connection, once again.
A strange insight but everyting is real. Så många år sedan som vi rufsiga och av varandra, alldeles omtöcknade drog på oss kläderna och packade ihop din väska, stressade iväg till tågstationen och plötsligt insåg att vi skulle säga det där ofrånkomliga goodbye. Två indientokiga frifåglar återconnectade i Sverige för att sedan spridas var och en igen för att forstätta skriva de där enskilda kapitlen, samla erfarenheter och uppfylla en del ofrånkomliga måsten. Vi visste aldrig när det skulle bli menat att mötas igen men vi anade nog båda två att det en dag skulle ske. Kanhända är det bättre att det inte skedde tidigare. Antagligen hade jag varit dig totalt hängiven då och utan förbehåll rusat in i vår historia igen men jag vill tro att jag äger en distans nu, en medvetenhet och en mer stabil egenförankring. Samtidigt finns det kvar, allt det som var men också, allt som ännu inte är över."Would love to see you and walk the beach together, with large staring eyes from sugarly chai - your V." Det har tagit flera år, allt det här andra vi sa att vi skulle göra men den röda tråden är närvarande och nu är tiden här för återkoppling och ett alldeles verkligt möte där vi sluter cirkeln. Vi möts där allt en gång började. Nya kapitel väntar. Kanske på ett helt annat, nytt vis. Vilda vingslag V. Om mindre än tre månader. H sade en gång till mig att vissa saker aldrig går att vrida sig emot, vissa flöden äger den stora meningen och just detta är din, är er livssång.
ovanifrån molnen.
”Jag var en vilsen hattifnatt men det gjorde ingenting för när du stod och höll mig som en skatt förvann världen runtomkring.” - L
On track när egna skriverier får ta över.
På en bänk i solen sitter jag och samtalar med dig i luren och det är åter allt det där av vikt igen, det som aldrig sägs men som kommer ur oss båda i form av galna fnitterattacker. Det är historier bortom all relevans som rör sig med hög hastighet rakt in i magen och för blicken ned i gräset. Plötsligt konkretiseras våra samtal om den stora vikten av att bevara fantasin nära då jag ser en kristallkula ligga där alldeles verklig, ungefär som det gyllene äpplet som rullar fram till Bosse i mio min mio. Inuti kristallkulan finns en liten drake gestaltad och det kan inte vara något annat än en önskedrake säger jag till dig. En del ting kommer till en då en ber om det. Den akademiska läran må mig vara väl eftertraktad men för tillfället gör den mig mer anarkistisk än vältalig. Orden som måste ned och konkretiseras för att min hemtentamen skall bli skriven är inte hos mig, inte än. Paniken nalkas och jag vet att det snart är nog med undanflykter och nattliga äventyr. Att stanna upp och samtala med dig om allt annat än juridikens rättsdogmatik ger energi och tillfällig levnadsromantik. Snusmumrikscitat får vara vårt egna allvar, det påminner om andra perspektiv att tolka tillvaron på. Its all about presence och om att vara på väg.
Vi har informationsmöte om friåret i skolan och plötsligt inser jag vikten av att klara av även denna tenta för moroten som sedan kommer är ett enda tempel av frihet under skorna, ett längtans bageri. Genast är det påtagligt att den där långa resan mest troligen kommer att bli av. "Arbetslivspraktiken ska ses som en möjlighet att i slutet av utbildningen utveckla relevanta färdigheter för arbetsmarknaden inte minst genom att få tillfälle att omsätta genusteoretisk och metodologisk kunskap i praktiken." Detta innebär ett liv bortom det här landets gränser, ett nytt sätt att orientera mig i Indienland iförd nya kunskaper inom det genusvetenskapliga området. Äntligen börjar det bli möjligt att ta på denna dröm som en gång för många år sedan endast var ett luftslott av visioner om att både leva och arbeta i Indien. Det skimrar under huden och jag inser att jag inte heller denna kväll kommer att skriva en enda rad i tentan, däremot kastar jag mig över alla tänkbara internationellt anknytna organisationer som möjligen kan ha en praktikplats att erbjuda mig och skickar förfrågningar på löpande band. Har jag turen med mig så kommer jag att städa ur mitt hem här i Malmö i början av nästkommande sommar, packa väskan och ge mig av för att inte återvända på länge. Ingenting har jag som egentligen håller mig kvar så länge kvinn bevarar konsten av att inte vilja ha, inte vilja fånga upp eller linda in vare sig något eller någon. Drömmer redan hejdlöst om att vakna i närhet av himalayas kontraster, av örnar utanför fönstret och med tibetanska böneflaggor som rör sig i vinden. Jag må vara en ensam resenär men det gör mig inte ensam, inte där, bara själv.
Vi har informationsmöte om friåret i skolan och plötsligt inser jag vikten av att klara av även denna tenta för moroten som sedan kommer är ett enda tempel av frihet under skorna, ett längtans bageri. Genast är det påtagligt att den där långa resan mest troligen kommer att bli av. "Arbetslivspraktiken ska ses som en möjlighet att i slutet av utbildningen utveckla relevanta färdigheter för arbetsmarknaden inte minst genom att få tillfälle att omsätta genusteoretisk och metodologisk kunskap i praktiken." Detta innebär ett liv bortom det här landets gränser, ett nytt sätt att orientera mig i Indienland iförd nya kunskaper inom det genusvetenskapliga området. Äntligen börjar det bli möjligt att ta på denna dröm som en gång för många år sedan endast var ett luftslott av visioner om att både leva och arbeta i Indien. Det skimrar under huden och jag inser att jag inte heller denna kväll kommer att skriva en enda rad i tentan, däremot kastar jag mig över alla tänkbara internationellt anknytna organisationer som möjligen kan ha en praktikplats att erbjuda mig och skickar förfrågningar på löpande band. Har jag turen med mig så kommer jag att städa ur mitt hem här i Malmö i början av nästkommande sommar, packa väskan och ge mig av för att inte återvända på länge. Ingenting har jag som egentligen håller mig kvar så länge kvinn bevarar konsten av att inte vilja ha, inte vilja fånga upp eller linda in vare sig något eller någon. Drömmer redan hejdlöst om att vakna i närhet av himalayas kontraster, av örnar utanför fönstret och med tibetanska böneflaggor som rör sig i vinden. Jag må vara en ensam resenär men det gör mig inte ensam, inte där, bara själv.
Bland brister och bär.
Vill. Och därför blir den i förtid lugnt planerade kvällen något som förvandlas i rasande fart i motsats riktning, blir rödvinstjusning och storstarken och queertopia. Det enda som egentligen inte blir gjort är en enda analys, inte en enda morgondagstanke. Lever rätt in i regnbågsdimman bland bara bröst och gode vännen Casper som DJ diva i röd peruk och högklackat, faller in i eufori med Alexander(s)skatten som resulterar i senarelagda fyllesms. Bjuder upp SamboMaria till queernästets rövarborg och fuldansar vidare i vanlig ordning med Erika. Faller i diskotrans och bjuder vidare, fångar upp henne och högaktiverar tonårsfasoner som alltid finns kvar någonstans i oss alla. Dansar vidare i en regnbågsvärld ihopsydd av livslustseuforiska inslag som aldrig riktigt vare sig binder upp eller ägs, inte rymmer något ego eller djuplodande perspektiv, inte heller finns de behoven. inte då, inte där.
Vaknar upp efter fyra timmars sömn i min egen säng och tillbringar en dagen-efter-dag på Malmö tingsrätt och glädjs över att dagen ger mig Tatiana som nyfunnen vän med genusglasögon där vi båda möts i blickar när en viss korkad advokat ger oss rysningar och rättsfallet sticker oss båda i våra trötta ögon efter spraknatten. Vi dricker kaffe i solen till sent på eftermiddagen och skiljs åt med nyvunnen energi.
Möter sedan upp finfint, oväntat besöket på centralen och det är ulli och jag som sedan släntrar vidare och möter på människor som gör den här stadens ljus extra tydliga. Vi möter upp med Samuel som det som vanligt alltid känns som en evighet sedan jag såg, det blir på något sätt aldrig så att jag får nog och vi passerar en pastarestaurang och en hand i handen, vi fyller upp kvällen med triohäng i skönaste storsäng och dricker te och låter kvällen vara precis som den formar sig själv.
Kanske är det benen som fortfarande är kvar på queertopia, möjligen är det händerna som inte fylls till brädden eller kanske är det bara just något som inte är tillräckligt nära för jag bara vill så oändligt mycket och längtan både brister och bär.
Vaknar upp efter fyra timmars sömn i min egen säng och tillbringar en dagen-efter-dag på Malmö tingsrätt och glädjs över att dagen ger mig Tatiana som nyfunnen vän med genusglasögon där vi båda möts i blickar när en viss korkad advokat ger oss rysningar och rättsfallet sticker oss båda i våra trötta ögon efter spraknatten. Vi dricker kaffe i solen till sent på eftermiddagen och skiljs åt med nyvunnen energi.
