mellan raderna.

Att notera flödet utan att försöka ändra på hur det ter sig är en utmaning, ett projekt. Inte ett projekt som något jag från en position utanför studerar utan jag befinner mig där, mitt i det & tänker att det sanna får föra mig framåt. Det sanna. Visst finns det (eller gör det?) verkar i olika stunder, fyller upp på ett visst sätt i en särskild närvaro men kan förändras i nästa.

 

Så många blödiga, ja rent ut sagt dåliga låtar som likt besatta bestar sliter sönder hjärta & kropp, rimmar hjärta med smärta & sådant jag är löjlig nog att känna igen mig i; märker hur jag kan läsa in mina egna historier där i & det urbota löjliga i det får stå för sig själv. Time to move on vrålar jag som jag vet inte vilken gång i ordningen. Men saken är den att jag starkt börjat tvivla om att det just nu går & kanske är så det brukar fungera; att en tvivlar, finner andra orsaker, anledningar till att stanna kvar i känslan för någon särskild ytterligare en mindre evighet. Försöker reda ut, konkretisera det i längtan skapade, samtal med den blonda om just det men han gör det inte lätt för mig, inte heller gör jag det  för honom. För, vi är faktiskt bara sanna för inget kan vi veta något om följderna av det här & därför vill lämna möjligheterna öppna. Vi är varandras ekon. Kanske ska det aldrig vara enkelt heller.

 

Av hela vår soliga värld önskar jag blott en trädgårdsoffa där en katt solar sig. Där skulle jag sitta med ett brev i barmen, ett enda litet brev. Så ser min dröm ut. Edith Södergrans dröm som jag lånar en stund; mest för att jag är lat & rädd för att ta av mig skalbaggen som så hårt har klamrat sig fast, nästan lurat mig själv till att tro att jag faktiskt är den personifierad.

 

Men Mattias, älskade Mattias är inte rädd utan gör mig naken med alla kläder på.

 

Den gamla granen står vaken & tänker på det vita molnet, den i drömmen kysst, Edith Södergran visslar stilla i mig men jag låter den gamla granen lossa på barken & det som finns därunder, nå ut. Ingen dramatik utan ren kommunikation & känsla. På riktigt & du behöver inte längre bita mig i nyckelbenet för att jag ska känna för det är rena dykningen det här, ute på djupt vatten & jag är livrädd men du är inte som de mina gamla smärtkroppar påminner mig om; du är annat & jag vill verkligen ta din hand. Jag inte bara vill utan gör det. Vågar & tror & vänder rävsmärtan ut&in, mig själv upp&ned för att se, för att stå stadigt & möta dig så som du möter & i regnet sedan är vi två men i varandra, olika men samma. En kärlek, två som försöker förstå. Många världar är en enda, stor & vacker. Detta är vi, precis som vi är & inget annat vill jag just nu ha.

 

Livet är verkligen vackert, är en kärlekssång ibland. En koltrastvisa. Mallmåne kommer med våren & vi fångar med öppna sinnen det som livet kan vara & faktiskt är ibland. Tantalantavisor på blommigt café, feministisk aktivism på festival i det där sammanhanget jag speglar mig själv i. Tillvaron blomstrar av närhet om natten till kvinnan jag älskar varje dag & natt om året & vi målar i färg, skapar odjur av skönheter & allt möjligt annat & visar på att nakna kroppar kan leka sommar i isvakar; att en bula orsakad av is kan vara ett tecken på att en lever, det också. I vårt sammahang av uggleliv är jag kär, glad & rötterna är stilla.

 

Sedan reser hon, hem igen & jag är tacksam över detta faktum att hon har ett hem att återvända till & någon där som gör att hennes ögon lyser sådär; lite alldeles extra mycket. Att ha ett hem är inget att ta för givet, att ha någon särskild där är inte nödvändigt alls men en sällsamt fantastisk bonus.

 

Jag fortsätter också jag, att sova bredvid. Arbetar vidare med att vara modig & sann, beslutsam & föder önskningar om att vara en lyckokastanj i dina gröna händer.

 

Ska du åka redan? Åk inte. Så gör du det. Reser vidare. Klart att du ska det. Jag älskar hur du ser ut i rörelsen. Jag är ju med dig där. För varje mil ifrån är du ett steg närmare & jag som lovade mig själv att inte sakna gör det hela tiden, våldsamt vänder det mig ut&in igen men detta gör mig bara glad för plötsligt vet jag så mycket mer om det här, vad det är.

 

Jag ska också packa ihop här. Snart. Det är bara dagar kvar. Såklart kommer de, tvivelhögarna. Här är det sol, är vår, är ett liv. Är Kajsa min enda man, Erika min SOS när urinvägsinfektionen återkommer & framförallt är Gabriella mest överallt omkring mig & henne vill jag verkligen inte vara utan. Där är det vad? Miljoner andra saker jag älskar, jag vet. Och jag vill & jag längtar. Men att lämna, är det att stänga en dörr? Är det dags, kommer det att ske nu? Är det verkligen vad jag vill? Spelar det någon roll vad som är rätt? Är något rätt?

 

Att vara fast i nostalgins grepp eller snarare; att vara fastklämd i framtiden. Saknar platser, människor, stunder som aldrig kommer åter, händer & morgonsamtal med vänskapsfamiljer som förlorats ur sikte. Kanske inte än men de kommer att saknas en annan gång, kanske alldeles för snart. Saknar, saknar & förbannar att nuet börjat fly undan men jag tänker för varje gång det börjar gnissla, vrida sig att mina tänder kanske blir lugnare om jag reser härifrån.

 

När du var här var inte rötterna så lösa & jag talar om tänder nu. Det är otroligt men skrämmande, kanske det värsta av allt. Att rötterna lösgör sig så när du går eller snarare, när jag själv lossnar.

 

Det flödar

Något

Vad flödar?

Om något flödar, varför tycker jag att det bör flöda någonting?

Finns det en mening med det?

Jag tror. Vill tro.

Ett sökandet efter någonting att verkligt ta på.

Vad vill jag egentligen ta på?

Något att förstå? Att vidröra? Att bli berörd av?

Är jag inte redan det, fylld av något, det där?

Det som gör mig blind för annat nu?

Är jag egentligen blind eller snarare kanske för cynisk, skarpsynt?

Eller, är jag skjuten i magen av akademin när jag nu undrar om vad det där är?

Hon talar om energier. Jag tror. Ibland. Inte alltid längre.

Jag kan inte förklara dem, finns de då?

Om jag inte tror. Inte greppar, får jag ändå lov att känna då, det där?

Vad har hänt med övertygelsen om att det sanna livet är det som känns

inte det som går att greppa, att stampa på med hårda sulor?

Jag vill bara greppa nu, måla fast det

Nåla fast det. Se att något blöder, att det därför lever

Att vi lever och därför känns

Jag kanske bara borde måla

ut med färg

som blod

låtsas att det lever

för att tro igen.

 

Vill klättra högt upp i ett träd & slå mig ned på en bred slät gren; inte ensam utan med dig. Avklarade & godkända examinationer bakom, endast sikte framåt. Mot vad? Nya tider. Rätt & slätt. Talar med månlivet om kärleken som fenomen & jag tycker att vi är tuffa som pirater som faller, blöder & sedan dansar vidare på nya skepp med raka ryggar. Jag börjar acceptera att om morgnarna ta emot den blondas rader i luren, ord som skall motläsas, tolkas mellan raderna, ibland bara tas emot med ett leende; inte längre med en önskan om annat; ingen förlängning på just det här som så vackert har berört i en evighet. There is time to go & det kanske på riktigt är så det kommer bli; denna allra första gång. Försöker intala mig att min egen sanning säger mig att det är helt i sin ordning att gå vidare men att ändå fortsätta älska cause I do. Visst är tiden för oss just nu som ett framdukat bord av möjligheter, de bästa förutsättningar egentligen vi någonsin haft för en konkret fortsättning; på plats. Behöver riktningar bestämmas? Riskerar brist på riktningar att kanaliserandet av energier försummas? Risken att ett annat visst projekt faller? Ingenting kan vara värt det, thats for sure (jag glömmer inte honom för dig hur mycket jag än aldrig glömmer bort hur vi var när vi flög ovan molnen)

 

Förändring & nyheter. Mallmåne; jag går i hand med dina ord om sådant. Denna ständiga strävan. Lämna, bryta upp, söka efter något annat, vadsomhelst som berör under vilka stenar som helst som går att lyfta.

 

Så plötsligt. En dag, när jag står på gränsen; så totalt överkörd & fartvild i tentastress ringer det på dörren och det är klart att det är du (hallå hela världen, han är här nu!) Leende omkringtramsande & rakt in i livet & öververkligt underligt & bra & förunderligt är vi så igen i den andres blickfång, under händerna & fortsätter fantisera för att sedan försöka landa i det här; att det är du & jag & de där linjerna vi längtat så mycket efter; en längtan som nästan har förpassat den andre som en skuggfigur; en medvetandets röst, inte längre en riktigt verklig en. Men plötsligt så bara; pang & så känner jag hur dina tänder sätter sig fast i mitt ena nyckelben igen & när jag känner så minns jag. Jag tappar alla röda trådar & försöker skriva om epistemologi men tänker bara på dig; ett par meter bort. Jag behöver inte se efter, bara vet att dina blickar har bosatt sig rakt på mig; lite undrande, glada, förvånade & ganska lugna. Du är nylandad & säkerligen ganska förvirrad på vissa plan, säkrare på andra & själv försöker jag att inte veta något alls, bara slänger till dig mina lägenhetsnycklar, placerar din tandborste bredvid min, märker hur du lämnar avtryck av dig bredvid min kudde & jag vaknar & tror kanske att det skulle vara lite svårare än så här. Om natten drömmer jag att du är min gamla katt som jag aldrig slutat sakna & du drömmer att jag är ett tempel vars ingång du förlorat vetskapen kring; vi vaknar nog bara lika förundrade & får inte ihop verkligheten med drömmarna & det gör inte heller någonting. Jag bara ser dig sitta intill mig, leendes över mitt hår som säkert står rakt upp, raggsockorna som är på glid & mina läppar som mumlar teoretiker som en snabbkassörska. Stannar upp; inser hur mycket jag tycker om att ha dig sittande där; intill & låter dig veta det & du besvarar med ett leende, konstaterar att vi minsann skulle kunna ha ett riktigt fint liv vi två för vi två är wow säger du & allt möjligt annat & vi skrattar & tramsar & jag missar nästan min deadline & längtar efter dig när du inte möter mig innanför dörren & undrar om något av det jag just författat är sant, är det? Är du här nu? Vad är det här då?

