mellan raderna.

Det är frihetskänsla i magen då tåget tar mig fram genom detta avlånga land där varje kontrast både lugnar och stärker. Det platta förvandlas, blir till oändliga skogar och förhoppningsfulla visioner, dock utan förväntan. En god vän skriver några rader till mig om att leva med tillit och tålamod nära, att ens vägar sällan är rakt utstakade utan att genom diverse omvägar har de all potential att leda fram till lycka och harmoni och jag väljer att stenhårt tro på just det.

Det är gryningstid då tåget anländer till den norrländska hemstaden och marken är klädd i snö och knarrar under skorna då jag med fnitterrusig mage vandrar fram längs de gator jag varje gång lämnar med ett allt större vemod och bemöter med desto större omfamning. Home you are so sweet, här vill jag lägga min hatt en stund nu, omge mig med my cup of tea i olika slags bemärkelse. Tove Jansson i tanken och jag erkänner min rädsla som ska göra mig modig då jag närmar mig din dörr, omgiven av en dag som ännu inte vaknat men som bär this norhern light och elden inifrån. Så. Plötsligt står du där och jag slänger hastigt av mig den alldeles för tunga väskan och vi faller in, dras likt hemlösa in i varandras famnboningar och landar och ler och skrattar, vi söker och finner, bekräftar och är överraskande snabbt i connection igen. Samtalar och vidrör och jag får ä n t l i g e n somna intill med det blonda invirade mellan fingarna, med din doft i nosen och våra kroppar minns så tydligt den andres linjer och rörelsemönster och när vi några timmar senare vaknar upp, intill, så kan vi inte annat än skratta åt det här, åt oss, åt vad närvaro och vårt möte ger.

-”Låt mig vara din plan så är jag din”, säger du med hjärtat i handen och jag bekräftar då jag låter mitt eget möta ditt i detta nuet utan morgondag.

Jag ville en gång för inte så länge sedan fortsätta dricka morgonkaffe ihop med dig, ville fortsätta spela in låtar och skapa fler signaturmelodier men har även sett den önskan förtvina och i perioder, gå förlorad. Men, vi drunknande aldrig riktigt utan fortsätter skapa något definitionslöst och vänskapligt, något kärleksfullt och rent brutat ärligt och lekfullt. Linjerna är varandras orientering, vi följer och känner och sedan går dagen vidare i detta tema i orange [läs balans].

Möter den blonda systern som om vi aldrig varit ifrån och tillsammans överraskar vi en moder som blir chockartat förtjust. Jag vandrar i snön med dig och Bamse [den allra finaste av vänner] och äter indiskt med familjekvinnsen. Du och jag möter upp med broder Jani och Lelle, med Jimmy och några till och vi dricker rödvin, talar relationsanarki, spelar tallest man och tramsar något otroligt om just ingenting men ändå allt.

Rödvinet gör mig varm och placerar mig i en soffa hemma hos dig och du somnar nära i min famn till slut. Vi är allra finast just såhär och jag är hemma med dig, hemma med mina vänner igen och lycklig i mig själv, tack vare er. Vandrar ensam hem till kvinnsens boning i gryningen och det slår mig att det inte finns något ego som inte har fått nog, ingen ansträngning för att behålla då allt egentligen står just öppet och fritt. Nattens ljud och ljus är lugna här, träden är starkt färgade i rött och orange. Im hypnotized by you, by this beloved northern light, you know that I love you. Jag vill bära med mig en granskog på ryggen, vill aldrig kapa mina rötter, aldrig förlora denna kärleksgrund. Somnar med en varm känsla i magen och det är pure, bortom sinnesförstånd och akademi. It has been a long way to go och denna färd fortsätter men jag ankar mig en stund nu. Tack ni och tack, allra finaste du. I just spread my arms wide.