Möter sedan upp finfint, oväntat besöket på centralen och det är ulli och jag som sedan släntrar vidare och möter på människor som gör den här stadens ljus extra tydliga. Vi möter upp med Samuel som det som vanligt alltid känns som en evighet sedan jag såg, det blir på något sätt aldrig så att jag får nog och vi passerar en pastarestaurang och en hand i handen, vi fyller upp kvällen med triohäng i skönaste storsäng och dricker te och låter kvällen vara precis som den formar sig själv.
Kanske är det benen som fortfarande är kvar på queertopia, möjligen är det händerna som inte fylls till brädden eller kanske är det bara just något som inte är tillräckligt nära för jag bara vill så oändligt mycket och längtan både brister och bär.
Alla dessa små teaterscener.
Rastlösheten river omkring och det är så pass välbekant nu att inget längre skrämmer. Juridikstudierna får mig sannerligen inte att vilja stanna upp, får mig inte att fokusera på uppgiften att en dag bli färdig med den akademiska världen, kanske blir jag det aldrig. Får anstränga mig hårt för att slå dövörat till åt förslag om att lämna landet i januari och flytta till Spanien med en vän eller göra något helt annat. Bara ge mig något som känns. Ur perspektiv ifrån en ordentlig självrannsakan är det klättringen som får gestalta den där glöden, det är klättringen uppåt väggarna som får allt som sker omkring mig att hanteras på ett relativt bejakande sätt. Jag vet att den finns nära nu, klätterskorna är aldrig långt borta, aldrig svåra att snabbt packa ned för att hårt snöras fast. Igår tog vi klätterlicens Ida och jag för toppklättring. Adrenalinet pumpade ett flertal gånger genom kroppen, förvandlade ansiktet till ett enda euoforiskt leende. Nu vet jag var vi hör hemma den närmsta tiden om omgivningen bleknar, uppåt uppåt. Jag och Ida håller i varandra hårt och har ett jävlar anamma i oss vare sig det rör sig om klätterdrömmar eller visioner om oss själva som arbetande för mänskliga rättigheter bortom detta lands gränser och när vi speglar oss på det sättet så går ytterligare en dag eller tre.
Igårmorse laddades dagen med frukost i Samuels sälskap med efterätt i form av en solskensvandring och även han är en slags glädjespridande livskick och det är just sådant som krävs nu när jag har alldeles för svårt att vara nöjd med vardagsrutiner. Vi umgås med teman som är gröna och jordnära, eldiga och seende och det är vackert och så förbaskat norrländskt och queer.
Små förändringar i det lilla [eller överväldigande stora] skapas på nya sätt hela tiden. Som svar på det kanske viktigaste brev jag någonsin skrivit får jag avslutande rader som får mig att slappna av. "Jag hade en helt fantastisk sommar med dig och tycker så mycket om dig. Du har givit mig en hel del och det kommer jag bära med mig. Jag hoppas vi kan fortsätta ha en fin relation där inspiration och glädje får blomma. Jag är glad att du finns i mitt liv." Raderna jag får i retur kan inte mottagas annat än med en lättnadens suck och med en nyfikenhet inför det nya. Fortfarande talar vi samma språk och oavsett vad som skulle skett om en hel del saker skett annorlunda så spelar det inte längre någon roll. Ulli ger mig ett nytt sätt att se på det hela då hon talar med mig om hur vi ständigt ges möjlighet att betrakta olika slags potentiella livssätt och på det sättet tänker jag på dig, att du gav mig ett fönster, en chans att se in i något som hade kunnat bli på ett annat sätt men att det som blev istället är ett nytt fönster, åter igen, en annan verklighet som inte med nödvändighet behöver vara sämre.
För att inte behöva vara den som ständigt påverkas av andras vindar så skapar jag egna och ser till att den röda räven går från röd till färgad i brunt för en tid framöver och det är väl just de små sakerna som kräver sina handtag nu för att inte rastösheten ska löpa amok.
Igårmorse laddades dagen med frukost i Samuels sälskap med efterätt i form av en solskensvandring och även han är en slags glädjespridande livskick och det är just sådant som krävs nu när jag har alldeles för svårt att vara nöjd med vardagsrutiner. Vi umgås med teman som är gröna och jordnära, eldiga och seende och det är vackert och så förbaskat norrländskt och queer.
Små förändringar i det lilla [eller överväldigande stora] skapas på nya sätt hela tiden. Som svar på det kanske viktigaste brev jag någonsin skrivit får jag avslutande rader som får mig att slappna av. "Jag hade en helt fantastisk sommar med dig och tycker så mycket om dig. Du har givit mig en hel del och det kommer jag bära med mig. Jag hoppas vi kan fortsätta ha en fin relation där inspiration och glädje får blomma. Jag är glad att du finns i mitt liv." Raderna jag får i retur kan inte mottagas annat än med en lättnadens suck och med en nyfikenhet inför det nya. Fortfarande talar vi samma språk och oavsett vad som skulle skett om en hel del saker skett annorlunda så spelar det inte längre någon roll. Ulli ger mig ett nytt sätt att se på det hela då hon talar med mig om hur vi ständigt ges möjlighet att betrakta olika slags potentiella livssätt och på det sättet tänker jag på dig, att du gav mig ett fönster, en chans att se in i något som hade kunnat bli på ett annat sätt men att det som blev istället är ett nytt fönster, åter igen, en annan verklighet som inte med nödvändighet behöver vara sämre.
För att inte behöva vara den som ständigt påverkas av andras vindar så skapar jag egna och ser till att den röda räven går från röd till färgad i brunt för en tid framöver och det är väl just de små sakerna som kräver sina handtag nu för att inte rastösheten ska löpa amok.
Pumpapimp och vardagsankare.
Det är något särskilt med tågperronger och de ständiga möten som där skapas. Stationer i överlag är svårslaget rankade favoritplatser. Medan somliga tycks uppstressade av tidspress och resmage så finner jag inget annat än lugn, når roten just där. Denna fredag är det min hobbitvän Ulli som går mig till mötes och vi trycker hjärtligt barmarna mot varandra och påbörjar en helg i kvinnostyrkaranda och familjekär puls. Så mycket att berätta för dig tänker vi nog båda två och uppdaterar om det som uppuntrar till leenden och om det som ibland skaver. Vi går på festligheter bland queerfolket och dansar oss svettiga på gayklubb för att sedan vandra hemåt alldeles urvrida och dansömma. På lördagmorgon dyker Samuel upp medan vi ännu ligger kvar i sängen och jag kan aldrig sluta le över den bullerby-känsla som ständigt är en del av att vara möllan-bo. Det är likt en kollektivkänsla där vi alla är en förlängd enhet av den andres hem, där dörrarna står öppna och där full spontanitet - och flytande relationer råder och bevaras. Efter frukost drar vi ned på torget och handlar mängder av grönt för en billig peng för att sedan fortsätta dagen mot en bouldervägg. Tillsammans med Ida slipar vi på klättertekniken medan höstvindarna lever banditliv med våra hår. Vi peppar för styrkan och kommande toppklättring inomhus framöver. Det upphör aldrig att klia i fingrarna och klätternördigheten är ett faktum.
På kvällen fylls hemmet av de allra finaste vänner. Ulli och Yona, Samuel och Alexander(s)katten, Fredrik, Ida och Lea och jag får det bekräftat att ju fler kockar, desto godare soppa. Vi pumpapimpar aftonen med matlagning och bak och den där samvaron och gemenskapen infinner sig som är helt ovärderlig. Jag är en sann kollektivräv och en social sucker och en kväll som denna gör det mig bara gott.
Kvällen mellan raderna bekräftar hur rätt det är att följa magkänslan, allt är precis som det ska vara just nu.
Kanske är det därför jag klarar av att höra henne skratta i luren bakom dig, ett skratt som fastnar i mig sedan, ett skratt som uppuntrar mig till att skriva det där mailet, att även också skicka iväg det. Inga kanske mer, ingen bitterhet men en sanning om nuet och avslutet. Plötsligt finns den där, distansen till mina tidigare skrivna alster och det är just därför du nu får ta del av allt som en gång var och hur det så sorgligt och vackert, rann ut.
Det blir i vanlig ordning en sen natt och ytterligare en gång får jag krypa ned intill henne, hobbitsyster. Jag vill aldrig att dagar med långfrukost tillsammans ska ta slut men söndagen kommer och med den tvingas jag iväg, in i systemet för att arbeta medan Ulli ger sig av vidare med stora tankar och inre sanning. När jag väl återvänder till mitt möllan, många timmar senare är det renaste healing att kunna glida upp till Samuel the one next door, för famntag av ren prana innan jag når det egna hemmet och sent kvällsbesök av Freden där vi möts i relativt god förståelse över livet och försöker se någon slags orsak och verkan, vilja och tillfredställelse i alla dessa val. Det finns ett visst tydligt tema av att förstå allt som flyter, relationer som inte behöver greppas och sällan har jag varit så ärlig som nu. Inser att jag håller en lyckokaka i hand som tycks ha förmågan att vara nöjd och väldigt glad just över att jag håller definitioner och begriplighet långt ifrån mig. Det gör mig lugn, att inte vilja jaga något, att inte vilja greppa eller ha. Det som kommer till mig är välkommet och likt meditation så noterar jag, släpper in men också förbi.