 

Dagarna passerar. Med dig. Det är du & jag vid havet, i det gamla caféet där vi har en minimalt liten men underbart givande bokcirkel för två & diskuterar forsknings i allmänhet och queerteori i synnerhet, om vikten av att få lära känna varandra mitt i livet; jag är så glad att du får ta del av mig just här; mitt i stressen där akademin är mina ögons enda seende, här där jag faktiskt spenderar den största delen av mitt liv, finner mina verktyg & mentala brottningsmatcher, min glöd & inspiration, i detta som faktiskt skapar min grund & som utgör kärnan för min framtid. Du ser dessa sidor, möter mig där jag utmanar dig; räds inte utan uppmuntrar, ler & beundrar ibland. Försöker förstå varför min närvaro på andra områden saknas; när jag hellre är intellektuellt nära, hellre än fysiskt. Du inspirerar den glöd jag inte lyckas visa upp för så många andra då de rätta frågorna sällan ställs, där nyfikenhet saknas; något som inte handlar om ovilja, snarare om att där saknas insikt om hur mitt liv faktiskt oftast ser ut; hur det är bortom somrarnas lättja. Du låter mig passera i virvlande hastighet, brygger mitt kaffe medan jag drar på mig kavajen, jag lånar böcker åt dig så att vi kan mötas, för att jag vill se om du vill ge mig det motstånd jag önskar. Du drar ned mig när jag ibland inte alls har lust att stanna upp, rent fysiskt brottar du ned mig, uppmanar mig till att stanna upp, att se & känna & minnas varför du nu har återvänt till mig. Jag vrider mig ibland, bort ifrån dig men inser när vinden upphör att jag behöver just detta; någon som vågar ta tag i denna, ibland vanvettiga hastighet, ber mig istället att ta ett par ackord på gitarren. Med dig.

Du säger att jag har så många skal & jag tror att du har rätt men att jag just nu väljer att ha dem där. Jag tycker om att komma hem & finna dig i färd med att baka bröd i mitt hem som just nu är vårt gemensamma; att bjuda in Samuel & Jonna & ett par till & ha kollektiva kvällar, att bli skrubbad på ryggen & vakna upp mitt i natten för då vi båda mumlande berättar om våra drömmar för den andre. Jag tror att vi båda ger varandra plats att vara i oss själva i det här & jag beundrar ditt sätt att plocka fram så många känslor i mig. Det är irrfärder mot okänd mark men med gemensamma drömmar. Jag säger till dig att allt är förgängligt, att jag kanske vill tro men inte riktigt gör det. Att jag ser dig nu men att vi kan vara blinda imorgon. Visst kan vi planera vår äventyrsresa till Fiji, våra fjällvandringar, en kommande roadtrip, ett liv med gröna fingrar & klängväxter i ett hemtrevligt fönster i Norrland. I ett hemma någonstans, kanske faktiskt med varandra. Jag drömmer så gärna. Med dig. För en dröm är en dröm & kan vara verklig, får större chans att faktiskt bli det om vi dedikerar vårt fokus i den andres riktning. I simhallen häromdagen, du & jag som den andres träningscoach & efteråt den skönaste känsla av samförstånd & livspepp, förenade i framåtanda & klarhet. Som om vi aldrig varit ifrån ibland; som om vi så länge levt i närheten, allt som en enda självklar resa framåt, ögonblick när du ber mig plocka svamp med dig till hösten där vi badar i Norrbottens färger. Det handlar nog i sig inte om svampar eller om hösten, snarare om att lyfta fram att önskan finns där, om ett sedan. Att det är tid för detta nu men också en dröm om framtiden.

 

Ibland skrattar jag, säger att kärlek bara är en teater & jag märker att du undrar om jag helt & fullt är ironisk. Stunder när jag kliver in i skalbaggen, förblindas av andra tankar & drömmar. När jag vill ringa ett särskilt samtal, få bli rejält avvisad för att verkligt kunna gå vidare i det här, när jag leker med tankar om att ett avvisande uteblir & att det livet då skulle kunna bli någon helt annat. När närvaron i detta suddas ut & detta bruna hårsvall förvandlas till det evigt blonda. Förbannade tankar, förödande underbara hemska vackra minnesbilder. Lägg ned & gå vidare, skrota & acceptera. Det där andra var inte bättre, är inte renare kanske, inte större heller men annorlunda, ett irriterande självklart & tvivellöst sätt att mötas på. Irriterande för att det inte går att ta sig förbi, att glömma. Svårt att inte minnas hur det är att resa längs de där halsgroparna, känna den där doften som kanske är som gjord för mig utan att veta varför det kan vara just så, bara att det inte i de stunderna kan kännas mer rätt att vara nära & vilja få den närheten gestaltad i evighetens tid. Att sakna något som aldrig har fungerat, som kanske heller aldrig kommer att göra det, är ett faktum som skaver när du närmar dig ibland, när jag vill förklara men inte gör för att jag behöver vara kvar inom vissa skal för att begripa. Ser en historia som riskerar att återupprepa sig. Samma lägenhet, samma köksbord & liknande bröddoft, liknande känsla av att vara hemma med dig som jag då var med någon annan, att inte vilja byta ut detta & samma person som i periferin verkar, som får mig att vara beredd att kasta allt över bord. Been there, kastade loss den gången & förändrade allt. Vad lärde jag mig då? Att det enda som fungerar är att vara sann mot sig själv. Nu är jag mer eller mindre sann från dag till dag & jag tror att det får vara just såhär för tiden talar alltid om utveckling & den sker som den sig bör.

 

Det är annorlunda att dela egna dagar, att bli uppslukad & underbart att se vilken respekt vi båda känner för den andre. Det är inte början utan fortsättningen på vår resa, det är helt klart. Ett kapitel som handlar om att våga se, att lära känna, att vara lättsam & komplicerad & väldigt rak på sak (för det mesta; jag lär mig varje dag & jag lovar att skrapa knäna för att lära mig)

 

Behöver inte veta vad vi är just nu, bara att något är. Att det underlättar att ha dig nära under tiden som jag försöker klara av det mesta annat, gör allt för att inte elimineras i stress, försöker tro att alla miljoner projekt kommer att avklaras på denna korta tid som återstår innan jag åter skall bryta upp för nästa nya epok. Njuter av Kajsa & Jonna, Samuel & Gabriella. Skrattar högt när jag lägger på efter telefonsamtalet från IM där min chef ger mig underbara nyheter. I samtalet tackar han mig för att jag faktiskt bidragit till helt ny forskning inom arbetet för mikrolån & arbetet med självhjälpsgrupper & att denna forskning nu är utgångspunkten för debatter inom olika svenska organisationers arbete inom detta område. Jag accepterar att kunskapsproduktion är viktig, att denna process trots dess alla risker med maktmissbruk och annat måste få lyftas fram & att jag bidragit till detta där jag i den mån jag kunnat har varit självkritiskt; att det för kvinnornas på landsbygden i Indien kan finnas större möjligheter nu att få stöd i deras egna arbeten för Women's Empowerment. Jag har bara arbetat med att lyfta fram nya idéer, sett möjligheter men det är upp till dem själva hur de vill tolka dem & göra något konkret. Trots stress är jag ibland euforisk & rejält positiv, forskningssugen & full av tilltro för det kommande.

 

Inser att detta år kommer att erbjuda annat än vad jag kanske drömt om mest; stabilitet. Snarare kommer det att handla om förändring, om nya sociala sammanhang, geografiska platser; andra hem & minst sagt om en nystart.

Vid varje passerad gren som plötsligt rör sig vänder jag mig om i tron att det är du som likt en indisk duva har slagit sig ned; betraktandes stunden i väntan på rätt tillfälle att dyka ned över mig. Jag tror att du är nära, så nära nu. Du känns överallt & det är nog mer än bara en önskan; you're for real. Det spelar ingen roll att benen är skakiga, att det inte går att förbereda sig & att jag är fjorton år igen; bara kom, kom. Jag tror nämligen att det är nu det händer.

Det kan ju bara bli en bättre dag imorgon säger Jonna uppmuntrande mitt i det yrande borrdammet & jag börjar längta något frenetiskt efter att dra på mig nattskjortan & de lavendeldoftande tofflorna & bona in mig i den tanken. Everything will change, also this & jag vet egentligen om det men när en faller ned i evighetsupplevelser av bottentraskande är sikten mer grumlig än klar. Jag faller vidare nedåt när uppdraget om att finna ett par spikar tycks för mödosamt, när Kajsas plats på andra sidan frukostbordet gapar tom, när tåget åter igen är försenat, när borrdammet yr & när Månlivet ringer. Med andra ord; ungefär hela tiden tycks det som för ingen större orsak alls men samtidigt är det just därför; att det är så överhängande men abstrakt, out of reach & fullkomligt uppfyllande & uttömmande.

 

Men. Visst blir det en lite bättre dag när jag vaknar i en tillskrynklad nattskjorta, när jag med IM rapporten under armen ger mig av för en lunch i kavaj. Janusz ger mig inte prestationsångest, bara uppmuntran & vi låter våra samtal pendla mellan humor & allvar, om hans förhoppningar & erbjudanden som införlivar mina önskemål om att faktiskt en dag arbeta för denna organisation & jag tror på mina egna ord när jag lovar en förvandling av denna institutions genusagenda. One day men det blir efter ett jag rastat mig hos granarna. Med oss har vi Karin som på grund av en stundande emigrering till Nya Zeeland föreslår att jag kan ta över hennes arbetsuppgifter & mittemot mig sitter en äldre man, var egen mor är självaste grundaren till Individuell Människohjälp men han talar mer om goda gamla viner än om arbete trots att han inte kan dölja hur en belåtenhet fladdrar över hans anlete när han granskar min rapport. Går med rak rygg därifrån sedan, varm av Janusz famn & ganska inspirerad. Välbehövt för en stund senare, efter ett seminarium angående kandidatuppsatsen faller jag igen som regnet utanför & jag tänker att imorgon; blir en bättre dag.

 

Tiden är som vanligt i sin allra mest flytande form & likadana är tankarna om den som snart anländer & jag vill spegla mina tankar i hans blick & noga lyssna om vi fortfarande kan sjunga för oss själva genom den andre. Jag vill virvla med honom, skaka av mig det här obehaget som slagit sin giftiga rot i mig, påminnas om det som faktiskt är verkligt; på riktigt. Tror varje dag att han plötsligt skall vara hemma hos mig när jag kommer, som om han alltid varit där, lagandes en currygryta, nynnandes någon sång han lärt sig av en indisk guru; att vi kanske har en möjlighet att på vårt sätt leva livet i stunden så att det verkligen känns igen.