Vaknar upp på söndagmorgon och kastar ut en blick som möter en grå dimma, ett regn som spolat bort all snö och när du senare under dagen kommer att konstatera att dagen är grå som kontrasterar jag dig med att färgen bor inuti och att den är sprängfylld av sprakande färger, oavsett om dis håller solen bortom räckhåll. Jag tror att jag håller solen i handen. Gör vardagliga saker med moder och det är fascinerande hur kärleksfullt det kan vara att tillsammans bära en korg med mat, att diskutera huruvida rooibos te är bättre än grönt eller varför vi båda hellre väljer kaffe i mellanrost än mörkrost. Masserar hennes stela axlar och förstår varför mina ben springer så fort genom vardagslivet och var den farten har sin rot, ty den bor i henne. L:s mor efterfrågar en eftermiddag tillsammans så jag byter moder för en stund och har snart ett smycke från Egypten hängandes runt min hals, reseplaner framför mig, en människa med full fågeldräkt och flygklar blick, hon är ständigt på väg men just den farten gör mig bara lugn och hemmastad för jag känner den likaväl som jag andas. Senare vandrar L och jag under de barrträd jag varje dag saknar nere i söder, vi knuffar varandra nedför leriga slänter och ledsagas av den stora lurviga medan dagen fortsätter existera i en slags tidlöshet med en himmel som varken är mörk eller ljus men med ett vatten som har en yta som om det vore av glas. Det är riktigt svårt och till och med omöjligt att välja ett annat sällskap än varandras så vi gör inte motstånd utan fortsätter ta emot stunderna som kommer flygandes. Får äntligen höra alla de låtar som på många symboliska vis sammanfattar din livsfilosofi kring den senaste tiden och som bjuder ut ditt sinne att på något sätt, kunna begripa lite närmre. Under vissa låtar är det ofrånkomligt att inte göra tvärdykningar ned i sommarminnen, att inte bli tillfälligt medveten över att det inte riktigt är just så längre. Du lockar fram skratt ur djupet av min mage, du brottar ned mig och jag dig och vi kiknar ihop i gemenskapshögar om och om igen men vi talar just aldrig om hur nära vi redan varit och vad vi i vissa stunder, märkbart undviker att kollidera i.

-”feel free to stay until the morning comes but know, that you always are free to go”

Många textrader är klockrena för hur vi båda försöker leva i teorin men desto sämre hanterar i praktiken och kanske är det därför som vi vissa stunder fastnar i den andres blick, finner allvar som vi genast förstör med ytterligare kullerbyttor. Jag upphör aldrig att förvånas över hur du känns, hur din närvaro ger rysningar i hela kroppen, hur jag strängt får hålla mig ifrån att vidröra dig på det sättet, för att inte falla alldeles igen. Alldeles för ofta i din närhet vill jag spränga barriärerna och ta för mig men vad vi har nu är för bra för att äventyras. Dont go there, dont get lost. I natten står vi i regnet i bamskekramen, delar en satsumas och skrattar. Går en bit ifrån för att snart vända oss om båda två som av en given signal. Sedan står vi bara där och ser på varandra. Det behövs inga ord, ingen större handling [om den nu kan bli större] men vi har det där, mellan allt som aldrig sägs men också ett outtalat löfte om att låta explosionen bero. Godnatt knas, godnatt frifågel.

På måndagen kommer tåget rullandes in på perrongen med dyrbar last i form av Samuel, bästis, syskonvän och L sluter upp med oss då vi dricker kaffe och landar tillsammans i vår rotstad och jag kan aldrig släcka leendet i magen som förnöjt breder ut sig över insikten att jag är mitt bland en skara människor som alla är sammanlänkade på ett eller annat vis. Svarar sällan i min telefon, det kan likaväl vemsomhelst jag är med göra ty alla har något att säga varandra och alla symboliserar vi grenar på vänskapsträdet och det skapar hela tiden nya flow, nya energier och rörelser och en hamnar varsomhelst och det blir oftast bäst, oavsett. This time is short och när jag faller ned i vemod över att alldeles för snart behöva lämna den här platsen- och er så finns hon där för mig, världsgodaste moder och vi frossar i choklad och dricker kaffe och jag anar att hennes fria sinne skiljer sig från många andra mödrars.