Måndagen når mig som en kompakt vägg av trötthet. Väl medveten om den egna svårigheten att nå vila, att varva ned gör att jag alldeles för lätt låter bli att ens försöka. Hos Samuel finner jag tacksamt en tyngd över de ständigt rastlösa benen och plötsligt är jag mitt på dagen nedbäddad och ankrad av den ovan nämnda. Fortsätter sedan rörelsen vidare med ny energi och blickar framåt mot toppklättring med Ida och sedan en lång, arbetssam natt.
På kvällen fylls hemmet av de allra finaste vänner. Ulli och Yona, Samuel och Alexander(s)katten, Fredrik, Ida och Lea och jag får det bekräftat att ju fler kockar, desto godare soppa. Vi pumpapimpar aftonen med matlagning och bak och den där samvaron och gemenskapen infinner sig som är helt ovärderlig. Jag är en sann kollektivräv och en social sucker och en kväll som denna gör det mig bara gott.
Kvällen mellan raderna bekräftar hur rätt det är att följa magkänslan, allt är precis som det ska vara just nu.
Kanske är det därför jag klarar av att höra henne skratta i luren bakom dig, ett skratt som fastnar i mig sedan, ett skratt som uppuntrar mig till att skriva det där mailet, att även också skicka iväg det. Inga kanske mer, ingen bitterhet men en sanning om nuet och avslutet. Plötsligt finns den där, distansen till mina tidigare skrivna alster och det är just därför du nu får ta del av allt som en gång var och hur det så sorgligt och vackert, rann ut.
Det blir i vanlig ordning en sen natt och ytterligare en gång får jag krypa ned intill henne, hobbitsyster. Jag vill aldrig att dagar med långfrukost tillsammans ska ta slut men söndagen kommer och med den tvingas jag iväg, in i systemet för att arbeta medan Ulli ger sig av vidare med stora tankar och inre sanning. När jag väl återvänder till mitt möllan, många timmar senare är det renaste healing att kunna glida upp till Samuel the one next door, för famntag av ren prana innan jag når det egna hemmet och sent kvällsbesök av Freden där vi möts i relativt god förståelse över livet och försöker se någon slags orsak och verkan, vilja och tillfredställelse i alla dessa val. Det finns ett visst tydligt tema av att förstå allt som flyter, relationer som inte behöver greppas och sällan har jag varit så ärlig som nu. Inser att jag håller en lyckokaka i hand som tycks ha förmågan att vara nöjd och väldigt glad just över att jag håller definitioner och begriplighet långt ifrån mig. Det gör mig lugn, att inte vilja jaga något, att inte vilja greppa eller ha. Det som kommer till mig är välkommet och likt meditation så noterar jag, släpper in men också förbi.
Måndagen når mig som en kompakt vägg av trötthet. Väl medveten om den egna svårigheten att nå vila, att varva ned gör att jag alldeles för lätt låter bli att ens försöka. Hos Samuel finner jag tacksamt en tyngd över de ständigt rastlösa benen och plötsligt är jag mitt på dagen nedbäddad och ankrad av den ovan nämnda. Fortsätter sedan rörelsen vidare med ny energi och blickar framåt mot toppklättring med Ida och sedan en lång, arbetssam natt.
Alltid är det någon annan och någon som är den andre.
I början med dig handlade nattens drömmar om hästar av olika slag med skilda uttryck och färger. Det handlade om längtan, om att inte riktigt kunna greppa eller om rädsla för att våga möta de sanna känslorna. Dessa symboler i fokus förändrades i takt med vår vi-känsla och istället började jag drömma om hur jag skapade musik med orange tyger där du alltid dök upp som en orangefärgad katt. Glädje och harmoni. Nu är det orangefärgade symbiosa långt ifrån mig själv och totalt omöjligt att ens föreställa sig i relation till dig. När jag vaknade imorse var den tredje drömmen tydlig. Den började med en begravning och jag var där som ditt sälskap. Det var en som står dig väldigt nära som skulle begravas och i symbolisk läsning, en del av dig som skulle täckas över. "Att överge det gamla som vi kände det, och öppna dörren till ett möte med det vi lärt av det; förträngning av erfarenheter som kan vara smärtsamma och som vi inte vill möta. Svårigheter eller gryende oberoende; undersökning av hur förlusten känns och att släppa det smärtsamma förgångna." Studerar drömlära medan jag förtär morgonkaffet och inser hur nära jag ständigt befinner mig dig i känslan och hur den alltid visar sig tydlig och nu, alldeles lysande klar. Under begravningens gång blev jag varse mina dåliga tänder och hur de började lossna. "Smärtsamma, ruttna delar av känslolivet och ilska. Handlar om att stå inför ett oberoende och förlust av dragningskraft." Vaknar av att det regnar och upptäcker att jag inte längre försöker bevara något kvar. På en perrong för så länge sedan nu var det Ryan Adams La Cienega som alldeles för klockrent var vår signaturmelodi. Denna låt byttes ut till andra under sommaren och det är nog allra mest Tallest man och The doors som tog över. Så hör jag plötsligt den där stämman igen som återvänder och jag låter den komma, La Cienega är tillbaka för att avsluta. "
"[...]And I hold you close in the back of my mind, Feels so good but damn it makes me hurt, And I'm too scared to know how I feel about you now, Las cienega just smiles and says, I'll see you around" And I hold you close in the back of my mind And raise my glass 'cause either way I'm dead, Neither of you really help me to sleep anymore One breaks my body and the other breaks my soul, La cienega just smiles as it waves goodbye."
Vi är inte en förlängning, en förstärkning av oss själva med den andre längre. En förlängning av vår gemenskaps erfarenheter är det som finns kvar men tydligast av allt, en förlust som mynnar ut till något som faktiskt liknar en förlösning, en kramp som hugger till för att sedan släppa. Du är en av de jag tycker om mest i hela världen, säger jag utan att vara cynisk eller bitter. Du är fortfarande vacker och ogreppbar, den allra knepigaste och mest förvirrade jag mött. Jag ville bara veta om du är säker på din sak, för om du är, så är det tid att klippa bort det sista "kanske" nu.
Det är tomt men nytt idag. Jag har en ny svart cykel och inga samvetskval. Är inte särskilt bra på att sammanfatta tiden i en kronologisk ordning men det stör mig inte. Jag och Samuel spenderar en helsöndag med att gå på loppis och fyndar jackor för få kronor och äter italiensk glass till frukost. Vi badar bastu och i havet för att sedan värma oss i hans kök där han bjuder mig på mungbönsgryta. Flera kvällar läser vi sagor ur Momo eller kampen om tiden.
Ibland somnar vi till dessa berättelser och vaknar bredvid även nästa morgon och fortsätter dricka yogité och fyller dagar var för sig med fiolspel och juridikstudier. Det är pure vänskap med inslag av spirituell vattning där vi möts i yoga och sjunger mantran. Ibland avslutar vi skilda dagar med gemensamt kvällsté och du är lugnet som lägger sig över en ibland, alldeles för uppjagad katt. Tillsammans med Ida tar jag mig numera uppåt och planerar grepp och ren taktik, vi investerar i grymma klättringskor, kardemummasnäckor och framtidsvisioner. Vi är totalnördiga klätterkvinns som varje dag får desto mer skavda händer. Det är i den nära vänskapskretsen jag ler när jag ler och snart väntar en helhelg tillsammans med hobbitsystern i ulli och det i sig är ett oberoende av styrkemått och den slags kärlek som faktiskt går att tro på.
"[...]And I hold you close in the back of my mind, Feels so good but damn it makes me hurt, And I'm too scared to know how I feel about you now, Las cienega just smiles and says, I'll see you around" And I hold you close in the back of my mind And raise my glass 'cause either way I'm dead, Neither of you really help me to sleep anymore One breaks my body and the other breaks my soul, La cienega just smiles as it waves goodbye."
Vi är inte en förlängning, en förstärkning av oss själva med den andre längre. En förlängning av vår gemenskaps erfarenheter är det som finns kvar men tydligast av allt, en förlust som mynnar ut till något som faktiskt liknar en förlösning, en kramp som hugger till för att sedan släppa. Du är en av de jag tycker om mest i hela världen, säger jag utan att vara cynisk eller bitter. Du är fortfarande vacker och ogreppbar, den allra knepigaste och mest förvirrade jag mött. Jag ville bara veta om du är säker på din sak, för om du är, så är det tid att klippa bort det sista "kanske" nu.
Det är tomt men nytt idag. Jag har en ny svart cykel och inga samvetskval. Är inte särskilt bra på att sammanfatta tiden i en kronologisk ordning men det stör mig inte. Jag och Samuel spenderar en helsöndag med att gå på loppis och fyndar jackor för få kronor och äter italiensk glass till frukost. Vi badar bastu och i havet för att sedan värma oss i hans kök där han bjuder mig på mungbönsgryta. Flera kvällar läser vi sagor ur Momo eller kampen om tiden.
