din låt är min sång och mitt fall.
Plötsligt så vet jag inte om den hemligt, inplanerade resan är ett bra drag. Vill allra helst avboka men det går inte. Förbannade snålhet som inte köpte biljett som är avbokningsbar. Jävla elände. Borde inte åka upp bara för att bli krossad igen. Fan. Märker hur barnsligt trotsigt jag är som inte vill lyssna, inte vara där, inte förstå.
Det går sönder i kroppen då jag ser dina linjer och det känns som att det aldrig varit såhär, förut. En del saker behöver en inte kommunicera om säger du så äntligen efter den förbannade tystnaden och jag förstår alldeles för väl vad du menar, vad det betyder, vad du försöker få mig att förstå. Det fräter upp luften i lungorna, den sista goda känslan i magen, allt. Sedan skickar du mig låtar, ditt sätt att förklara. Musik som skrevs då, som blev resultatet av de sönderspruckna visionerna. "I go tonigt, I leave you behind. If this is what you want it is enough to me. But I leave my songs with you and I hope one day you will understand."
Dina rader som du skrev till mig handlar vidare om att dessa låtar du tillägnar mig kommer att finnas kvar. En dag kommer låtarna möta mig när stunder känns gråtonade, då bör jag förstå hur många nya historier jag kan skapa. När jag inte kan måla längre längre så bär du mig vidare.
"You know I will be there. Please believe in me like I believe in you. This will lead to something good. "
Den andra låten är till En vän. Goda vänner finns alltid kvar menar du.
"I feel so lost you said, I cant find peace of mind. I see you cried today. The colours in your eyes slowly started to fade away."
Den här sången ska hjälpa dig, säger du.
"Cause Im you friend, until the end. Finns ingenting, jag inte gör för dig. "See the beauty of beeing free."
Det är vackert och sorgligt och det går inte, bara inte går. Jag vet inte var jag ska fly undan denna gång när jag inte vill förstå för nu är det här, denna sanning och fall. Ingenting går att förändra, ingenting är möjligt, inte med oss, inte längre, inte på det där andra viset som drömmarna levde för.
Det går sönder i kroppen då jag ser dina linjer och det känns som att det aldrig varit såhär, förut. En del saker behöver en inte kommunicera om säger du så äntligen efter den förbannade tystnaden och jag förstår alldeles för väl vad du menar, vad det betyder, vad du försöker få mig att förstå. Det fräter upp luften i lungorna, den sista goda känslan i magen, allt. Sedan skickar du mig låtar, ditt sätt att förklara. Musik som skrevs då, som blev resultatet av de sönderspruckna visionerna. "I go tonigt, I leave you behind. If this is what you want it is enough to me. But I leave my songs with you and I hope one day you will understand."
Dina rader som du skrev till mig handlar vidare om att dessa låtar du tillägnar mig kommer att finnas kvar. En dag kommer låtarna möta mig när stunder känns gråtonade, då bör jag förstå hur många nya historier jag kan skapa. När jag inte kan måla längre längre så bär du mig vidare.
"You know I will be there. Please believe in me like I believe in you. This will lead to something good. "
Den andra låten är till En vän. Goda vänner finns alltid kvar menar du.
"I feel so lost you said, I cant find peace of mind. I see you cried today. The colours in your eyes slowly started to fade away."
Den här sången ska hjälpa dig, säger du.
"Cause Im you friend, until the end. Finns ingenting, jag inte gör för dig. "See the beauty of beeing free."
Det är vackert och sorgligt och det går inte, bara inte går. Jag vet inte var jag ska fly undan denna gång när jag inte vill förstå för nu är det här, denna sanning och fall. Ingenting går att förändra, ingenting är möjligt, inte med oss, inte längre, inte på det där andra viset som drömmarna levde för.
Kommentarer
Trackback
