Bergodalvana.
På måndagkväll fylls så åter bilen med hundintresserade människor, en del hypernördar [jag är inte inräknad i den kategorin dock] och vi ger oss av mot Dalby för en teorilektion med hundpsykolog Eva Henriksson på Hundharmoni. Hon talar om stress i allmänhet och har en lång bakgrund av att jobba med stressrelaterade sjukdomar hos männskor, något som senare har bidragit till ett djupare intressefokus på stress, specifikt hos hundar. Hon berättar om hur stress i grunden är en överlevnadsinstinkt men som i längden har nedbrytande effekter, ofta av allvarliga slag. Vidare talar hon om hur utlösande av stressfaktorer blir som att trycka in en automatisk stressknapp, att rusta upp för prestation, ett tillstånd svårt att stänga av. Väldigt snabbt inser jag att jag hamnar under kategorin A-människor, i relation till kategorin B-människor. Den förstnämnda gruppen är de som drabbas av olika slags stressrelaterade åkommor, starkt förknippade till prestationskrav. Enligt Henriksson tar det 5-6 dagar att, efter en typisk stressreaktion, åter komma ned till en basnivå och jag inser allvaret i att utsätta sig för dessa stressfaktorer, både som människa och hund. För att kunna jobba för en harmonisk hund måste jag utgå ifrån min egen situation och varva ned mig själv. Tänker på hur jag och flera vänner har samma problem och hur vi alltid lever i en känsla av otillräcklighet som både ger oss mentala - och fysiska bekymmer. Vi måste ta tag i det här, nu. Senast igår fick jag det vanliga tecknet på att jag har kört upp min stress på högsta maximala nivå, att jag kört fast där och spinner runt och förlorar både koncentration och möjlighet att resonera mig ur det, nämligen det ständiga forsande näsblodet. Det är fan inte okej det här.
Efter Dalby går jag inte hem och lägger mig [som vanligt] trots att timmen närmar sig midnatt. Blir bjuden på morotslasagne och rawfood morotskaka hos Samuel. Åsa har besök av en person som visar sig vara en av de människor jag troligen kommer att minnas för resten av den här livstiden. Givetvis är han en yogafrälst resenär, de träffades i hans hemland Mexico och tack vara en magisk bussresa så är han är nu här och möter oss med fantastiska energier. Kommer inte hem i tid sedan för att hinna sova ut men det är värt det, alla möten med öppensinnade ger prana.
På fredagförmiddag dricker vi alla tillsammans vårt morgonkaffe på Barista där Åsa provjobbar och jag älskar hur engelskan har sådana möjligheter för att greppa precis hur det är med ord som jag saknar i svenskan.
."I feel you, säger han. Jag förstår precis hur han menar för vi möts och vi delar något som är sprudlande levande, det är resenärernas språk, det är rörelsen och friheten över att mötas just här, i detta förgängliga, anspråkslösa.
Samuels tröja är varm och hemstickad och våra inslingrande famnar är betryggande och hoppfulla. Våra kollektivdrömmar börjar kännas som riktiga tankar och det gör oss nog båda lika glada.
Efter vår triodate gör jag ett besök på sjukhuset och blir vaccinerad mot svininfluensan, rekomendationer genom jobbet och att bevara sig frisk inför den kommande Indienresan känns som en god motivation. Det är knivar i luften av kylan som råder och jag har sedan min andra triodate för dagen med Erika och Måns bland mjukpepparkaka och kaffe.
Ikväll kommer dessutom Ulli. Kanske går det att ta sig framåt ändå i det här bergodalvanelivet.
Efter Dalby går jag inte hem och lägger mig [som vanligt] trots att timmen närmar sig midnatt. Blir bjuden på morotslasagne och rawfood morotskaka hos Samuel. Åsa har besök av en person som visar sig vara en av de människor jag troligen kommer att minnas för resten av den här livstiden. Givetvis är han en yogafrälst resenär, de träffades i hans hemland Mexico och tack vara en magisk bussresa så är han är nu här och möter oss med fantastiska energier. Kommer inte hem i tid sedan för att hinna sova ut men det är värt det, alla möten med öppensinnade ger prana.
På fredagförmiddag dricker vi alla tillsammans vårt morgonkaffe på Barista där Åsa provjobbar och jag älskar hur engelskan har sådana möjligheter för att greppa precis hur det är med ord som jag saknar i svenskan.
."I feel you, säger han. Jag förstår precis hur han menar för vi möts och vi delar något som är sprudlande levande, det är resenärernas språk, det är rörelsen och friheten över att mötas just här, i detta förgängliga, anspråkslösa.
Samuels tröja är varm och hemstickad och våra inslingrande famnar är betryggande och hoppfulla. Våra kollektivdrömmar börjar kännas som riktiga tankar och det gör oss nog båda lika glada.
Efter vår triodate gör jag ett besök på sjukhuset och blir vaccinerad mot svininfluensan, rekomendationer genom jobbet och att bevara sig frisk inför den kommande Indienresan känns som en god motivation. Det är knivar i luften av kylan som råder och jag har sedan min andra triodate för dagen med Erika och Måns bland mjukpepparkaka och kaffe.
Ikväll kommer dessutom Ulli. Kanske går det att ta sig framåt ändå i det här bergodalvanelivet.
Kommentarer
Trackback