”- Lev i stunden, vi finns alltid kvar för dig. Ta vara på vännerna, på kärleken och tiden, lev här och frukta inte rädslan för det som kommer sen. Våga och brinn och fall och tänk att stunden du har är det enda som finns. Vi möts vid en morgonkaffe en dag när du vill landa men behöver du glida iväg i fantasier med andra så då är det just vad som är rätt så gör det.

Hennes ord är sammet för mig, är styrkan jag saknar, är närvarons näring jag ibland förlorar greppet om de stunder då Du håller mig nära och undrar vad jag tänker på, då jag låter ögonblick passera ifrån all möjlighet till definitioner och förklaringar, då min sinnesro rubbas för en egocentrisk önskan om att bara vilja ha.

-” Låt inte stoltheten kasta dig rakt in i väggen, lev istället, uppmanar hon.

Så. jag gör just det. Kivas och omfamnar, tar emot och sänder ut. Vi tillbringar dagar med varandra då vi yogar ihop och möter en fin vän i Petter. Utan just yogan skulle vi glömma bort oss själva tänker jag och bär med den energin hela dagen. Vi klättrar uppåt väggarna och dunsar ned på madrasser så att krita yr omkring oss och händerna till slut både ömmar och blöder. Om kvällen har vi kroppar som ropar av träningsverk och styrka och jag läser sagor för dig som symboliserar våra fria viljor och steg som alltid leder vidare. Jag möter en ny vän i konstnärssjälen Elin, en kvinna som vi är flera som faller för och jag får filindränkta pussar av tvååriga Betty-Lo. L och jag sitter en kväll bänkade på kulturens hus och ser Samuel som spelar musik, vi tramsar och skrattar kring Lenas köksbord och jag brottas med Jimmy som har den obehagligaste gubbmasken ever done. Det är en natt när du bär röda linser och där du först skrämmer men snart lockar mig till att placera otaliga pussar all over you, ty min längtan efter en egen vampyr är dödligt stark.

Vi ser vampyrfilm hela natten igenom och jag lutar mitt huvud mot Janis axel och inser att jag inte varit hemma på väldigt länge, inte hemma som i den här bemärkelsen.

Jag har bokat en hemresa som jag vägrar att tänka på, vill inte föreställa mig att bli utan dina famnar som ständigt målar fram nya drag i mitt ansikte, dina händer kring mina linjer. Utan att reflektera över det så har du tagit dig innanför igen, du vet mycket väl vem jag är nu och jag tycker om hur vi kan avsluta den andres tankar men också hur jag ständigt förundras över din spretiga fantasivärld och allt det nya du lockar fram i mig.

Vi går lös i vampyrvärlden vår sista lördag tillsammans på länge och placerar bitmärken och svarta skuggor all over us och på en balkong i natten samtalar jag med Maria om det svåra och stora och hon bekräftar sådant jag bara vågat gå lös om i fantasin och jag äter upp henne just där och då. Dansar loss bland den sjukligt vidriga heteronormen med mina egna clowner och vampyrer, jokrar och förförande kvinns och försöker spränga barriärer men drar en nitlott och traskar hem, ensam.

Får en sista söndag med familjehäng och insikt över det stora med just detta grenverk och fortsätter sedan hem till dig. L 24 hours intensive under en vecka känns numera hemtamt igen och vi funderar båda två över hur tiden fram till nästa möte skall kunna passera så fort som möjligt. I stora högar hänger vi lös, alla om varandra Lena, Ville, Linda, L och jag för att sedan fokusera tillsammans på en kvällsmeditation där något plötsligt händer. Allt som sker är bortom orden, an enternity from definitions. Allt avstånd är passé och vi har en våldsamt fin kväll och natt. Allt behov, all strävan efter svar förlorar i stunden all mening och jag tänker inte vara ledsen då jag går.

-”Jag tycker om dig så mycket och innan du ens hinner säga krankelibrankelfnatt så ses vi igen.” säger du och jag tror dig.

Famntag, fantasi och på återseende.