Ibland somnar vi till dessa berättelser och vaknar bredvid även nästa morgon och fortsätter dricka yogité och fyller dagar var för sig med fiolspel och juridikstudier. Det är pure vänskap med inslag av spirituell vattning där vi möts i yoga och sjunger mantran. Ibland avslutar vi skilda dagar med gemensamt kvällsté och du är lugnet som lägger sig över en ibland, alldeles för uppjagad katt. Tillsammans med Ida tar jag mig numera uppåt och planerar grepp och ren taktik, vi investerar i grymma klättringskor, kardemummasnäckor och framtidsvisioner. Vi är totalnördiga klätterkvinns som varje dag får desto mer skavda händer. Det är i den nära vänskapskretsen jag ler när jag ler och snart väntar en helhelg tillsammans med hobbitsystern i ulli och det i sig är ett oberoende av styrkemått och den slags kärlek som faktiskt går att tro på.
Vi skapar sagor här och jag gillar ett par stycken riktigt mycket.
Jag och Ida laddar oss med renaste frukter och livsuppdatering på en sommarvarm balkong då klätterkursens första dag snart tar vid. Älskar att hungra efter få lära mig allt om säkring, tekning och utrustning och sedan få ge mig av, uppåt. Efteråt kliar det i fingarna efter mer klättring då första dagen på klätterkursen är avklarad och det är tveklöst en klätternörd född. Endorfinkickarna är en dramasökandes näring och ä n t l i g e n har jag funnit något helt oslagbart givande. Apliv for life.
Det var med en nöjd känsla jag klev upp denna morgon tack vare det umgänge som rådde kring frukostbordet i det nya lilla kollektivet vi snart borde döpa och att inte dricka morgonkaffet i ensamhet skapar en god dagsform. Att sedan landa tillsammans efter en givande föreläsning i vårt numera gemensamma kök och höra Maria skratta åt den första tagna bilden och namnge den som "det är här jag vill vara, i vårt hem linda", ger mig goda vibrationer. Freden dyker senare upp och visar mig att vår vänskap är närvarande och jag är en brackaglad räv som numera vet att se det som är nu.
Säger det till honom under kvällens gång, att hans notbok inte säger mig så mycket i dess pappersform samtidigt som det som skapas genom den blir till det språk jag älskar mer än ordens verbala gång. Det är i musiken och ens egna tolkningar av den som vi möts och samtalar allra mest egentligen. Å andra sidan är det många samtal som för oss genom eftermiddagen. I yogan där vi efteråt sannerligen samtalar utan tystnad i savasana och sedan då han agerar min cykelyogariksha genom stan, hem till vårt gemensamma kvarter. Vi dricker te på golvet tillbakalutade mot den finaste gröna vägg som är sättet vi möts på, i det gröna på något vis och det är en livslyxeriafton att reda ut tovade hår och läsa sagor högt för varandra medan en fullmåne sakta närmar sig och tar sig in genom fönstret i natten. Har mött en vän i Samuel som gestaltar mina rötter av granträd, som spinner vidare genom yogan och rakt ned här, i en stad som rymmer oändliga proportioner.
Det var med en nöjd känsla jag klev upp denna morgon tack vare det umgänge som rådde kring frukostbordet i det nya lilla kollektivet vi snart borde döpa och att inte dricka morgonkaffet i ensamhet skapar en god dagsform. Att sedan landa tillsammans efter en givande föreläsning i vårt numera gemensamma kök och höra Maria skratta åt den första tagna bilden och namnge den som "det är här jag vill vara, i vårt hem linda", ger mig goda vibrationer. Freden dyker senare upp och visar mig att vår vänskap är närvarande och jag är en brackaglad räv som numera vet att se det som är nu.
Säger det till honom under kvällens gång, att hans notbok inte säger mig så mycket i dess pappersform samtidigt som det som skapas genom den blir till det språk jag älskar mer än ordens verbala gång. Det är i musiken och ens egna tolkningar av den som vi möts och samtalar allra mest egentligen. Å andra sidan är det många samtal som för oss genom eftermiddagen. I yogan där vi efteråt sannerligen samtalar utan tystnad i savasana och sedan då han agerar min cykelyogariksha genom stan, hem till vårt gemensamma kvarter. Vi dricker te på golvet tillbakalutade mot den finaste gröna vägg som är sättet vi möts på, i det gröna på något vis och det är en livslyxeriafton att reda ut tovade hår och läsa sagor högt för varandra medan en fullmåne sakta närmar sig och tar sig in genom fönstret i natten. Har mött en vän i Samuel som gestaltar mina rötter av granträd, som spinner vidare genom yogan och rakt ned här, i en stad som rymmer oändliga proportioner.
Vardagskoll.
Det finns äntligen något att ta på, något som är otroligt konkret. Ett schema som kommer att forma framtida dagar med sådant som läran om rättsystemets styrning, om lagstiftningsprocesser, juridiskt källmaterial och genusrättsliga metoder. Lärarna verkar hur inspirerande som helst och att mötas upp av Tiina Rosenbergs famn ger mig ett perspektiv som säger mig att allt inte är helt i mörker. Halvligger i café indiadäcks plyschsoffa och talar sommarresuméer med Alexander(s)katten, Malou och Mania och vi konstaterar att vi är så priviligerade som upplever skolan som ett lekfullt daghem med stor seriositet. Behöver fylla kalendern med något att ta på när jag om natten sover illa som en räv på flykt och då jag inte kan höra Fredens röst utan att gå sönder. Jag vet att jag får strunta i en gemensam middag med honom, med filmkvällar tillsammans för att koppla av för det finns inte längre någon gemensam karta att placera våra stunder på. Jag har helt enkelt skrotat sönder min fristad. Möts av kärleksfulla människor med ögon, bara för varandra när jag vandrar längs gatorna och kan inte hindra tankarna från att komma, om vad du gör just nu. Ska hösten lyckas vara en givande tid eller blir det den där transportsträckan fram till Indien som jag är rädd att den kommer vara? Indien. Det kommer iallafall att komma en dag då jag packar väskan och drar och den där dagen då jag kommer att stå på indisk mark och ta emot dig [konsekvenslöst] och hela finfamiljen, iförd sandaler och solskensögon. Hur vår relation ser ut då spelar ingen roll längre, bara det är du som möter min famn och kallar mig för tjorven, bara det så kommer jag att nå euforin och kärlek igen.
Talar med henne, min nyfunna vän i din moder. Jag ser mig själv i dig, säger hon. Du går snabbt, gör allt med hastiga röreöser, talar med samma tempo och flyger snabbt som bara den. För sådana som oss finns ingen risk för stagnation, snarare måste vi lära oss att stanna upp och andas och förstå varför vi har sådan hög hastighet, varför vi flyger och i vilken riktning.." Att höra hennes röst ger mig tilltro, mod och längtan till det som kommer men också en påminnelse om att det är helt i sin ordning att för en stund, bygga bo för inget bo är en slutstation.
Talar med henne, min nyfunna vän i din moder. Jag ser mig själv i dig, säger hon. Du går snabbt, gör allt med hastiga röreöser, talar med samma tempo och flyger snabbt som bara den. För sådana som oss finns ingen risk för stagnation, snarare måste vi lära oss att stanna upp och andas och förstå varför vi har sådan hög hastighet, varför vi flyger och i vilken riktning.." Att höra hennes röst ger mig tilltro, mod och längtan till det som kommer men också en påminnelse om att det är helt i sin ordning att för en stund, bygga bo för inget bo är en slutstation.
det är en ny epok och jag börjar le.
Alexander(s)katten bjuder mig på indiskt rättvisemärkt te i sin röda soffa och lyckas med det otroliga att bli ännu större som vän i mina ögon, trots att han fanns så nära redan innan. Vi får rökelsedoft i våra hår och Gandhi lägger sig så nära och andas ut, som om hon äntligen har kommit hem. Jag gör nog likadant i Alexanders soffa, landar. Äntligen har vi insett hur nära vi bor varandra och hur närvarande vi skapar vår egentid ihop. Jag lämnar det hemmamysiga hos katten med ett leende som når hela vägen in. Möts upp av Erika och vi konstaterar i vår återförening att det känns som igår och att vi fortfarande är som vi brukar, nära oss själva i närhet av den andre som om vi vore syskon och Alexanders välgörande närhet förlängs av Erikas återkomst och jag går in till mitt hem och inser att jag inte längre behöver somna ensam. En ny retro radio placeras i köket och jag och min nya kollektivfrände Maria konstaterar att vi har likadana saker, samma smak och färg som om vi båda samlat på oss saker och som nu, utan svårighet smälter samman i något nytt och gemensamt. Tillsammans med hennes kärlek Johan slänger vi oss ned i min soffa och samtalar om att vi påminner om filmen Tillsammans och det är just så det är just nu. Det kollektiva är märkbart och jag påminner mig själv om att det är detta jag länge sökt. Jag känner hur det rycker i mig nu av ruset jag får av att dela dagen med alla de fina, de mina och det vi ger åt varandra. Samuel försöker komma förbi på spontante men jag missar honom men inser att det ingenting gör för vi har ett helt liv här att dricka te under, en lång och intressant resa, en ny epok som just tagit vid är här.
