Trollstund i mun.
”Det är underligt med vägar och floder, funderade Sniff, man ser dem gå förbi och får en hemsk lust att vara nån annanstans, Att följa med och se var de slutar...” - Ur kometen kommer Av Tove Jansson
Jag försöker att förvrida och föreviga de bästa stunder nu, förvandla dem från att vara en samtid som jag vet, alldeles för snart är en gårdag som sedan blir till historia. Dagens morgon är en sådan stund då Erika har tappat rösten men är lika strålande att vila blicken på, att känna hur nära hon är mig och hur det röda på hennes jacka går raka vägen in genom tyget på min gröna fjällräven, landar långt innanför det medvetna. Bussen för oss framåt längs skånes yta och jag, Malou och Elina går igenom nattens drömmar. Malous ben mot mitt eget får mig att tänka på två fria gräshoppor som tar sig över vilka stängsel som helst, över de största taggbuskarna på de vildaste fält, på samma sätt tror jag mig kunna överbrygga normer med henne, tillsammans gör vi det med Alexander(s)katten som morgonyr kisar mot oss med sina kattögon och gängliga figur, yrvaken och störtmysig, vill allra helst plocka upp honom och höra det spinnande ljudet komma mullrande. I klassrummet har vi seminarium men jag, Malou och Alex har något annat ibland, snarare bubblande skrattsalvor som från ingenstans väller över oss som monsunfloder och vi brister ut och någonstans är det helt okej att vi stör seminariefriden, juridikens uppstyltade jargong får även vår lärare att le och gunga på sin stol medan hon välformulerat inspirerar och konspirerar med oss genom den snåriga juridikens gömmor. Plötsligt sker något och det måste vara höstfärgerna eller något i kaffet för jag kan inte alls koncentrera mig, inte tänka på gendermainstreaming, vill bara möta hennes blick och betrakta alla de speciella gester och uttryck hon är så överväldigat berikad av, vår lärare. De där ögonen sjunger något och jag vill plötsligt veta precis allt om henne, vill ta med henne därifrån och låsa in oss tillsammans och strunta i måttlighet och helt förutsättninglös gå bananas.. Förälskelefaser med lärare kanske inte är alldeles lämpligt så tur nog räddas vi av tiden, av en buss som tar oss hem igen.
Det börjar i Lund, det långa, efterlängtade samtalet och det följer mig längs åkrarna, till Malmö genom regnpromenaden, in i rävlyan, vi kokar kaffe, söker utbildningar och låter aldrig fantasin sina och inte samtalet heller och det är svårt, ja nästan omöjligt att lägga på. Välkommen hem, efterlängtade snusmumrik.
Det fortsätter att regna och just därför måste jag ut igen, raka vägen till biblioteket och lånar en hel hög med Tove Jansson böcker. Kvällen blir inget annat än haremsbyxor, te och många, långa sagor.
”Jag kanske skulle behöva ett par nya byxor, sa Snusmumriken. Men de får inte se FÖR nya ut. Jag trivs bara med sådana som har min egen form” - Tove Jansson
Det du. Språket är spegelbilden, är igenkännande och helt klart, som de skönaste nygamla byxor, redo för nya resor vidare.