 

Någon gång medan regnet föll idag så mötte jag den gamle freden igen; återlämnade påsen han för ett par dagar sedan lämnade hos mig; upp & ned, bad mig läsa texten när han hade gått. Läste & dränktes & räckte nu över den igen & jag hatar sannerligen Inte dig. Låt oss veta att vi älskar, låt det bara vara så, hejdå.

 

 

Nu ska jag drömma vidare om ett liv som faktiskt sträcker sig bortom nuet för i skavande nu räcker inte närvaron, då vill jag ha framtiden också. En tillvaro där jag ska läsa mängder av romaner & rapporter från & om verkligheten själv. Där jag antagligen inte bor här längre, gör något annat, bland andra, håller på med en viktig grej på ett ställe. Mer konkret än så kan inte nuet tala om men det kanske räcker.

Så heter boken jag precis läst ut; av Eli Levén. En kärlekshistoria som blöder, flyger, sjunger & vill ha mer än bara nuet.

 

På sätt & vis liknar den vår, min & blondies. Hur vi möts & älskar livsfarligt ibland & glömmer bort var den ena slutar & den andre börjar, alla landskap blir ett enda & allt det där andra. Kanske av all respekt för den andres möjlighet att få leva närvarande i sin egen kontext som än inte är vår gemensamma utgångspunkt så låter vi den andre vara nu. Skepp o Hoj så bra det går. Vi må vara den andres sommar men ditt Luleå är jag inte, inte heller är du mitt Malmö. Det vill säga, låter bli att alltför mycket pocka på den andres uppmärksamhet men visst kommer låtarna ändå, särskilt från ditt håll nu. ”Please hold me, I hurt myself again but I'm no good for you” säger du [inget nytt, vi berör varandra & just därför är vi oförglömliga] & skickar låtar till mig om att jag borde lämna oss för att du ju egentligen kanske är alldeles galen. Men du vet ju innerst inne att jag är lika galen och att det är därför som vi alltid trycker på de rätta knapparna hos den andre och faller, alldels bortom allt greppart, tumlande och vilda och vackra, särskilt i mörkret om natten eller kanske där allra senast i hallen när vi inte kunde skiljas åt & du bad mig följa dig hem & jag sa nej hundra gånger medan mitt hjärta redan gick vidare med dig & ingen annan. Nej jag vill nog inte gå undan du kära galna, inte stänga av & nej & nej. Men, jag säger nej så att du hör & packar mina väskor i vanlig ordning. Men efteråt, under tiden som du implicit ber mig tänka efter om jag verkligen vill falla med dig igen så säger du att ”snälla. Håll om mig under tiden, ser och hör du inte att jag ber dig om det, glöm mig inte. I denna förvirring lämnar du mig & jag dig. En förvirring som inte är en förvirring egentligen för vi vet båda två vad vi vill ha. Men, när är tiden för detta älskade blonda svärmeri att blomma ut på rikigt? Du skickar låtar till mig som går ungefär såhär; ” She makes him love her and then she flies away.” Visst ger jag mig alltid av men jag bär dig med mig. Jag skulle vilja ge dig Ani Difranco – Make me stay och Both Hands, Suzanne Vega – Bound & As you are now samt Stina Nordenstam – Hopefully yours.

 

Men. Livet blir inte ens som det känns ibland. Istället fokuserar jag rent konkret på andra saker. Flytten som nu är gjord, att hålla mig kvar på jorden när de vakna mardrömmarna slår mig så hårt; de vanliga om att jag en dag kommer att tappa alla mina tänder. Det är lite för många gryningar när jag efter alldeles för få timmars sömn yrvaket går omkring, tänder små lampor & ibland hör en vrålande storm utanför som får en att dra på sig de tjockaste tröjor av bara farten. För tidiga gryningar efter på tok för långa nätter, dedikerad egentid åt studier är vad de är; dessa gryningar. Överallt finns den; Den [o]lästa litteraturen om feministiskt metodologi & Epistemologi, särskilt med fokus på ståndpunktsteorier & skilda sätt att se på skapandet av kunskapens makt & missbruk av densamme. Framförallt är risken stor för det sistnämnde då en skall skriva in sig själv i forskningsprocessen & jag är nog inte ensam om att förlora balansen i denna labyrint av vetenskapsproduktion & alla de miljoner olika sätt en kan förhålla sig kritisk på. Språk i sig är också makt, jag vet så väl om det Michel Foucault men kan du sluta ropa åt mig om natten från bokhyllan & snälla beundrade Judith Butler jag vet att kön/genus inte är något annat än en social konstruktion, jag är helt inne på din bana men hur skall jag kunna bedriva forskning om inget skall kategoriseras med risk att cementeras & stereotypiseras? Jag har minst sagt fått yrsel av allt det här & just nu är det nog. Stopp, stopp! Hinner inte andas, måste ut till något annat, skapa mig perspektiv & någon slags balans igen men hamnar på glid, nya halkbanor som för mig tillbaka & så sitter jag igen, på backen & vrålar efter att åtminstone få en snorkel här på botten att roa mig med. I nuläget skulle det passa mig ungefär hur fint som helst att hellre vara en del av inredningen där på instutitionen för genusvetenskap, kanske föreställa en föråldrad feministisk ikon med rynkor & starka ben, betrakta mer än vara en del av rörelsen omkring. Mötte min rektor idag som varit på jakt efter mig ett par dagar. Han tillsammans med ett par lärare skall spendera en dag med att utvärdera hela instutitionen & vill ha mig med i sitt arbete. Varför just jag kan jag faktiskt inte svara på, kanske är det nördigheten jag besitter, ivern & lusten som blir en delaktighet som gör att jag nog trots allt har blivit en del av inredningen redan, målar liksom väggarna ibland & visst kommer jag att ställa upp på detta arbete, trots att ingen tid egentligen finns & visst är det roligt, som fan! Det personliga blir politiskt & vice versus. Med kniven mot strupen brukar många möjligheter dyka upp, kreativitet liksom tenderar att under tvång födas fram, blir regnbågar & kraftstationer.

 

Känsla av evighet, att sitta fast mellan klibbighet, likt en sprattlande insekt på ett flugpapper i en sommarstuga men skillnaden att här finns inga granar utanför kladdigheten. Är ute & går & visslar högt, får det att studsa mot den egna ytan för att fylla det där inuti som är lite för stilla just nu.

 

Fredrik kom förbi en kväll; vi skulle samtala om våren & den gemensamma [kanske enda sammanhållande ]länken, Gandhi. De knackade på & jag noterade att jag redan sträckt på ryggen, redo för möjliga stridheter & för vassa måttade slag som vet exakt var de som djupast skär in. In sprang hon, min älskade, älskade hund med det lilla ansiktet så vackert målat med de brunaste stänk; med ögon som skrattar & en kropp som vände sig än hit & än dit, upp & ned & rullade runt. Fredrik i sin tur log även han & vi sänkte våra rädslor, våra försvar & kramade om, länge. Vi föll inte in i strid, snarare in i att vara hemmavid, att vara lugn & trygg & i armarna på en lång historia, ett liv en gång delat. Åter igen satt vi nu där mitt emot varandra vid vårt gamla köksbord, i det kök som en gång var vårt gemensamma, där vi mött svärföräldrar & otaliga morgonkaffe, vardagsömhet & en stor del lycka. Det var också vid det bordet jag sedan skrev brevet, the one som avslutade allt som funnits, som blev början på helt nya liv bortom varandra. Jag ville säga att jag var trött, fråga om jag fick gråta en stund i denna; den allra tryggaste hamn, berätta att jag fortfarande älskar hans öron, att jag aldrig vill att vi alldeles skall försvinna från den andre, att jag älskade att leva med honom & att jag minns allt det där hela tiden. Att allt har sin mening; att vi lever för att lära & att jag är så glad över att kunna se honom le igen, att jag önskar att vi kan mötas så om sextio år igen; leendes vid ett köksbord någonstans. Vill du har mer te? Frågade jag istället, höll tillbaka impulsen att stryka honom över skägget & kramade om min egen kopp lite hårdare istället, kysste Gandhi på huvudet & allt, oavsett vad är precis som det skall vara & fint just därför. Men. Vissa saker är lite sorgligare än andra. Exempelvis det faktum att Gandhi & jag inte längre förstår varandra annat än hur vi pussar på den andre, att hon inte kommer att bo med mig igen; att jag numera är en resurs, en bonusmatte & inget annat. Detta är helt i sin ordning men också helt absolut jättesorgligt.

 

Saker & ting har kommit i ordning i hemmet men varje dag saknar jag Kajsa som är i Frankrike. Morgonkaffet smakar lite bättre i sällskap av henne & jag är också i [otålig] väntan på att Mattias alldeles snart skall dyka upp, slingra sig intill med med sin närvaro likt en drake. Känner mig lite som en marskatt, de mår erkännas. Blev tidigare idag alldeles till mig i trasorna av en leende främling med ett inspirerande skratt, av hur han rörde sina ben framåt, som vore han viktlös, kanske av ett ljust sinne & ögonen de log & fick mig tillfälligt att vilja rycka tag i honom, klättra upp på hus längs hemvägen, värma oss i främlingsskapets möjligheter en stund men nej; istället log jag bara & det slutade där & kanske är det för att jag faktiskt försöker sluta snusa som så mycket inte alls är balans längre.

 

Det enda jag vet är nog att jag idag inte borde vara här utan i Luleå, grattandes min mor på födelsedagen.

- ”åh, jag tycker att du är så bra”, utbrister han medan vi borrar in oss i den andres famn. Jag med nosen i hans blå hellyhansen; drar in hans doft som är en blandning av skogens alla träd, urkraftsmysig och hemtam, stort och mjukt och det känns som om han vore en skogskoja, hela uppenbarelsen och jag vill stanna till där, bjuda in oss två på tallbarsté ur ur två gröna kåsor för utbyten av fler historier. Det är en famn av ren godhet, av glädje, längtan och renaste uppskattning, av minnen och nutidens otroliga förmåga att låta oss två sammanstråla såhär; igen. ”- Du är med så bra viskar jag”, kittlandes av skägget han under vintermånaderna bonat in sig i. Om han var vacker innan, under den tid som flytt undan, den tid när vi klättrade oss fram till den andres hjärta, så är han som handen i min handske nu. Jag längtar varje dag efter skogen och han bär doften av dess bark omkring sig och vi anar båda två att det vore möjligt att klättra vidare, nya höjder, andra träd. Samtidigt tycks stunden av all tid i världen sällan uppenbara sig för oss, inte heller nu. Men jag minns dig och känner dig fortfarande. En relation som den renaste vårbäck och jag anar att vi får flyta vidare och ta oss över stockar och sten, landa i mossan ibland, betrakta den andre på sin färd och äta bär längs vägen, från strån vi plockat åt varandra. Otroligt intressant och rent fascinerande att just denna människa får mig att då liksom nu att tro på och vilja öppna en särskild dörr och flytta in, vara hemma just där och ingen annanstans. Det är något visst i det som sker när vi betraktar den andre och med ett enda leende berättar alla historier om oss själva på ett ögonblick och älskar dem, hur osagda de i själva verket är. -”Det är så fint det här, att få se dig igen, säger jag slutligen. Kramar om, känner hur skrattet flyger som vilda fåglar i mig och ut. ”En dag bor vi där i Norrland, säger han och på något vis tror jag på det. På våra röda trådar, på en tid när vi dricker vårt morgonkaffe med getmjölk som de godaste energifyllda vänner och spinner vidare på salighetens historia. Om jag tror, så finns det ytterligare en sång, någon gång.