Tack katten för enegierna, nu skapar det något gott. Live to inspire, det delar vi för alltid nu.
Tack katten för enegierna, nu skapar det något gott. Live to inspire, det delar vi för alltid nu.
on track again även om det är en lång väg kvar att gå.
Hon är som en healinghand där hon sitter framför mig, Maria. Vi möttes i våras bland de fyrbenta och nu är hon med all säkerhet en av de få i den nära kretsen. Vi äter lyxfrukost tillsammans på ett av möllans allra mysigaste caféer där allt skeva i inredningen skapar just den rätta bohemmysiga atmosfären. Att gandhi dessutom får vara med och blir bjuden på köttbullar av personalen gör inte stället sämre. Vi läker ut om livets alla små bagateller och livsstörtande raviner och jag börjar ana att mycket kommer att bli bättre nu med sådana som henne omkring mig. Frukosten förvandlas senare till en spontan ride ut på landet där stallfamiljen väntar mig med öppna famnar och lena mular. Vetskapen om att livet här inte endast är stadsmiljö utan lika mycket lantluft och åkrar gör det lättare att andas. Jag och Maria vandrar längs åkrarna med en Gandhi som flyger fram som en plog och varje sekund för fram något ljusare i mig. Återvänder hem till ett hem som plötsligt är fullt av saker, mina egna som tar upp hela vardagsrummet och främmande saker, tillhörande min nya kollektivvän Maria och jag inser att vi har en del att göra men att allt har god potential.
Ska snart mötas av Alexander(s)katten och bli bjuden på te hemma hos honom och imorgon börjar ä n t l i g e n skolan och med det återförening med alla efterlängtade aktivister. Det är redan idéer på gång med Samuel om bastudag, Ida och jag ska börja vår klätttringskurs, med Maria ska jag ut i skogen och plocka svamp och redan är flera yogapass inbokade. Jag ska göra det jag är allra bäst på nu, att aktivera mig, att låta stunderna flöda genom varandra.
Ska snart mötas av Alexander(s)katten och bli bjuden på te hemma hos honom och imorgon börjar ä n t l i g e n skolan och med det återförening med alla efterlängtade aktivister. Det är redan idéer på gång med Samuel om bastudag, Ida och jag ska börja vår klätttringskurs, med Maria ska jag ut i skogen och plocka svamp och redan är flera yogapass inbokade. Jag ska göra det jag är allra bäst på nu, att aktivera mig, att låta stunderna flöda genom varandra.
Cyniskt och ekande.
Plötsligt har jag all tid i världen för mig själv att utarbeta de där planerna jag tycktes ha levt för i somras [en tid som känns alltmer avlägsen] men de planerna får mig nu bara ur balans och jag fastnar ingenstans och har snarare lossnat ifrån mig själv och hela den greppbara kartan. Så har hon gjort det igen. Åter börjat trampa utan någon större mening. Visst kommer jag att leva upp, leva ut och skratta högt men det sker inte nu och kanske inte heller om ett tag. Har lämnat allt men plötsligt förlorat alla svar på den där egna sanningen jag så ofta förespråkar, att en alltid vet, att riktningarna leder till det som ska till när meningsfullhet råder.
Att vara tillbaka i det hem som var vårt med en uppenbar medvetenhet om att två blivit en är som att leva i en förlorad saga. Idag lämnade du det här och jag kan knappast tro att det är sant att räven har förlorat sin fredsfrände på riktigt. Förtivlan möter uppgivenhet och avvärjer från det mörkaste med hjälp av praktiska bestyr. Hemmet står iallafall kvar om än i en förändrad skepnad och rökelserna doftar fortfarande likadant. Någon säng äger jag inte längre men en soffa, iallafall ytterligare en dag. Ändå är det inte jag som har behövt lämna både kärleken och hem och med det perspektivet borde jag inte drunkna alldeles. Den här rävlyan bär spår av saker jag vill minnas och jag behöver inte klippa alldeles och jag hoppas, allra käraste du, att du får ro att landa där du är. Helt allena är jag inte heller då den vite är kvar här men hon påminner mig bara om dig. Jag börjar förstå att människor som vågat leva ihop och sedan brutit upp inte längre orkar ge sig ut i det ytterligare en gång för risken för uppbrott kommer alltid finnas där och nu i all cynism är jag en av dem. "Hur kan en någonsin vara säker på kärleken, hur kan en tro på de känslor som krävs för en tvåsamhetsförankring när inget någonsin blir som en tänker? frågar jag dig utan att kräva ett svar. Plötsligt förstår jag när L menar att han nu väljer att vara ensam då förvirring om just ett tvåsamhetsval alltid skaver så nära glädjen över att dela ömhetsförklaringar. Egentligen har jag alltid förstått just det här alldeles för bra men under ett par år vann jag det rofyllda i att inte behöva springa vidare på jakt efter resor, snarare än ankarfästen. Det har varit en tid av något jag så väl behövde och tydligen, fortfarande inte vill slita mig ifrån. Ändå sitter jag nu åter i en ekande lägenhet och undrar vad som egentligen hände och inser att jag gjort det igen och försöker inte längre låtsas att jag tycker bäst om att färdas såhär.
Lyssnar på Marta Wainwright och följande låt får vara dagens signaturmelodi;
Att vara tillbaka i det hem som var vårt med en uppenbar medvetenhet om att två blivit en är som att leva i en förlorad saga. Idag lämnade du det här och jag kan knappast tro att det är sant att räven har förlorat sin fredsfrände på riktigt. Förtivlan möter uppgivenhet och avvärjer från det mörkaste med hjälp av praktiska bestyr. Hemmet står iallafall kvar om än i en förändrad skepnad och rökelserna doftar fortfarande likadant. Någon säng äger jag inte längre men en soffa, iallafall ytterligare en dag. Ändå är det inte jag som har behövt lämna både kärleken och hem och med det perspektivet borde jag inte drunkna alldeles. Den här rävlyan bär spår av saker jag vill minnas och jag behöver inte klippa alldeles och jag hoppas, allra käraste du, att du får ro att landa där du är. Helt allena är jag inte heller då den vite är kvar här men hon påminner mig bara om dig. Jag börjar förstå att människor som vågat leva ihop och sedan brutit upp inte längre orkar ge sig ut i det ytterligare en gång för risken för uppbrott kommer alltid finnas där och nu i all cynism är jag en av dem. "Hur kan en någonsin vara säker på kärleken, hur kan en tro på de känslor som krävs för en tvåsamhetsförankring när inget någonsin blir som en tänker? frågar jag dig utan att kräva ett svar. Plötsligt förstår jag när L menar att han nu väljer att vara ensam då förvirring om just ett tvåsamhetsval alltid skaver så nära glädjen över att dela ömhetsförklaringar. Egentligen har jag alltid förstått just det här alldeles för bra men under ett par år vann jag det rofyllda i att inte behöva springa vidare på jakt efter resor, snarare än ankarfästen. Det har varit en tid av något jag så väl behövde och tydligen, fortfarande inte vill slita mig ifrån. Ändå sitter jag nu åter i en ekande lägenhet och undrar vad som egentligen hände och inser att jag gjort det igen och försöker inte längre låtsas att jag tycker bäst om att färdas såhär.
Lyssnar på Marta Wainwright och följande låt får vara dagens signaturmelodi;
"Bloody Mother Fucking Asshole"
Poetry is no place for a heart that's a whore
And I'm young & I'm strong
But I feel old & tired
Overfired
And I've been poked & stoked
It's all smoke, there's no more fire
Only desire
For you, whoever you are
For you, whoever you are
You say my time here has been some sort of joke
That I've been messing around
Some sort of incubating period
For when I really come around
I'm cracking up
And you have no idea
No idea how it feels to be on your own
In your own home
with the fucking phone
And the mother of gloom
In your bedroom
Standing over your head
With her hand in your head
With her hand in your head
I will not pretend
I will not put on a smile
I will not say I'm all right for you
When all I wanted was to be good
To do everything in truth
To do everything in truth
Oh I wish I wish I wish I was born a man
So I could learn how to stand up for myself
Like those guys with guitars
I've been watching in bars
Who've been stamping their feet to a different beat
To a different beat
To a different beat
I will not pretend
I will not put on a smile
I will not say I'm all right for you
When all I wanted was to be good
To do everything in truth
To do everything in truth
You bloody mother fucking asshole
Oh you bloody mother fucking asshole
Oh you bloody mother fucking asshole
Oh you bloody mother fucking asshole
Oh you bloody mother fucking asshole
Oh you bloody...
I will not pretend
I will not put on a smile
I will not say I'm all right for you
For you, whoever you are
For you, whoever you are
For you, whoever you are
Älskade vi, allt vrider sig i kolik.
