mellan raderna.

Det. Går. Inte. Mer. Orden rinner inte ur mig på något akademiskt välhanterligt vis, inga argument sprungna ur ett vältänkt system. Ingenting. Packar väskan för det enda som alltid lyfter upp vilken stund som helst och ger mig av [ja, jag flyr] med Ida mot klätterhallen. Kvällen är mörk, höstlöven är ett faktum men vindarna gör mig bara glad och ljus för jag aldrig problem med hösten, jag tror att den klär mig, eller att vi klär in oss i varandra. [jag tar emot dig malin]. Kanske är det tack vare alla färger, de är allra finast just nu. I klätterhallen är det livat, människor är inte längre tvåbenta utan snarare apor eller fåglar med visioner som är mer vertikala än horisontella och jag kan inte vara allvarlig för en sekund utan skrattar mig uppåt väggarna trots att de nya svåra utmaningarna jag tar mig an kanske är över min nivå, eller så finns den inte, begränsningen, inte i huvudet. Det är alltid nya saker att lära sig och jag ser det som en relation, en kärlek som är nytänd och alla historier återstår att berätta. Höjdrädslan är numera borta och jag vill aldrig riktigt ned igen utan fortsätter på nya väggar, fler utmaningar och flyger ovan mark då jag säkrar någon som väger betydligt mer än mig och jag klättrar uppochned och övar grepp och får ont i händerna och värk i armarna och fortsätter le hela tiden, för att det är det enda som fyller mig. Klätterlivet och människorna där, en ny chosen family med gemensam förankring i att vilja färdas uppåt, att vara i rörelse och när vi sedan cyklar hem är vi trötta, oändligt trötta men ack - så levande. För framtida inspiration, för Ida. En dag är vi där.