 

Utöver en sådan fantastiskt stund som ovan nämnd så har helgen runnit undan som ett lockande vatten under en ganska glittrande bro. Har lekt svensson på Ikea i sälskap av Gabriella och Kajsa där vi gått lös bland mjuka ormdjur och där jag investerat i badrumsdetaljer som skall ge rening åt det mesta. Har druckit kaffe till långt in på natten med Kajsa och Jonna, den sistnämnda är för den för närvarande the-girl-next-door hemma hos Samuel.

 

Radion maler hemtrevligt på, tekoppen är på plats om kvällarna och jag kryper in i lugnets eremitmoln och ler. Och det behövs. Lugnets eviga stunder för stressen den lurar som en best utanpå alla fönster, bortom lugnets sköra väggar. Den vrålar om tonvis av kurslitteratur, om bestyr åt höger och vänster och allt det där andra som är livet ibland.

Tårta med några få nära, en ny vit orkidé, ballonger och brev och evig kärlek från Samuels sida. Sånger från Mattias färgade av vår historia och även av iver inför vårt kommande möte med chans att på något vis finna samklang igen och så är jag tjugoåtta. Vore min tillvaro en uppsats skulle jag genast lokalisera teman som riktningar, fokus och närvaro och därefter hur en djupdykande tolkning av dessa på olika sätt skulle te sig.

Inledningen på den bok jag just nu läser om genusforskning börjar med att; ”Det är upp till resenären själv att utveckla sin egen nyfikenhet, sina egna passioner och tolkningar och till slut välja de riktningar som denne vill röra sig i” där författaren därefter poängterar att det inte finns något landskap för ens forskning som kan vara det ”rätta”, det existerar så många teorier en kan använda sig av och följa upp. Ungefär så känns tillvaron; som ett brett fält där allt har potentiella öppningar där det bara gäller att välja vilket slags frö som i stunden skall få extra omsorg för att nå sin prakt. Vill börja med att landa efter alla gratulationer, uppskatta de som i Norrland närvarade, de som nått mig i luren och de som här i skåneland öppnat sina armar. Jag och Samuel är åter hemma med varandra och det på alla sätt. Han spelar storslagna melodier på fiolen, jag skriver om olika genusvetenskapliga analysmetoder. I det hem som för tillfället är vårt gemensamma står näbbskor som avslöjar vår längtanfulla riktning, vi spelar krishna das, lever på frukt och somnar gärna sida vid sida i agdastil med raggsockorna på. För övrigt svävar han omkring mycket; ovanpå de välkända dunklädda molnen i rosa med en glädje lysande ur ögonen och det är omöjligt att ta fel på orsaken; han är kär. Vackert och besvarat och stormar fram, pussar mig på kinden, viskar rävbästis i mitt öra och skratten i hans mage blir ett enormt leende även i mig.

 

Jag är så glad att få se hur han och andra omkring mig tycks komma allt närmre sina inre varanden och möter just dessa. Vågar betrakta känslor oavsett karaktärer, reagerar ibland på alla möjliga vis, inte alltid genomtänkt men den stora vinsten är just modet att vara närmast sig själv, att inte ta något för givet utan istället respektera sig själv genom att våga låta hjärtat tala fritt och allteftersom landningen kommer blir reaktionerna inte frisläppa utan tanke. Det börjar finnas andrum till att betrakta sig själv, frånkomma en ogenomtänkt eller snarare, inte genomkänd reaktion och istället snarare kunna välja hur en skall agera, om en överhuvudtaget skall agera på stundande upplevelse av känslan. För egen del finns det gott om tid att just notera. Känner mig som ett vitt ark och samtidigt likt en fjäderklädd penna. Tankar, upplevelser, känslor passerar i en strid ström över arket men jag avvaktar, inte mycket skrivs ned eller görs till någonting alls. Eller samtidigt är det just något som sker just genom icke-agerandet eller reagerandet; Jag börjar alltmer förstå varför jag ur vissa situationer, relationer och tillstånd tidigare känt på olika. Ibland självdestruktiva känslor, andra gånger lyckoeuforiska bortom alla gränser. Jag inser nu mitt  möjliga val att inte hamna där utan att heller behöva värdera de olika tillstånden. Jag bara känner i nuet att det är lugnet som står närmast hjärtat och placerar mig ingen annanstans än i ro. Här finns heller ingen axel som kan klättra i träd eller som landar på yogamattan, inte längre några halvdana bekantskapsrelationer som tar mer än de ger, inte längre. Och, även om vissa av dem varit inspirerande en gång så har tiden blivit knapp och stunderna genererat stress och blodig nos. Som en verklig Agda räknar jag mina möjliga sömntimmar och respekterar drömtiden, bokar in långa morgnar med det egna sällskapet och kaffet bredvid. En annorlunda, ny slags tillvaro av att ge sig själv så mycket tid men det är grundat i ett löfte till mig själv, riktat mot Petter. I hans närhet i yogashalan blev det så solskensklart när jag sprang från en yogaklass som egentligen borde ha gett mig ro och inte hjärtklappning och vilda vindar under tassarna. ”Jag måste sluta springa” sade jag då och efteråt insåg jag vikten av det, att skapa nya förhållningssätt. Att verkligen göra det. Rörelse är så mycket ändå, kan vara positiva virvlar men då bör den inre rösten inte hamna på bakhasorna.

 

Det är oslagbart att kunna leva i stunden utan att ständigt vara sökande, att snarare finna. Efter en dryg vecka i Malmö efter den senaste Norrlandsvisiten blev det dags igen att ge sig av mot norr; denna gång i sälskap av Idafina med ordentligt packning och massa närvaro med oss i bagaget. En lång tågresa bestående av sammanlänkade möten, av insikten om hur många människor antagligen möts av anledningar, hur vi hänger samman, hur det sociala livet har vävt sina nät omkring oss och tvistat samman gemensamma intressen. Det blev förseningar som gav möjlighet till att få möta Mallamåne för att utbyta uggleenergier, för att möta Linn, Frida och Jan-Olov Madelene. På natten bytte jag och Ida tåget mot buss, sedan tåg igen och trots tröttheten fanns det inget annat än en glad riktning framåt för känslan av att färdas norrut är inget annat än likt en sommarlovsmorgon. När vi närmade oss målet bar jag redan nya minnen av gryningsvackra granar tyngda av snön med mig och strax fanns Petter med oss. Sedan passerade fyra intensiva dagar som inte kunde annat än upplevas med öppet hjärta, så mycket som gick raka vägen in, tveklöst och pang på. Bastukvalité, klättring som gav ömma händer [och hjärta med för den delen], frihetsimmande, tårtkalasande med chosen familyfärger och kostymklädd trerättersmiddag på Saras examensdag där jag verkligen insåg glädjen över mina livsval bortom fyrkanter och där jag på alla sätt såg hennes, den stora lillasysterns fantastiska kvalitéer. Mer släkthäng i ledning av den beundransvärda modern, mycket sälskap av fadern [allt möjligt i den bästa av världar]. Verkliga vinterdagar och  de allra mest avklädda stunder, inga skyddsnät för tveksamma tankar, inga barriärer alls för kärleksömmande blickar och definitivt inga skal mellan mig och den blonda [inte längre luriga] truten. Vackra, vackra dagar och stora omtumlande möten. Han och jag in a moment igen. Inget bygger egentligen på något som varit på det vis att nya stunder kan bli precis hursomhelst på helt nya sätt men de bär helt klart en tråd med sig ibland. Nya stunder nu med det enda löfte vi har till varandra; ärlighet och närvaro. Och det blev sannerligen ärligt, att möta sig själv, möta den andre till den nivå att ens eget varande uppgick i den andres som för att de inre energierna ville gestalta hypotesen kring att vi alla är en enda stor förenad kraft, samma själ. ”När jag vidrör dig såhär känner jag inte längre vad som är jag och vad som är du” sade han och log, yrt men utan tvekan. Vi förenades båda över att det handlar om att ge sig själv möjligheten att följa den inre känslan, att uppleva hur rätt den är och vilja och kunna agera på den, ha lyckan att mötas när känslan är besvarad och fjärilarna får släppas fria och bli mer färgglada än någonsin, uppleva hur vi båda två förvandlades till sprakande kanarietrutar. Våra möten har förmågan att förvandlas till något som går att likna med eviga gryningar, som en lång resa, små pauser vid halvlek men sedan vidare, ömmande reslängtan i den andres stora sfär. Så kom tiden in i bilden ändå, time to go och vi ses igen. Upplever hur den inre känslan får allt svårare att hantera stunderna som något som skall släppas sedan [då nuet inte räcker till, då jag vill ha framtiden också] nyfikenheten stillas inte utan stegrar och något i mig vill få önska sig mer och jag hör orden han ger mig även sedan om allt vi har möjlighet att göra tillsammans. Möjligheter. Men kanske blir det ändå helt annorlunda för i alltings föränderlighet råder mycket intensitet nu, många möjliga situationer som kan komma att innebära att jag bör välja fokus i en särskild riktning. I framtiden. Som ännu inte finns. Att tala i abstrakta gåtor om sådant som tid, att planera det som ingen känner till eller ens bör skapa sig bestämda tankar kring. Jag har något jag iallafall vet att jag måste ta reda på, hur något i en ny stund kan kännas, hur det är möjligt att skapa samklang igen och i sådana fall, vilket slags samklang. Kanske är det just därför som min rofylldhet får fylla mig, det egna varandet närmast som en ordentlig förankring för att hjärtat skall få möjlighet att höras med tydlig stämma. Det är bara veckor kvar till dess att han plötsligt finns framför mig igen. Tydlig och verklig, hemkommen från Indien för att undersöka om jag fortfarande är en del av hans kärlekens äventyr och jag skall få se om han är mitt. Tänker att alla riktningar och tillfälliga anhalter, varje vinkel och nyans har sina orsaker, allt en påminnelse om den ständiga rörelsen, alltings föränderlighet och likt en stöttande hand har varje steg visat mig det jag varit i behov att möta. Innan han och jag blev sammanlänkade på vårt nya vis, under tiden och efteråt. Ordet tacksam räcker inte, har fått uppleva något bortom det verbala när jag fått möta honom, Mattias och jag kan se vad jag genom hans hjälp har förankrat mig ytterligare kring; nämligen min egen kärna. Jag vet att jag vill dela ljuset som skapas under månarna med honom. Varenda en vill jag möta honom under. Vill ta mig intill som ett andra medvetande, följa hans andetag, tankars melodier och resa med honom längs äventyret som alltid är möjligt när vi är sanna mot oss själva men hur vi ska resa får vi se. Det enda jag tror mig veta är att allt kommer att utvecklas precis som det skall vara, oavsett hur det artar sig.

