt tycker om. Reflekterar över vad som kommit till mig under natten, som vanligt är det du.

”Du ligger bredvid men en liten bit ifrån. Jag försöker blunda men dina blickar bränner på mina slutna ögonlock så jag öppnar dem igen. Möter din blick. Du ser ängslig ut, ledsen. Jag frågar ingenting och får inte heller några svar. Senare. Vi är någonstans där det är mycket folk, på en slags isbrytare. Det är hav omkring platsen där vi är men det är fruset. Det är uppenbart att vi inte kan undvika varandra på den där platsen, inte finns viljan riktigt där för det heller. Jag går omkring för mig själv men du söker upp mig varje gång, din närvaro gör mig stressad, alldeles torr i munnen. Du fångar upp mig i din famn, jag borrar in mig vid din halsgrop och då kysser du mig våldsamt, som en utsvulten, som vore jag din räddning. Det är likt en ofrånkomlig kollision, det går inte att vara utan den här fysiska sammansmältningen och vi söker oss till den andres hud med en slags ilska, på ett sätt som både är fint men också sorgligt med sin hårdhet däri.”

Går en isande kall morgonpromenad med den vite för att sedan, likt en programmerad robot slå mig ned framför en text om föräldraförsäkringen och finner det ironiskt och lite lustigt att jag börjar skapa mig en expertis inom ett område jag troligtvis aldrig kommer att behöva bekanta mig med på det personliga planet. Får en paus i studerandet då Samuel dyker upp och vi skrattar åt det som just nu har hänt i vår nära bekantskapskres, nämligen ett synnerligen skabbigt besök. En vän till en vän har fått skabb, som har smittat en annan vän, som har smittat vår vän och som nu även har smittat Samuel.

-”Du är i stor riskzoon säger han och jag förstår logiken. En potentiell skabbräv alltså. I den här underliga tillvaron så är en fysisk påfrestning mild i mina ögon så vill du tampas med mig skabben så är jag redo för strid.

För bara några dagar sedan, kanske var det som mest tydligt igår, gav jag upp tanken om kollektivlivet. Orkar inte, hinner inte. Varje nytt projekt känns betungande och allra helst igår. Kanske är det därför jag nu får ett mail av en person som verkar ha vår lägenhet. En ny, lockande möjlighet, som om någon övermakt vill påminna om att det inte är okej att isolera sig i grådimman, att det faktiskt finns en stark gemenskap att nå. Att vara hemma någonstans, att vilja vara just bland egna tilhörigheter och likasinnade, att inte se hemmet som en rastplats att vara på väg ifrån utan snarare, vilja komma till.

-”Vilken lyx att få bo med dig, utbrister Samuel med allvarliga ögon och ett leende som smittar.

Ja, det vore väl ändå något, tänker jag. Utan att börja längta efter det, utan att skapa förhoppningar så tänker jag förhålla mig till det med öppet sinne, om det kommer så är det av en mening och jag vill ha något att tro på igen.