En sista kaffe [för ett tag at least] med modern med skrattet, hon som alltid ska bjuda mig på allting och sällan [kanske aldrig] låter mig betala för mitt eget kaffe och definitivt inte för två. Inget avsked mor replikar jag fastän det kanske är mig själv jag försöker övertyga då hon är den som ler, inte jag. "jag är trött, förklarar jag. Och villrådig. Och känner gör jag också, alldeles för mycket och jag vet inte riktigt om det är bra och jag leker med tankar om att emigrera till skogs. Dessutom drömmer jag om att lyfta på otaliga stenar och därunder finna den där biljetten till något lite enklare, lite skönare. Jag kanske ska dra till Indien nu istället utan en returbiljett. En behöver inte annat än sig själv då och kanske, bli nöjd nöjd med just densamme allena." Mor lyssnar och köper mig en kaffe till och vet lika väl som jag att jag om ett par timmar utan tvekan kommer att nå skånes mark och fogligt [och med riktigt glädje] sålla mig till övriga klasskamrater för ytterligare ett års studier.
Hanna lotsar mig i luren hela vägen in i planet sedan och när hon undrar hur jag känner det så är det med en axelryckning jag svarar, inte mer. "Jag bara måste göra det här nu, tänker jag. Och du är med mig. Släpp aldrig."
Efter den allra smidigaste övergång med plan samt en flygbuss senare så är jag förbytt och har genast en glöd åter. nära att gripa tag om. Vemod är nyfikenhet, är rädsla men också längtan. Malmö är inte det minsta höst, är snarare sensommarvärme och bara fötters verklighet och bara det påminner mig genast om varför jag älskar att vara ankrad just här. Efter en stoltakattenvandring, bärandes på två tredjedelar av min egen kroppsvikt slår jag mig alldeles utmattad ned utanför vårt tidigare gemensamma hem och inväntar er. Aldrig har vi varit ifrån varandra så länge, minikollektivet con amour. Kanske är det därför jag en stund senare, omgiven av en lyckligt viftande vit svans och en leende findu avdramatiserar mitt beteende med att skämta om hur jag plötsligt står där och spårar ur i tårar för er, för det är just vad som händer. Det är en stund av ren återförening, att äntligen återse någon jag saknat mer än vad sinnet kunnat begripa. Spenderar en helkväll med er och just då finns det ingenting jag hellre vill göra, ingen annan plats jag drömmer om och det finns helt enkelt inte något mer rogivande i livet än vårt språk, vår samvaro och vad det skapar. Den natten somnar jag sedan med ett leende i Erikas stora säng med den allra mjukaste hundracka intill. Vi två vaknar ihop och glider runt en sjö och samlar kraft för det jag under hela sommaren flytt ifrån, så pass att jag missat hur stort det egentligen är och vilket jävla korthus som nu ska komma att rasa. Du och jag är sammanbitna men konkreta, kommunikativa och nära men vi gråter mer än vi ler den här dagen. En epok som går i graven och aldrig kommer åter. Jag finner ingen nödbroms hur än jag börjar famla efter den och det börjar skena i mig, loket spårar ur och jag ser hur det krossar det allra sista hopp och det liknar en nära-döden-upplevelse där jag ser oss två i det där lilla rummet som var så kallt om vintern men hur kylan aldrig nådde oss eller det vi hade börjat förstå i varandra, hur vi just hade påbörjat något som skulle bli en ordentligt resa och den starkaste kärlekshistoria genom flera år. Hur vi tillsammans skapade några av de finaste åren i mitt liv. Jag undrar om vi har någon passande titel på det som kom att bli och som nu har varit, något samstämt bör det vara, något som sammanfattar de två sökande som fann. Jag vill bli gammal och grå med dig allra närmaste fredsfrände tänker jag utan att ens själv förstå hur jag ska lösa den ekvationen då jag är den som bett dig gå men själv inte vill lämna. Allt som har varit slår emot mig och jag vill inte förstå det här som idag sker, som konkretiserar en separation så oväntad ändå. Ingenting går att göra när inga löften går att uttala med totalt hängiven sanning för en kan inte veta, definitivt inte kvinn och därför vägrar jag att ta stoppknappen i hand, av respekt och just kärlek för att jag aldrig vill aldrig såra dig så igen och därför, kan jag inte dela total gemenskap med löftet om en tro på just det när jag inte längre vet vad något är. håll bara om mig hårt så gör jag likadant så är vi hemma för en stund, allra godaste vän, blåvalskärleken. Tallest man on earth sjunker stundens mest klockrena rader; "I want to be you medicin, I want to feed the sparrow in your heart" och det är så det känns med inte går att få ihop, jag vill bara se dig lycklig igen för när du lyser, är du oslagbar.
Samtalar med L och känner hur vårt problem sannerligen inte är brist på fågelmat utan snarare, ett överskott av just det då dina vingar slår så hastigt och oregelbundet och hur vi flyger i otakt. Stanna upp och känn hur sikten klarnar, hur du bär på smaken av sommarens lekfullheter i dig! Jag tror inte att du hör vad jag försöker säga dig mellan raderna, då när jag tystnar och kanske är jag som vanligt skev i kommunikationen och jag hör mig själv vråla helt ljudlöst och vi lägger på helt odramatiskt.
This wind, vet inte om jag hanterar det, inte något av det. Just när jag börjar vackla alldeles för mycket för mitt eget bästa, en sån där avgrundssekund, så ringer Samuel och dyker upp från ingenstans och är plötsligt min vän i möllans skymning, en närvaro som helt otroligt nog, bara sköljer bort allt grus och får ett sprakande leende att söka sig fram och jag vet inte hur han bär sig åt, vet bara att jag är så glad över att han äntligen har dykt upp efter tjugosex års liv ifrån, ovetande om den andres existens. Samurel är tango i stegen med närvaro i orden och definitivt, med näring i famnen. Plötsligt anar jag att det kommer att gå bra, hela det här otroligt sorgliga, det svåraste jag någonsing gjort, det kommer att gå att faktiskt ta sig igenom även de stunder som tycks hopplösa. Så länge människor som Samuel dansar omkring och inspirerar, så länge möllan glöder så lever vi, finns vi på något sätt kvar i och för varandra. Aldrig förintade, bara i en ny slags skepnad vi måste lära oss att förstå även om vi inte än vet hur vi gör, vi vet nog bara just det att vi älskar varandra och att just det, är det svåraste.
Hanna lotsar mig i luren hela vägen in i planet sedan och när hon undrar hur jag känner det så är det med en axelryckning jag svarar, inte mer. "Jag bara måste göra det här nu, tänker jag. Och du är med mig. Släpp aldrig."
Efter den allra smidigaste övergång med plan samt en flygbuss senare så är jag förbytt och har genast en glöd åter. nära att gripa tag om. Vemod är nyfikenhet, är rädsla men också längtan. Malmö är inte det minsta höst, är snarare sensommarvärme och bara fötters verklighet och bara det påminner mig genast om varför jag älskar att vara ankrad just här. Efter en stoltakattenvandring, bärandes på två tredjedelar av min egen kroppsvikt slår jag mig alldeles utmattad ned utanför vårt tidigare gemensamma hem och inväntar er. Aldrig har vi varit ifrån varandra så länge, minikollektivet con amour. Kanske är det därför jag en stund senare, omgiven av en lyckligt viftande vit svans och en leende findu avdramatiserar mitt beteende med att skämta om hur jag plötsligt står där och spårar ur i tårar för er, för det är just vad som händer. Det är en stund av ren återförening, att äntligen återse någon jag saknat mer än vad sinnet kunnat begripa. Spenderar en helkväll med er och just då finns det ingenting jag hellre vill göra, ingen annan plats jag drömmer om och det finns helt enkelt inte något mer rogivande i livet än vårt språk, vår samvaro och vad det skapar. Den natten somnar jag sedan med ett leende i Erikas stora säng med den allra mjukaste hundracka intill. Vi två vaknar ihop och glider runt en sjö och samlar kraft för det jag under hela sommaren flytt ifrån, så pass att jag missat hur stort det egentligen är och vilket jävla korthus som nu ska komma att rasa. Du och jag är sammanbitna men konkreta, kommunikativa och nära men vi gråter mer än vi ler den här dagen. En epok som går i graven och aldrig kommer åter. Jag finner ingen nödbroms hur än jag börjar famla efter den och det börjar skena i mig, loket spårar ur och jag ser hur det krossar det allra sista hopp och det liknar en nära-döden-upplevelse där jag ser oss två i det där lilla rummet som var så kallt om vintern men hur kylan aldrig nådde oss eller det vi hade börjat förstå i varandra, hur vi just hade påbörjat något som skulle bli en ordentligt resa och den starkaste kärlekshistoria genom flera år. Hur vi tillsammans skapade några av de finaste åren i mitt liv. Jag undrar om vi har någon passande titel på det som kom att bli och som nu har varit, något samstämt bör det vara, något som sammanfattar de två sökande som fann. Jag vill bli gammal och grå med dig allra närmaste fredsfrände tänker jag utan att ens själv förstå hur jag ska lösa den ekvationen då jag är den som bett dig gå men själv inte vill lämna. Allt som har varit slår emot mig och jag vill inte förstå det här som idag sker, som konkretiserar en separation så oväntad ändå. Ingenting går att göra när inga löften går att uttala med totalt hängiven sanning för en kan inte veta, definitivt inte kvinn och därför vägrar jag att ta stoppknappen i hand, av respekt och just kärlek för att jag aldrig vill aldrig såra dig så igen och därför, kan jag inte dela total gemenskap med löftet om en tro på just det när jag inte längre vet vad något är. håll bara om mig hårt så gör jag likadant så är vi hemma för en stund, allra godaste vän, blåvalskärleken. Tallest man on earth sjunker stundens mest klockrena rader; "I want to be you medicin, I want to feed the sparrow in your heart" och det är så det känns med inte går att få ihop, jag vill bara se dig lycklig igen för när du lyser, är du oslagbar.