 

Fortsätter med att försöka finna en tillvaro i staden som är hemma men ändå inte. Upplevelsen av att vandra längs Malmös gator är i liknelse med att leta fram ett par för länge sedan undanlagda skor; vilka i sin tur har fått stelna till, lädret är sprucket på sina ställen, passformen fungerar men de kunde vara mer bekväma. Möter stundtals den där känslan, den som uppmanar mig att vandra till något som inte är tillfälligt utan hem för att låta rötterna suga i sig näring. En gång tänkte jag att min önskan vore att förvandlas till en katt som kan komma och gå som den vill, som vägrar att finna sig i att vara någons, äga något, eller ens behöva höra hemma, någonstans. Visst är frihet och den egna inre boningens integritet viktigare än någonsin men numera vet jag att en plats inte behöver vara frihetsberövande, snarare kunna vara som den mest välbehövda injektion av lugna andetag. Tiden här kommer att passera fort, tiden brukar ha den förmågan att plötsligt försvinna. Strax är jag och Kajsa sambos, lådor skall packas upp igen. Gabriella och jag bygger vidare på vårt släktträd och jag skall hinna med att bli stark som en oxe i vattnet.

Där befinner vi oss i den blå kökssoffan ovan staden; igen. Vi är forfarande desamma men inte riktigt på samma sätt. Den stora skillnaden är att det från din sida saknas tvivel & att jag funnit ett lugn i mig själv, att jag faktiskt [lite omedvetet] har nått en landning; något vi båda har funnit utan att verkligt söka för allt kommer när en är mottaglig. I timtal vänder vi in & ut på nutidens hemligheter & gör dem begripliga & färgstarka för oss själva & varandra. Så fascinerande hur vi så äntligen talar ett gemensamt språk utan de tidigare genvängarna till flykt, utan den ständiga rädslan i våra hasor.
- "När allting faller på plats, säger vi båda och ler; då är detta i närvaro det vackraste som finns. Inget finare kan vi heller ge varandra än att vara just såhär ärliga mot oss själva & därmed också också gentemot den andre.

Att verkligen mötas & att i dessa möten bara existera i nuet där vi noterar magkänslan & följer den. Cause there is no tomorrow & om vi möts om några veckor igen så är det även då ett nu att mötas i. Ett nytt & kanske helt annorlunda.

Din moder har stickat mig de finaste vantar & nu bär vi båda likadana som om vi vore syskon men uppenbarligen är vi något annat, något som bara stunderna vet något om.

Jag har inte anat vad som funnits kvar hos dig sedan den dagen jag reste men numera ser jag vad som lämnats; hur du återskapat mig i de personligt nedmålade porträtten av dina tankars röda räv, genom skapandet av nya låtar. Och just det är något av det jag bär med mig nu när jag än en gång packar väskan; hur vi kan vara en del av den andre; även bortom tankarnas försök att begripa, som en omedveten betraktare till nya former av varanden. Inspirerad & älskad. Fri att uppleva just det för sig själv, utan sökan efter bekräftelse - bara tacksam.

Det spelar inte längre någon roll; det vi tidigare har försökt att definiera & förklara. Vad som en gång för hundra år sedan var så ovärderligt vackert & så djäulskt fult ibland & svårt.

I'm never gonna know you now but I'm gonna love you anyhow sjunger Ellioth Smith. Kanske är det så. Men det möts likväl av Erna Tauro & Bo Andersson i Höstvisan om att ingenting är försent & uppenbarligen går allt. Det viktigaste är att vi i nuet för oss själva äntligen accepterar det - hur det är att våga älska någon särskild. Tack för den inspirationen allra käraste trutsång.

Så skiljs vi än en gång åt & att kyssa dig adjö för denna gång är inte något annat än tidlöst.
Imorgon är en nya visa, låt oss kasta oss ut och följa våra egna flöden.

Live like if there is no tomorrow susar som en uppmaning mellan de sagda orden om någonting helt annat. Konstaterar som så många gånger förr att vi talar så mycket utan att egentligen säga något alls men ändå är det just då, i mellanrummen som vi förstår det där, det bortom som samtidigt är så mycket just framför oss.

Och vi gör det. Framtiden har vi aldrig lyckats fånga men så färgäves ändå har vi strävat med att försöka placera oss två på särskilda sätt. Vi har inte heller nu lyckats förmå oss att måla in oss i tiden men däremot att agera ur det enda som egentligen går att begripa; stundens närvaro. Allt som sjunger, förklaras och skapas mellan våra händer, från en röd sammetsmöbel och rakt in i något annat - rakt ut och vidare; just i det ögonblicket som den ena av oss möter den andre utan dåtid och bortom en morgondag.

 

En egen värld som vi båda konstaterar vore svår att kanske bevara hela tiden för vi tenderar att sudda ut allt annat; lägger undan allt annat än det som föder våra skratt och det som vi låter falla över oss gång på gång på gång.  Ett enda retreat av det oplanerat och verkligt verkliga, av närvaro och naket betraktande. Som om vi gick ur tavlan och ut ur tiden och sedan tillbaka igen. Med förvåning tar jag emot dig och dina linjer som om vi bara varit bortresta en tid, inte mer. Konstaterar att detta inte är som att packa bort ett plagg och sedan återvända för att upptäcka att det kära plagget inte längre passar. Tvärtom. Hur är det möjligt att våra olika former kan bevaras, som om vi båda inte vore annat än välbevarade figurer av glas, skapade av en och samma konstnär?

 

Men det där spelar egentligen ingen roll. Vi kanske bara är urdjur en gång för länge sedan sprungna ur samma källa där allt ett par hundra år senare gick isär. Tack vare noga fungerande doftsinnen är vi berikade och bär en lott att minnas och att kunna finna. Vad vi finner vet jag egentligen inte heller, såhär ett par liv senare. Inte mer än att vi möts för att allt skall gå i bitar, för sammanfogas, för att trasa till sig och sedan åter igen närma sig. Modigare och större som de vilda djur vi en gång var och är.

 

Att vakna såhär är att vakna upp till fågelsång om vintern. Vandrar hem genom en snövärld av oplogade gator; lika oplogade och fria att lämna spår längs likt allt annat. Det spelar ingen roll att det är gryningstid; kom ned så gör vi fler snöänglar och skriver med de frusna händerna att känslan i nuet är nära.

 

Nu vet du att inget längre skall ångras och lika väl medveten om det är jag. Det är därför jag så äntligen efter alla dessa berg och dalar vet att viska till dig, saker om natten som jag faktiskt låter dig höra; ytterligare en gång när jag plötsligt har upphört att skaka och när jag vet att du på riktigt hör och ler.

Jag landade innan avfärd; Då innan den stora resan. Landade för att ta språnget vidare och upplevde så plötsligt henne, Mother India igen på ett alldeles nytt sätt. Som alltid sig bör, som livet ständigt erbjuder. Närvaro på platser jag en gång mött och likväl på nya; likt en sjöman med siktet mot fjärran. Inget går att återskapa, snarare uppleva på andra sätt. Det oändliga äventyret. Att ta sig vidare, att möta sig själv. Att vara sig själv närmast och att andas hela vägen in till kärnan. Flera månader senare befinner jag mig åter igen här i Norrland; omgiven av granar som numera är frostigt sköna, som bär toner av en kyla som värmer mig för allt faller på sin plats, möjliga nystan av oreda singlar nedåt likt snön från grenar.

Jag har rest så långt och samlat på mig historier som omöjligt går att sudda ut. Historierna är mina egna och denna skatt förvaltar jag nu väl. I mina steg vilar en större tyngd men också en förmåga att lite lättare kunna breda ut vingarna. Ser tydliga meningar och jag vrålar tyst av skratt; av tacksamhet över det jag nu bär i mina tomma händer.

Ett nytt år har just gjort éntre och det är en början, lika väl som det är en förlängning på andra kapitel. Det var länge sedan jag stod såhär; på randen till en tillvaro utan vidare struktur, i brist på ordning. Samtidigt så framdukad av tydliga drömmar, av alldeles nya projekt.

Om det är något jag under resans gång så konkret har tagit till mig så är det vikten av att alltid, alltid följa sina drömmar, sin längtan. Att våga kasta sig ut och släppa taget. Att möta sig själv, finna modet att höra den inre världen sjunga ut. Och att agera på den. Jag har en god läromästare med mig på vägen nu. En inspiratör av högsta klass som får mig att vara mig själv närmast och utan tvekan ber om fler möten under vårt visuella mangoträd. Och jag vet det nu. Att vi möts under alla månar. Igår. Idag; och faktiskt alldels snart igen. Nära, närmast men du kan aldrig vara nära nog.

Från Sverige till Indien och tillbaka igen. På så många sätt. Ur så många perspektiv.

Nu fortsätter meningen med att skapa något vackert. Verkligen.

Här börjar ett kapitel avrundas. Tidigare under sommaren har jag knappt ägnat det kommande en tanke, nästan känt en ovilja till att tänka att allt som pågår just nu snart är över, att nya tider kommer. Samtidigt är jag väl medveten om att allt är i ständigt förändring och plötsligt är den här. Tiden när allt sluts samman, sommaren börjar nå sitt slut och jag är mer redo än jag kunnat föreställa mig att jag skulle kunna vara. Nu vill jag packa väskan, vara en enda stor nyfikenhet och drivkraft vidare.

