Rötterna slingrar in sig i mig.
Dagen. Känslan påminner om att som liten gunga alldeles för snabbt och högt och i rörelse satsa på ett graciöst hopp men en landar istället med ett platt fall rakt på mage, kippandes efter luft. Med denna panikkänsla i magen över både smärtan och brist på luft måste ändå dagen ta vid, måste finna en lösning för att kunna andas igen. Måste acceptera läget för att kunna konkretisera något, finna en ny riktning. Dramatiska aktioner. Åker till Lund för ett möte som visar sig vara inställt men som ändå blir en slags tillfällig räddning genom Malous uppdykande. Med sin finlandssvenska dialekt påminner hon mig om Tove Janssons historier, där allt på något sätt har en lösning och vi hamnar sittandes på ett golv i Pias indiska butik. Där klättrar en liten människa upp på mig, sträcker de små armarna mot mig för kontaktskapande och jag smälter alltid. Söker febrilt efter några goda tecken och inser att den lille lär mig något då han kliver omkring på mig samtidigt som han helt uppslukad rör på olika indiska saker, lyfter på färgstarka tygstycken, klingande klockor, porslinsknoppar. I hans värld är de små sakerna övergripande, de som är av värde, inte de stora som jag finner kvävande komplicerade. För en lång stund försöker jag se världen ur hans perspektiv och när han sedan kryper upp i min famn och kilar in sitt lilla huvud vid min halsgrop så luktar han rökelse och varmt liv.
De här valen, funderar vi kring Malou och jag, hur ska de greppas?
-”En måste följa känslan menar hon, försöka tänka bortom ens försök att resonera på det vis en brukar se som förnuftigt kopplat till det praktiska för inget kan vara mer förnuftigt egentligen än söka efter att vara trivsam med tillvaron, oavsett var den är. Om du inte blir lycklig om du inte byter plats, inte ger dig av, så är det inte mer förnuftigt att stanna kvar. Studierna löser sig alltid. Men. Det finns också ett värde i att ge sig själv en möjlighet att prova på, känna efter om dramatiken i stunden blir konstant eller om den går över och förvandlas till något nytt och bra. Det får dock inte vara outhärdligt att leva, då är det valet inte längre det rätta.”
Jag begrundar det hon säger, smakar på tanken om att faktiskt inte fortsätta trampa meningslösheten här längre, göra något annat. Det jag just denna stund vill allra mest. Ta mig hem, säger magkänslan. Låt mig vara i det tryggaste rotsköte, låt mig slippa leva bland ständig politik, i röran av uppbrott, i storstadspuls. Ge mig ert sälskap, ge mig familjen och rutinmässig yoga där utvecklingspotential råder, ge mig kvällspromenader runt den frusna fjärden så är jag belåten. Egentligen vill jag inte ha mycket, det är just det jag eftersträvar. Att få koppla bort prestation och ständig kamp för dagens flyt, att få bli närvarande igen.
Jag hinner bestämma mig i dramatikens vilda famlande att jag måste hem, till norrlandet. Insikten gör mig upprymd och hoppfull och jag hinner börja längta, börja tänka på att hyra ut lägenheten, att meddela alla att det är tid för räven att ge sig av.
Så kollar jag upp hur det ser ut med möjligheten att läsa min vårterminskurs på distans – och så faller planen i bitar. Omöjligt. Det går faktiskt inte. Inte en enda skola i hela landet har min kurs att läsa på distans och i Luleå finns den inte alls. Finns det någon plan B? Att ge sig av ändå, ta studieuppehåll, trampa snö och sedan vårslask däruppe? Hur blir det med studierna, med drömmen om att så snart som möjligt kunna klippa banden från inrutat studieliv, att nå en examen, att kunna migrera till ett annat land för gott? Vilken dröm har ett större värde i nuet? Sinnet löper amok och jag börjar ana att jag vill försöka lösa det här, att skolan inte gör mig fri genom ett uppehåll och om frihet är det jag värderar i längden så måste jag försöka rida ut den här stormen. Ytterligare en termin här. Kanske kommer det att gå. Kanske inte. Om allt faller så finns det inga hinder för att då ge mig av, om åtminstone ett försök har gjorts. Slutsats, jag stannar kvar. Det är brist på ordning och glädje i insikten, det är saker att ordna, en ny inneboende kanske står på tröskeln, relationer att fortsätta odla en stund till men nu är allt plötsligt så förgängligt. Jag har redan börjat lämna, skogslängta, visionera om det andra och med det är en potentiell närvaro förintad. Landar en stund i Erikas kök, sedan hos Samuel. De förstår, uppmuntrar till att vi gör det bästa av det här, våren för ofta något lite bättre med sig och snart kanske det kan kännas som en sanning, även om nuet är en enda längtan, en inre verklighet där jag redan flyttat in bland norrlänningarna igen.