Samtalar med L och känner hur vårt problem sannerligen inte är brist på fågelmat utan snarare, ett överskott av just det då dina vingar slår så hastigt och oregelbundet och hur vi flyger i otakt. Stanna upp och känn hur sikten klarnar, hur du bär på smaken av sommarens lekfullheter i dig! Jag tror inte att du hör vad jag försöker säga dig mellan raderna, då när jag tystnar och kanske är jag som vanligt skev i kommunikationen och jag hör mig själv vråla helt ljudlöst och vi lägger på helt odramatiskt.
This wind, vet inte om jag hanterar det, inte något av det. Just när jag börjar vackla alldeles för mycket för mitt eget bästa, en sån där avgrundssekund, så ringer Samuel och dyker upp från ingenstans och är plötsligt min vän i möllans skymning, en närvaro som helt otroligt nog, bara sköljer bort allt grus och får ett sprakande leende att söka sig fram och jag vet inte hur han bär sig åt, vet bara att jag är så glad över att han äntligen har dykt upp efter tjugosex års liv ifrån, ovetande om den andres existens. Samurel är tango i stegen med närvaro i orden och definitivt, med näring i famnen. Plötsligt anar jag att det kommer att gå bra, hela det här otroligt sorgliga, det svåraste jag någonsing gjort, det kommer att gå att faktiskt ta sig igenom även de stunder som tycks hopplösa. Så länge människor som Samuel dansar omkring och inspirerar, så länge möllan glöder så lever vi, finns vi på något sätt kvar i och för varandra. Aldrig förintade, bara i en ny slags skepnad vi måste lära oss att förstå även om vi inte än vet hur vi gör, vi vet nog bara just det att vi älskar varandra och att just det, är det svåraste.
Inga avslut men ett lite vemodigt hejdå.
Kärlek på sitt eget fria sätt. Lämnar dig i natten allra finaste du och om inte tanken får vara delaktigt så är jag egentligen inte direkt ledsen. -"Det är alltid så, att en inte ska sörja för nu är det som det är och allt forstätter i nya kapitel och det som har varit är precis som det är och finns liksom kvar ändå, allt är en förlängning, avslut som är lika mycket fortsättning men på andra sätt.." Vi försöker nog båda sammanfatta sommaren i sig och oss tillsammans men det allra ärligaste är bortom dessa ord, det vilar mellan oss, i det som omfamningen talar för och visst går jag nu med dig under naglarna men utan att vara krossad, för det är jag inte. Throw me in the fire yes, come on! Jag gjorde det självmant och med ett nytt slags mod och det finns ingenting jag ångrar. Det var ju vad jag önskade och egentligen fick jag mer än vad jag vågade tro på. Jag har en sparv i kroppen och glada filmer som fortsätter spelas upp i minnesregistret och jag vill inte göra någonting åt det utan föder det istället med en dröm om natten där jag vaknar upp idag och packar väskan och låter din närvaro vara inspiration för obekanta tider som nu följer.
Det finns inga direkta avslut alls och rädslan i söder är en språngbräda till något nytt. Inga avsked till de mina, bara pure love och största tack för ytterligare en gemensam sommar. När egot tar över ska jag erinra mig om att en inte skall vilja fånga, inte heller jag utan istället se till det vi upplevt, att vi mötts och delat och att vi var och en tar med oss just det.
Min mor har precis gett mig det allra finaste gåva dessutom, en möjlighet att låta drömmarna spraka vidare på den plats jag så ofta drömmer mig till, Indien. Once again. Hon har gett mig en resa i present och biljetten finns redan hos mig. I December packar vi åter en väska, Jani och jag och möter upp med de våra och åter igen, kastar oss rakt in i elden.
Hejdå norrlandssommar.
Det finns inga direkta avslut alls och rädslan i söder är en språngbräda till något nytt. Inga avsked till de mina, bara pure love och största tack för ytterligare en gemensam sommar. När egot tar över ska jag erinra mig om att en inte skall vilja fånga, inte heller jag utan istället se till det vi upplevt, att vi mötts och delat och att vi var och en tar med oss just det.
Min mor har precis gett mig det allra finaste gåva dessutom, en möjlighet att låta drömmarna spraka vidare på den plats jag så ofta drömmer mig till, Indien. Once again. Hon har gett mig en resa i present och biljetten finns redan hos mig. I December packar vi åter en väska, Jani och jag och möter upp med de våra och åter igen, kastar oss rakt in i elden.
Hejdå norrlandssommar.
Enough is never enough.
Lördagmorgon skrivs över på den där listan över worst-done-ever men middagen med familjen var fin. Under lördagkväll kom något oväntat maniskt över mitt beteende och jag började flyga fram som om jag menade det trots att grunden för det euforiska inte på riktigt fanns där. Natten spenderades i ett mysigt kollektiv och tillskrivs listan över memories of a colour då Annelis klokhet i kombination med Tove Janssons poesi gav mig något att ta på. Gårdagens söndag blev en chosen family roadtrip uppåt landet och visade mig olika slags relationsförankringar jag bara betraktade mer än kunde delta i. Det kanske inte är den allra mest helande idé att bestiga ett berg och ge sig själv perspektiv, att kunna se hela vägen över till finland, se hur liten en är i relation till det stora hela men samtidigt då inse hur omöjligt det är att styra över något. Det smälter in och vi möts i liknande konstateranden över hur kanonfin sommaren varit och över de vackra minnen vi båda skapat i detta smekmånadsparadis för att sedan inte ta några fler foton, inte göra annat än att istället stänga igen vårt gemensamma levnadsalbum. Finito. Verkligen jättelustigt det här, ha det så bra nu, jag tänker inte alls på något som aldrig blev, jag är inte alls det minsta cynisk eller ofantligt trött på att behöva söka ny energi för att glida vidare, inte alls.
"De sågo under tystnad på varandra, ett knytt och ett skrutt och sommaren sken.
Kanhända knyttet inte är att klandra för hen blev så svag i sina ben.
Förlorad i sin blyghet sade hen; Jag skriver vad jag menar.. Och försvann." - Tove Jansson ur Vem kan trösta knyttet?
"De sågo under tystnad på varandra, ett knytt och ett skrutt och sommaren sken.
Kanhända knyttet inte är att klandra för hen blev så svag i sina ben.
Förlorad i sin blyghet sade hen; Jag skriver vad jag menar.. Och försvann." - Tove Jansson ur Vem kan trösta knyttet?
An actor out alone.
Love me two times - The Doors. Alldeles nyligen spelades videon upp och jag tyckte mig redan då ana hur perfekt den låten skulle te sig i nästkommande kapitel designad för en själslig kaosande. Visst betraktade jag Jim Morrison och drog ofrivilliga kopplingar den där alldeles för vackra natten och visst faller jag för hans skönhet och ännu mer för din. " Love me two times, baby, Love me twice today, Love me two times, girl I'm goin' away, Love me two times, girl, One for tomorrow, One just for today, Love me two times, I'm goin' away. " Your knees got weak och din helande förmåga är omvandlad till vårt gemensamma fall. Kvar finns inte längre några kanske, inga sedan, finns ingenting annat än det allra svåraste beslut att se till att de egna stegen nu bär vidare och vi kommer att minnas men inte finna igen. De där linjerna som är du är inte längre någonting jag kan följa med mina egna, inte min melodi att bruka och det kommer att dröja innan this is the end, beautiful friend, inte längre når så förbannat djupt.
Men du jag kan inte låtsas att jag inte kommer att sakna dig eller upphöra att bevara dig nära men hejdå och någonstans, ett tack för som iallafall varit. Utan att låtsas eller tro alltför mycket på Jim Morrisons hårda uttryck så möter jag Nick Drake och ger oss the Cello Song men ber dig att inte nå så nära igen, leave me now and don't write any postcards.
Men du jag kan inte låtsas att jag inte kommer att sakna dig eller upphöra att bevara dig nära men hejdå och någonstans, ett tack för som iallafall varit. Utan att låtsas eller tro alltför mycket på Jim Morrisons hårda uttryck så möter jag Nick Drake och ger oss the Cello Song men ber dig att inte nå så nära igen, leave me now and don't write any postcards.