Urkult var fint som vanligt. Avrundande Idafinas tid hos mig. Urkult blev annorlunda eftersom att jag och ett par till jobbade som volontärer. Mer struktur på tillvaron men jag uppskattade det. Vi sålde ekologiskt godis i en dundrande fart och jag fick möta människor jag annars inte skulle mött, annat än de självvalda. Någon gammal man som ville låna mina tänder som rivjärn, nykära hoppifierade barfotafolk, små urkultsbarn och massa andra. Mycket har skett senaste tiden, har lärt mig massor. Urkult gav mig en del av de utmaningar jag behövde för att jag skulle kunna landa i nya insikter. Det allra finaste på hela urkultshelgen var det vattenfall vi fann vid en sjö kallad spegelsjön. Upplevde en av de absolut största ögonblick under hela året. Forsande vatten från alla håll, naken under vattenfallet, skrev vårskrik, renande mig inifrån, fyllde på med energi och började på allvar leva.

 

Återvände till Luleå med en enormt behov av att gro in mig med de närmaste, att snabbrota med yogafamiljen. Som att vakna upp ur en lång sömn och undra vad som blev av våra yogamorgnar och vårt sätt att leva i det ständiga flödet vi alltid skapar ihop. Efter hastigt övervägande med Lena bestämmer vi oss för att flytta ihop och tänja ut varje dygn i den andres sällskap. Plötsligt består dagarna av den där pulsen jag saknat och genom elden skjuter vi oss ut som kanoner genom det norrländska landskapet. Ger oss av med Evighetens orkester till fjällen och upplever äventyr när det är som mest närvarande. Vi förevigar nuet, rörs till tårar, dansar folkdans, sprider queera budskap i byn vid något som skulle kunna vara världens ände och lever mitt i grytan av händelser. Samuel är även han nära och jag påminns om de storheter jag har omkring mig. Mantran ljuder i bilen, fjälltopparna får sällskap av regnbågar och vi är lika fria som rovfåglarna som rör sig vid grantopparna och allt, precis allt är nära.

 

På många sätt har det varit en underlig sommar. Har aldrig upplevt att den passerat så snabbt samtidigt som jag på sätt och vis känner mig delvis oberörd av dess innehåll. Har levt för stunderna, släppt all uppfattning om tid och ramar. Levt i varje ögonblick som om inget annat existerar. Ungefär som om sommaren har varit en enda lång meditation. Något dyker upp, en noterar känslan men låter den passera och försvinna. Har mött lärare och inspiratörer bland människor jag mött. Blivit varse om sådant jag måste jobba med för den egna inre styrkans skull. Har kastat mig in i situationer där jag mött hinder för att kunna känna mig totalt fri, för att sedan förstå kärnan till mina egna begränsningar och därefter arbetat mig igenom, till friheten. Inser allt mer hur allt egentligen alltid är precis som det ska vara. Så länge en är närvarande i det som sker så skapas stunderna därefter och meningarna vidare träder fram.

 

Men visst vore det en lögn att påstå att jag snart lämnar hemstaden oberörd för det är delvis med ett slags vemod som jag förstår att sommaren är över – och att det därför inte blev mer än såhär. Inte med dig trutsång. Samtidigt går mantrat på repeat, att allt är precis som det ska vara. Visst är jag förvånad över att förväntningarna så väl hölls i ordning och bara skapade oredans kaos ibland men visst saknar jag dig. Mest hela tiden. De stunder vi sluts samman igen så kommer jag hem.

”- när du rör vid mig är det som om det vore min egna händer säger du. Det är alldeles perfekt det här. Och visst håller jag med.

 

Uppenbarligen är allt möjligt att omdirigera och allt sker för att det sker i rätt ordning. Kanske för att allt är meningen.

 

Den där dagen i skogen när vi äntligen mötts igen efter en lång tid ifrån så var allt så möjligt igen, möjligt i bemärkelsen att kunna återskapas och vi trodde nog båda två där en stund att kärleken var vår, ytterligare en sommar. Det var du och jag igen om natten där du viskade att jag är din sommar, då jag förstod hur nära jag känner dig. Sedan skedde något. Din brist på rent fokus blev granatsplitter under min hud och jag var fäktaren i min egen dramatik som jag i efterhand förstår var min egen resa som egentligen aldrig var din. Frustration och sorg och beslutet att lämna oss igen, som så många gånger förr. Vi delar på den melodin, ibland är det du, andra stunder jag. Alltför sällan väljer vi motsatsen när vi har ryggen mot väggen, beslut om framtid nära. Vi skapade distans som gav oss annat, med andra och tveklöst, blev närmast oss själva men utan varandra. Men vi är en pjäs som aldrig kan förhålla sig till höger eller vänsterkant, alltid möts vi igen på något sätt och givetvis skedde det även nu. Har förmågan att glömma av den där distansen, glömmer bort hur vi ibland inte alls går ihop och slingrar in oss igen om dagarna, om nätterna och uppvaktar med heroiska insatser för hjärtats räkning. En morgon kommer en vän med varsin kaffe åt oss där vi är omslingrade i gräset. ”likadana koppar får ni eftersom att ni två alltid är så nära varandra”. [nära, nära?] På ett eller annat sätt är det väl så. Önskan till eller från innebörden av vår möjliga närhet. ”så mycket kärlek, vad ni sprider energi omkring er fortsätter vår vän.” Jag placerar nosen i den blonda kalufsen och andas in dig och inser att det alltid sker just såhär. Vi må vara omöjliga den största delen av tiden, sällan lägger vi känslopusslet ihop på ett tillfredställande sätt och alltför ofta närmar vi oss mer genom frustration än med raka, öppna ömma handlingar. Men visst är vi nära. Du är närmast. Inte ofta erkänt men inte desto mindre är det sant. Somnar och försvinner ibland från de stora energierna skapade ur trötta tankar om oss och vaknar ibland till av någon ligger där tätt intill – och visst är det du. Lugna andetag. Din närhet som ger sus och vind under min hud, ett lugn som av granarna och kickar som från bergen. Godnatt från mina läppar till dina öron. Välkommen nya dagar då vi är i gräset, relaterar till vårt gemensamma facit och äntligen erkänner det som då var och det som fortfarande står oss nära, som är en förlängning och vidarefärd. Du och jag och det gemensamma altaret av känslan. Från trut till räv och i retur. We're absolutely cuckoo. Igår, nu och sedan. Vill aldrig lämna våra stunder, inte upphöra att omsluta den fria rävsaxen omkring dig, inte ta dina händer från mina röda eller sluta höra dina ord som gång på gång landar där inuti. Distansen kommer och den går. Kanske ska jag inte ge dig några fler förklaringar när jag nu ger mig av. Bevara det största i känsloväg jag upplevt med vetskapen om att vi ständigt förändras och att sedan är en ny tid.

 

Samuel reste vidare igår och mer än någonsin förstår jag värdet av det vi skapar i våra möten. Så ständigt föränderliga i takt med den andre och tillsammans är vi kärleken, på vårt sätt. Grät av sorg över att skiljas åt men skrattade också lyckligt över att han finns så nära. Livskamrat.

 

Har återvänt till yogan om morgnarna och på det viset kommit hem. Känner mig euforisk och riktigt längtande efter att få bosätta mig här igen, vara norrlandsroten närmast. Vi har så mycket som väntar med ett flöde av yoga, av att vara sig själv närmast och att andas hela vägen in till kärnan.

 

Ytterligare några dagar med den stora familjen innan det är dags att ge sig av och tiden ska vridas ur till max.

En intressant resa pågår, som alltid. Olika tillstånd av närvaro, nya energier som oväntat dykt och bidrar till denna pågående episod. Betagen av hur beröring kan upplevas när den delas ut av någon som tagit sig in i rävlyan. Tycker om att du lämnar spår efter dig. Ibland en för mig alldeles för stor tröja som tycks vara skuren för mig ändå, hängandes på en stol som hastigt lämnad eller som ett osynligt löfte om ett återvändande. Plötsligt kan jag inte dra mig till minnes hur vi har närmat oss, bara vet att vi just nu är nära sammanlänkade. Vi delar norrlandsroten och förstår utan förklaring det storslagna i att stå vid en norrländskt sjö om natten när bara nattfåglar hoar, skapar ekon. Vi ekar också, i varandra. Det stora når ut, skapar friktion och slår tillbaka till en själv. Vågor av energi. Vi blir omkullvälta i gräset intill en röd stuga med vita knutar. Kanske är det av skratt, av en just avslutad brottningsmatch eller bara av längtan efter det gröna intill. Plötsligt dyker den upp, paddan. Ingen vanlig padda utan vår spontanta avkomma, paddynglingen. Det klättrar omkring och över oss, slår sig ned bland mina dreads och ger mig sommarleendet i magen. Du får genast ytterligare smeknamn, ett av många jag redan skänkt dig. Paddo, paddfadern. Det verkar vara djuriska krafter i krokarna för när vi sedan springer avklädda mot sjön så slingrar den vid mina bara fötter, huggormen. Smidig, stark och vacker. Det är tider att beröras av, mycket att lära, erbjudanden om alternativa relationsformer som läggs fram. Leva ensam, tvåsamt, tresamt eller flersamt. Antagligen är det just nu som det tycks ligga dig så rätt i tiden säger hon, den andra kvinnan som också bär röda dreads, som har en vild humor, mjuka händer och en hungrande livsvilja. Du har något du behöver jobba med och just därför kommer det. Möjlighet att leva ut bortom ramar du redan känner så väl, tid att möta svartsjuka, kontrollbehov, det stora egot. Att möta för att notera och sedan låta passera, lämna bakom dig. Redo att möta sådant som i cirklar alltid återvänder och skaver.

En del av det som sägs kan jag hålla med om, vilja möta. Andra saker kan jag lyssna till, tänker över men väljer att bevara eller att inte gå in i.

 

Somliga dagar är det tvåsamt. Andra ensamräv.

Vissa dagar konstaterar vi att vi just bildat en liten familj som lever det där tresamt levande livet och då jag somnar intill dem är jag faktiskt inte annat än förnöjd.

 

Det har varit omtumlande tider, oväntade signaler som underlättat för mig att kunna se det blonda svärmeriet, trutsången och det lilla molnet i ögonen och konstatera att det är dags nu. Tid att släppa varandra fria från den relation som faktiskt på senare tid tagit mer än det givit. Som erbjudit explosioner av det allra vackraste men också givit de största sår som kanske en dag slutar ömma så. Den slags relation lämnar vi bakom oss kära vän och faktiskt så går det överraskande bra när han en natt går hem med någon annan och jag somnar intill dig. Vi fortsätter på ett annat sätt. En dag är det blickar från berget som övervakas av fria starka falkar, en delad connection genom den sträva bergsklättringen uppåt. Det är han och jag som delar termosmuggen och vår avskavda händer som rör vid varandra när vi skiljs åt. Kanske är det såhär det ska vara. Många tillstånd har vi mött ihop, drömt kring, härvat oss igenom och ibland kapitulerat på grund av. Nu är vi här och jag trivs som bäst just nu av att få betrakta honom uppifrån ett berg där jag ser honom vid elden. Fylls av adrenalin, vänder bort blicken och fortsätter uppåt. Någonstans har en brytpunkt trätt fram och tagit mitt villkorslösa fokus från den lurviga ljusa. Det tycks overkligt men det verkar sant.