Älskade hundskatt det är snart dax för oss att somna ihop igen.
Bokningsbekräftelsen ramlar in i min mailbox och trots att det är jag själv som sett till att den hamnat där så blir jag ändå alldeles förskräckt och genast stressad som få över dagar som går. Jag vet att yogan väntar på mig och ett hem som så småningom kommer färgas i orange men jag vet också att jag just nu är är täckt av turkosa fläckar som påminner mig om den här sommaren som jag inte vill ska ta slut riktigt än. Vill måla in oss i mitt pågående akrylprojekt, måla in det lilla molnet med oss ovanpå och dela på det är körsbäret och inse att vi nog aldrig kan lämna vår plats för det är så mycket musik kvar vi måste lyssna på, just där. Lyssnar högt på 60- och 70-tals peppande toner och låtsas vara bekväm i sitationen att som vanligt bära den alldeles för tunga ryggsäcken och vara den som alltid lämnar något kvar. Kommer snart att återvända till rester av något som varit min största sorg men också mycket av det som är min stora glädje. Allt blir som det blir och jag vill snarare följa stunden nu och sedan och betrakta hur dagarna skapas än att måla upp visioner och förväntningar för om det är något jag lärt mig så är det att det aldrig blir som en tänkt sig och att en får ut mest av dagarna genom att vara närvarande i detta enda nuet som råder och att det allra vackraste tenderar att överraska då en minst anar det. Det enda jag med säkerhet vet är att hon kommer att finnas där, den mjukaste och skönaste av dem alla, den mest efterlängtade hundskatt. Hon kommer att vara mina dagar och nätter, mitt lugn och galenskap nära. Allra käraste Gandhi, äntligen. Aldrig mer en sommar ifrån dig. Och Erika, min vardagshjälte och tankespelare, snart är vi där igen.
Nu ska resterande tid i norrland fyllas av skapandets krafter och impulsernas drivkraft.
Jag tillåter mig att vara där hos er nu trots att hemstaden ytterligare ett par dagar har mig kvar och inser att jag faktiskt börjar längta nu. Behöver våra queervilda fester och skånes platta promenader, tidiga hundmorgnar och genuslitteratur.
Nu ska resterande tid i norrland fyllas av skapandets krafter och impulsernas drivkraft.
Jag tillåter mig att vara där hos er nu trots att hemstaden ytterligare ett par dagar har mig kvar och inser att jag faktiskt börjar längta nu. Behöver våra queervilda fester och skånes platta promenader, tidiga hundmorgnar och genuslitteratur.
För dig min bror.
Likt två vidunderliga figurer flanerar vi längs fjärden runt medan den sena kvällen övergår till natt. Regnet faller över oss men ingen reagerar ty samtalen flödar och mina skor brinner av rörelsen framåt som sker nästan mer mentalt än fysiskt. På en bänk i nattens mörker flätar vi samman alla tänkbara livsidéer och storslagna planer och jag ser på dig och tänker att jag aldrig mött någon som dig broder jani. Det är alltid något nytt du har att lära mig för det är så mycket som är du, så många världar i en och samma person, en intressant kombination där abstrakthet möter det konkreta, allt du blir till musik. Att samexistera såhär med dig gör alla hinder överkomliga och alla möjligheter nära.
Riders on the storm - The doors.
Vi samtalar om det som går och ibland inte alls faller i rätt spår men ändå fortsätter vi vidare. Jag vill tro och jag tänker fortsätta tro att det här året med kaosplaneter nära är ett år då alla löper amok och förändrar allting, det gör dig plötsligt "normaliserad" i den här vridna nya världsordningen av kaos och rörelse. Då behöver du inte ge upp och hänga dig fetlagd och förslöad i trädet, snarare behöver du vara stark så du orkar springa i den här farten som råder då allting förändras så hisnande snabbt. Hon talar om att hon ibland undrar om hon må vara obotligt sjuk, en som inväntar sista dagarna i universum då farten är så konstant nu, nästan manisk. Jag känner likadant i mitt förhållningssätt till en del, kanske just i relation till någon särskild och hur denne ser på mig nu, hur jag uppfattas som icke-reflekterande, hårdhudad och ständigt sårande, som en jävla amason med skarpt laddat vapen. Visst finns den sidan men har inte medvetet varit laddad i hans riktning, aldrig velat genomborra honom som nu men ändå har det skett, som en obotligt sjuk som inte har lyckats undvika att åter igen stoppa arsenik i någons mat, inte gjort sig fri från maniska tvångstankar och definitivt inte lyckas undvika övertramp. Månlivet talar för att vi givetvis inte kan ta varje mänskligt steg med i beräkning, vare sig våra egna eller andras och att livet måste levas och att en del portioner av den egna sanningen inte kan undvikas, varav dess konsekvenser inte nödvändigtvis alltid är av godo men fortfarande existerar de och måste få vulkaniseras över ribban. Så. Låt fortsätta.
Dagarna blir mig alltmer abstrakta men fylls av vänskap och kärlek [hur de nu kan särskiljas] och en nyfunnen framförhållning. Blir kontaktad av en lärare för genusinstutitionen [det liv jag faktiskt mestadels tillhör men för stunden valt att inte kännas vid för ledighetens skull] som har en smickrande undran. Min och Erikas uppsats som skrevs under de mest [o]levande former överrumplade oss själva totalt då den fick det högst tänkbara betyg. Nu vill instutitionen få lov att använda vår väldigt queera uppsats som lysande exemplar för framtida genusstudenter och det är en bekräftelse jag märker att jag tydligen behöver nu för att återuppliva minnet om varför jag valt att ägna livet åt just genusvetenskap som forskningsfält. Sprid uppsatsen tycker jag och min sparringskamrat, inspirera och queera till det för alla tänkbara, låt regnbågsflaggor rufsa till normativa tråkighetsnormer och finn ni alla era mest blommande förhållningssätt till verkligheten, som ni och vi själva vill se den.
Om natten har jag svårt att somna. Det är otroligt hur mycket som kan tendera att snurra som det allra mest uppdragna karusellhjul. Måste plötsligt måla tavlor i turkost fastän måleri aldrig varit just min kopp te. Kanske är det du som är nära, som vanligt these days. Friheten i varandra, kreativitet som flödar tack vare just att vi vågar finnas. Fan, vad just det är vackert, vad vi är vackra. Behöver stora penslar också och stora tygstycken i orange för att skapa både musik och en buddistisk köksvägg. Behöver springa ut på gatorna utklädd till oigenkännlighet och vråla politiska budskap med de andra styrkebrunnar mina malmövänner faktiskt är för mig. Yona uppmuntrar mig och talar för hur hon och flera andra redan väntar på mig, där jag får chans att skapa mitt egna malmö igen, nytt men samtidigt en skön förlängning av det som redan påbörjats. Där ska vi skrika bort heteronormen och dansa till dess att vi stupar, många samtal väntar på höstsoliga balkonger, tid för att krossa skavanker och vråla loss i skogen. I yogashalan väntar Samuel och den där fantastiska yogan på mig som jag för ögonblicket har en paus ifrån, en tanke jag försöker förlika mig med. Men. It will soon come. Det riktigt värker i mig av längtan efter ett stort kollektivboende som till en början kommer att bestå av mig och en vacker Maria, men som sedan förhoppningsvis kommer att fyllas ut med både världens bästa bror i Jani och kanske också av den allra mest energigivande Ludvig. Allt ska få ske, i den bästa av kaosvärldar.
Snart ska kakor förtäras i sälskap av Emma som snart flyger vidare, av Jani och Hanna, Gyan och kanske också någon till av dessa radbandsvänner och dagen är förklädd i nyhennat hår, i spirituell lila och skogens gröna värld.
To know.
Det är med skarp frustration jag trampar fram och lägger säkerligen mer än en svettig mil under cykelhjulen med håret rakt på ända som om jag försöker få kontakt med något där ovan för att få något svar. Det är i hagaviken jag landar omgiven av chosen family och veganska chokladbollar, i närheten av återvunnen och nyfunnen kärlek bland vackra tvåsamhetsindianer. Betraktar och känner hur lycklig de gör mig, även i den djupaste misär finner jag den källan, ser hur vänners leenden är mitt hopp och envisa strävan vidare och upp igen. Virar dem alla om hela mitt fysiska jag och exemplifierar det med akroyoga nära Emmas starka kropp. Långa samtal med Linda påminner mig om vad jag verkligen vill och Jani är min framtidsborg. Bastar och renar och återvänder hem när kvällen är svart men samtidigt mycket ljusare än dagen. Når mina tankars fokus i luren och förenas i begriplighet och plötsligt förstår jag även meningen i allt det här, hur kommunikationen jag undviker är den väg jag måste lära mig förstå. Orden blir klarhet, blir återigen connection och frihet tillsammans och jag somnar och ler in i drömmarna och ser hur ett framtida malmökollektiv börjar ta form.