 

Det är sommar och som vanligt är dagar och nätter som en enda glidande era som sällan har tydliga kontraster. Kanske har jag aldrig sovit så lite som nu, inte heller förhållit mig så abstrakt till former eller försök till kontroll. Ingenting tycks riktigt kunna gå att greppa men just därför kommer det till mig, hur nära som helst. Förvånas över att tiden flyter förbi och att yogashalan knappt har besökts mer än ett fåtal gånger. Ledklättringen inomhus har blivit till toppklättring i de verkliga bergen. Sommarens början var trevande, var många ömma möten med den ljusa, var försök att förstå, blev till annat. Familjen är som vanligt nära, uppskattad. Det har varit akroyogan, kulturfestivalen, nakna bad om nätterna. En hippifierad midsommar, återbesök i jävrebodarnalyckan som inte längre var lyckan men än dock stimulerande. En orange liten katt har blivit min skyddslinge och andra nya vänner har tagit sig in i lyan och påminner om värdet av en växande chosen family. Det har redan varit tid att möta Hanna och att åter skiljas. Det har varit Malla intill som den största ugglespegeln, verklig begriplighet över dramat inuti. Det har varit tältande, brädspel, nattjobb, kärlek. Sommarens tema tycks vara att leva all in och att beröras till eld, att gråta och skratta, att leva som om varje känsla vore en nerv som lever sitt egna liv.

 

Jag har en biljett till Indien, ett datum som innebär ett avslut på det pågående för det som sker förändrar, allt förändras. Kanske är det därför jag ibland glömmer bort hur bra vi har det i nuet när jag stannar upp med pannan vilandes mot hans och tappar bort leendet, när jag börjar tvivla på om något av det här existerar imorgon. Allt är just så mycket in the moment som det kan bli. Ingenting fäster jag på fotografier, allt bara svindlar förbi men upplevs desto större.

All in, All in.

Nu börjar äventyret. Eller kanske rättare sagt, fortsättningen. Denna norrländska hemstad har åter igen lyckats övertala mig till att vilja förankra mig vid rotfästet. Det tog inte länge. Efter en enda promenad längs stadens enda centrumgata, vars enkelhel jag inte längre finner för liten utan snarare charmerande så bar jag redan upp norrlandsroten genom ryggraden. Möttes på tågstationen av det blonda systerskapet och snart var vi på språng som så många gånger förr. Upp och vidare. Det är så vi jobbar ihop. Genast, som av en mening överraskar han mig. Den ljusa trutsångaren, den eviga indianen, bästis&bundis- kamraten, knyttet, botaren&förgöraren, han med alla dessa namn och de miljoner andra han numera bär dök med andra ord upp. Han som kort och gott är L i berättelsen där L möter L som skapar kapitel efter kapitel av ordning och oreda. Vi möts på gatan som piff&puff och det finns ingen drama annat än yra ben och meningsgivande sommarpepp.

 

Och just pepp är något som det råder gott om. Familjen är nära nu. Av blodsband gjuten och de noga utvalda. Några få dagar har passerat men redan är tillvaron återställd, som tillrättalagd, självklar, hemma. Kvalitetstid med familjekvinnsen har redan vattnat grenarna och jag vill skratta högt över de stunder som redan passerat med mina vänner, korallerna. Potentialen för att skapa är stor. Det pågår planering för Apa-festivalen som kommer att erbjuda inslag av akroyoga utöver musik och konst, jag har fått återuppleva vänners energifyllda massagehänder och förundrats över hur förbannat bra det är, folket här. Hur vi möts, som en sammanflätad stickad orm i brokiga färger, rör oss genom staden och spänner över allt möjligt. Från galen finsk diskodans till kaffe under filtar, längtandes efter sommarsol.

 

Visst fanns tvivel över ett nytt sammanflätande med L och det är klart att formens varande tar tid att finna. Det är alltför lätt att bli yr av tid vs form, stunder då förvirringen är total, blir alldeles matt. Ögonblick eller kanske en hel natt när vi stänger av tidsmaskinen och börjar synkronisera igen och minns och inte ser den där osynliga gränsen, den skavande skarven som säger att hit men inte längre går ett avtal om vänskap och vi måste vakna upp igen och minnas och överdriva, hitta på vad vänskap utanför kan vara för just denna kombination. [vad tusan är det och vad spelar formen egentligen för roll?] Det går iallafall än att umgås till gryningen. Det går forfarande att dricka en öl mitt i natten och invänta den tidigare nämnda och kanske är det just vår grej, att aldrig finna en konkret form att landa i eller omkring. Vi är den där låten som svänger vitt och brett, som växlar mellan ro och panik, balans och drama. Och ibland är vi inget av det heller, bara energi utan verbalt språk, som en anakonda som rör sig framåt över varandra. Och vi fascineras båda över anakondor, så varför inte. Anakondor som har gott minne.

 

Det är taktik, att uppslukas och inte lägga alltför stor vikt vid vad som lämnats kvar. Plötsligt är Malmö fjärran och det framtida avstånd jag tidigare tänkte kring, äro ett faktum nu. Än så länge går det över förväntan med utvecklandet av det jag inte lämnade, bara bytte plats ifrån. Men visst. Det är en konst som skiftar i kvalite. Ibland kan jag inte ta in att det verkligen är Du som ringer, det är en röst jag känner igen vars intressen jag delar men Du, är det verkligen Du? Vem är du då? [och jag tappar mod och tänker att du blivit en främling. Igen. ] Andra stunder är det självklart att det är Du och jag minns och jag vill ha dig här. Men saken är den att vi faktiskt hörs av. Hela tiden. Att vi befäster våra ord i praktiken och på en lapp vid min säng vilar dina ord om att vi faktiskt kan skapa hela världen ihop när vi ses igen. Att allt är möjligt.

På återseende tankar och rävfamnar. En del avsked svider extra mycket och dessa personer för avskedets fokus vill jag helst inte alls ge dessa famnar, vill ta dem med och placera var helst jag kommer att befinna mig i den okända framtiden. Tänker inte alls på att min älskade rödtråd och spegel Marlene inte kommer att bo i denna stad sedan, känner inte alls att detta avsked är tyngre än de flesta. Vi ses ikväll allra bästa.

På återseende öl med vänner som dyker och befäster att vi finns nu och troligtvis, även sedan. Alexander(s)katten och Gabriella, Ida och Erika och Yona. Merci beaucoup. Följer med Ida hem i natten och somnar intill henne och har nog aldrig varit så hemma och landad innan avfärd som nu. Vaknar ihop med frukost på balkongen för att sedan ta det sista avskedet på tågstationen. Men gisses, dagar utan dig, hur ska det gå?

Fick vrida ur de sista krafterna på väggarna också. I finaste Roberts sälskap. För visst bär han ett namn och vår början. Finns ingenting att inte längre begripa. Raka rena tankar, uppriktig mening och fortsättning på okänt spår framåt. Oavsett vad så har jag redan lärt mig så mycket, fått ovärderliga saker att ta med mig. Inte längre lämnar jag skåne utan att ta någonting med mig. Det bästa finns kvar och jag är glad över det.

Tangokatten finns i närheten medan det sista packas ned. Vi förstår nog båda två att en del kärlek, är alldeles sann.

Skolans absolut sista dag och opponeringen går smidigt. Vi kan med gott samvete slänga jantelagen överbord och vara förbannat nöjda för vi är så bra, så bra och kommer faktiskt kunna skapa någon slags ny kunskap och inspiration kring genusfrågor på instutitionen för mänskliga rättigheter. Ta uppsatserna, begrip det som kan begripas, låt orden störa och vara besvärliga, se nya öppningar för tolkningar kring identitetsskapande. Kör, bara kör. Ida och Linda i symbios ger fullpott, uppenbarligen även sida vid sida och inte bara hängandes vid samma säkring.

Så nu är det sommarlov. Himlen är grå och regnet är alldeles för nära. Skåne har inte mer att erbjuda just nu på denna front och det får stå som ett uppenbart gott skäl för att ge sig av.

Talade med Jani om att urskogen lockar så norrland får ta emot oss just så, med urskogen omrking oss, granstammar under händerna.

Visst kommer det vara en mentalt turbulent bana som startar när tåget lämnar Malmö på torsdag. Särskilt med tanke på gårdagen.

Du kramade om mig som någon som verkligen varit rädd att kamraten vore förlorad men oron var inte särskilt befogad då räven så gärna ville vrida ur, ytterligare lite mer. Tillbaka på klätterklubben där allt börjat, som om det vore hundra år sedan. Trams och skratt, fokus och nya leder uppåt väggarna som plötsligt klarades utan vidare. Inga hinder för svåra när vi synkroniserar oss. Du alldeles vit av krita, som den mest begärliga musiker från 60-talets vilda sminkade era och jag som en korsning mellan lemur och rufsig orangutang. Upponed med det lekfulla på rätt spår igen och vi är nog aldrig mer hemma tillsammans än på väggarna eller i skogen. Och sen då tänker jag när vi skiljs åt, ska det finnas något sen, spelar det någon roll när nuet är här? Fyra timmars klättring ger lyckorus och glada ögon och det är svårt att tänka på avsked när du ler så mycket när vi går åt olika håll. Jag hamnar hos Samuel och får mersmak för norrlandsommaren och glider sedan hemåt genom möllan och tänker att jag definitivt återvänder utan motsträvighet en dag. Så ringer du, bara för att uppmärksamma mig på den gigantiska regnbågen och du är nära.

Men. Nya dagar ger nya perspektiv eller rättare sagt, tvivel över vad som verkligen är. Önskar mig bort till relationsfrihet i teorin, att kunna svälja tanken hel och gå vidare utan denna girighet som vill begripa och kasta sig över oss på ett alldeles särskilt vis. Så jag ringer. Bara för att se om det vore en bra idé att fortsätta dela dagen med dig på de vis vi gjort till vana och jag drabbas av brist på att kunna förbise mina tvivel och dränker dig i dem. Vad har skett med min distans, var är skalbaggen och försiktigheten? Du har alldeles för många nycklar hela vägen in och det är både frihet och ett allvarligt, störande inslag. Imorgon är sista hela dagen här och du får bevara regnbågen väl sedan. För sedan är avståndet ett faktum och distansen lite mer möjlig.

För ett år sedan drog jag för att jag inte stod ut en dag till här, för att allt var förlorade visioner, total förviring och längtan efter annat. Allt är så annorlunda nu. Inte längre en flykt, bara en resa vidare för att kunna återvända senare.

Jag tror verkligen det. Att jag är norrlänning, bara född på fel plats och att allt är en sökan, en möjlighet att samla på sig någonting på väg dit, på hemväg till det norrländska. Tänk dig. Där kan vi ha allt. Skogen. Kanske plantera en bok så att vi kopplar samman skåne med norrland. Stugan är överkomlig och närheten till helly hansen under fjällvandringarna, till det lugna som inspirerar. Till bergen som bjuder upp till klättring. Och det bästa av allt är att du finns där, det viktigaste. Vi gör det, vi lever norrlandslivet. Vi bara kör på det. Och jag vill resa upp med dig nu, vill göra allt det där och inte vänta en dag till. Hans stämma i öronen igen är healing och leendet i ögonen och jag tar in varje ord fastän jag vet att det är så mycket mer en dröm än verklighet, iallafall just nu. Men jag tar in och njuter varje ord samtidigt som jag förklarar att resan ÄR bokad. Att jag kommer att resa min väg och det, så alldeles snart. Men dessförinnan möts vi bara du och jag och äger klätterhallen och varandra. En stund till. Ett underligt uppbrott som samtidigt är en nystart och förlängning, fördjupning och närhet. Ge mig mer, mer mer. Finaste apgröna.

Kroppen är mör och skavd efter en beundransvärd stark utflyttning. Marlene har ägt den stora lastbilen, Kajan har burit som en oxe och jag och Ida har inte legat långt efter. Vilka människor och framförallt, vilka vänner.

Nu har jag inte hem fullt av saker men däremot platser av tillhörighet. Är kvar i kollektivet. En grön sovsäck i närheten. Minnet kvar av hans röst och en förhoppning och känsla av lättnad och försiktig tro på det kommande.

Så många fina stunder som passerat, som utgör grunden för det som just nu är. Tankar på allt det som berört som ligger så nära nu, väller över och spelas upp som ett välkomponerat blandband. Som ur en film där huvudpersonen står inför det nya och dåtiden passerar revy och det är fint och sorgset och en vet inte om det bara är blödigt eller förbannat vackert.

Har varit med Ida på väggarna idag. Hon och jag och de vilda råttorna som tror sig obemärkt kunna passera. Våra smidiga rörelser uppåt, skratt och svett och nostalgi. Vet att mer kommer sedan men att detta i nuet kommer att ta sig en rejäl paus, alldeles för snart.

Och han är där såklart, som en osynlig ninja i blått och jag vet numera hur det fokus han riktar åt väggarna känns att bli genomträngd av och hur uppriktig varje del av det är. Fokus och viljan. Och det är svårt att inte misströsta fastän allt begrips så väl. Gryningssamtalen och den nya resan, jag saknar den redan. Saknar dig. Som en fysisk skada. Som om de ömma handflatorna bekräftar att huden inte bara är avskavd på ytan. Fall inte av och försvinn.

I kollektivet har vi en sista gemensam afton med schlagertema och champagne och jag glädjs över de två men det gör ont, så förbannat ont överallt och det är det avskavda och kännbara som skapas i detta över att känna så mycket, att vara hängiven och beredd att förlora men egentligen, vara utan något alls men så uppfylld ändå. För som han sagt så vill nog båda ha mera, mera. Ikväll inatt imorgon för han är överallt men just nu blir det inte så. Inte imorgon. Men någon gång. För längtan är inte utraderad, kanske inte rävlyan han har gett mig heller. Hjärträven vill fortsätta göra vilda glada skutt där innanför. Undrar hur länge tillträdet finns eller om det alls kan återskapas?

Och hon hör av sig med de allra finaste rader och bekräftar att kärleken som aldrig blev förvandlades till klätterinspiration och en vänskap som kommer finnas där sedan med ett varmt mottagande efter Indien och jag tror henne. "Kan tänka mig det känns stort och spännande att vara du just nu. och kanske lite sorgligt med, men det är alltid någonting man väljar bort i en värld av möjlighetar, man hinnar inte med allt. Jag hoppas du kommer att ha det underbart under din resa och tänkar på dig. Ser frem emot att se dig när du är tillbake." Tack T.

Imorgon flyttar jag ut. Till ingen lya alls. Till friheten i en ryggsäck. Till en dag närmare att lämna er, lämna vännerna, lämna dig.

Snart är det yogastarka armar och fräknar. Det som är här kommer inte att vara där. Men något annat får ta plats. Det är så det funkar.

Rätt människa för varandra då vi synkar i stegen, drömmer om gemensam upptäcktsfärd längs hud som tagit intryck av sommarsol, bastubad, krita, tallbarr och eld. Klättringen blir med dig till möjlighet att ta sig förbi precis vad som helst och samtalen och hur vi båda döljer våra skelningar är såklart, på samma sätt. Magkänslan hade förberett mig på att du skulle se ut just som du gjorde idag, att det skulle finnas osagdhet mellan raderna av högst relevant värde. För att känna gör en sårbar och jag tänker på månen och konstaterar att vi är fan så modiga ibland, hur än vi är. Och hur du förklarar allting får mig att tycka om dig, ytterligare lite starkare för jag förstår eftersom att jag respekterar de tankarna om att det inte finns något viktigare än att få landa och rota sig själv först. Lyssnar och tar in, förstår men tar nog inte riktigt in för det är svårt när du kysser bort regnet ur mitt ansikte that it's over. Vi stannar tiden här i vår bubbla drömmer du och det krävs ingen ansträngning för att gå upp i våg gemensamma sfär för jag tycker extra mycket om just den så vi gör det medan regnet faller. Det är svårt att vara hopplös i situationen för jag blir så vansinnigt glad på samma gång för det är fortfarande du och jag andas in dig, lite till. Bara lite till. Jag har samma iver kvar i de öppna händerna, så många berg kvar att bestiga, grenar att nå med dig. Magkänslan kan inte förmå sig att släppa det där ovanliga tillståndet av att tro på det här. Men hallå där, det är väl ingenting att tro på längre när det just blir avskuret? Men underligt nog så finns det där. När vi fastnar med blicken i varandras och det sjuder och sjunger. Sorgen är uppslukande men den blandas med en salighet över att få mötas i detta som vi båda konstaterar är det rätta, att det är kärlek det handlar om, riktig kärlek till rätt person i FEL tid. Det sistnämnda är det avgörande och på något sätt är detta uppbrott det mest logiska och rätta utifrån stunden trots att jag önskar att det INTE behöver vara så. Någonstans känns det skönt, att det inte finns några tvivel kring vad känslorna talar för. Jag vet att jag vill vara med dig. Du vet det. Och kanske vill en framtid det också. Kanske inte. Nu börjar en ny prövning. Om vi kommer att finnas kvar eller inte, även bortom denna fas av totalt uppslukande. Du vill säger du. Och jag tror dig. Du tror att vi möts i Indien. Att bergen står där för oss även sedan. Ovisst. Möjligt. Kanske omöjligt utifrån hur saker utvecklas annorlunda. Stannar du med mig en stund ändå undrar du. Ger du oss ytterligare en date på väggarna? Nej, inte kommer jag stanna kvar nu svarar jag dig. Men en date på väggen ger vi oss båda. Sen drar jag. Du undrar om det är något du kan göra för mig och visst kan du. Genom att ta dig tid att landa, att du gör det ordenligt och att du fortsätter vara precis som du är. Skratta högt och nå bokens topp. En dag kanske vi möts där igen. Kanske.

 

Det för något med sig. Närheten till Norrland. Jag bokar resan och drar med sorgen bankande, knack, knack.

Som jag mitt i det tyckte om oss tre tillsammans och som jag kan minnas det när jag nu ser er gå. Min markör är tydlig, famnen finns inte där fastän den är nära och jag tror att vi båda, du och jag forne livsfrände vet att vi är så nära nu, nära det slutgiltiga avskedet. Det är sorgligt, att trion upplöstes som den gjorde, bra att det avslutas ändå, det behövs. Det tyngsta är att se henne gå. Hejdå Gandhi? Älskade långnos. Din blick ser på mig så som en kär vän betraktar en, som om vi vore förtrogna och lojala skeppare som tillsammans har styrt skeppet över alla möjliga hav. Och på sätt och vis är det just så. Du är en sjöskatt min vän. Minns lyckan då du kom in i vår sfär, en yvig och vit främling som med åren blivit den som tagit det mesta av min tid i anspråk och jag din. Formats, utvecklats, vuxit samman. Måste hålla fast vid filosofin kring individers frihet och dess egna vägar. Så mycket vi har lärt oss av den andre men här upphör just denna stig. Vår som vi sett den. Ännu tar jag inte det stora avskedet. Jag kommer och lånar dig, tar dig ut till skogen, vi ska springa ikapp ytterligare en gång. Men kanske blir det just en enda sista gång till i en skog som blir vår egen en stund.

 

Jag och Ludde börjar lära oss varandra nu. Allt från godnattsagor om försvunna katter till hur vi kan rulla snöbollar av gräs, sparkar boll och jagar omkring och efter varandra. Ibland tar vi en paus i leken och famnar om den där personen i blå helly hansen tröja som ler när han ser oss och det är just då, sådana stunder som jag fotar stunden på det mentala viset, när ord inte behöver förklaras utan det är just det där som aldrig sägs som blir större än något annat. Andra stunder när ingen av er är i närheten kommer den urdåliga men för ögonblicket briljanta idéen, att jag skulle kunna skaffa den där biljetten och dra imorgon, försöka glömma allt som är lite för bra och för nära för att det ska gå att lämna utan längtan kvar, just här. Men, nästa gång vi möts och jag andas in dig så försvinner allt det där och jag får falla, ytterligare lite till. Men. Det är en konflikt över detta med platser och distans. När vi är intill varandra finns det ingen möjlighet att tänka att det är lånad tid men å andra sidan är hemlängtan lockande och vrålande och jag påminns om det varje dag, att jag egentligen skulle kunna vara där om en vecka, hos vännerna jag saknat så och med familjen jag aldrig vill vara utan. Om natten skrattar vi båda i luren så vi gråter Hanna och jag och sådana nätter är jag beredd att dra, på studs. Hon är där och det borde jag också vara. En får se. Kanske blir det om en dag eller om fjorton.

 

I kollektivet möts jag och Marlene i köket och tar på orden att det sannerligen är tråkigt och sorgligt det här, förbannade lådor som ska packas, så skavsårsvålllande konkret. Men det kommer gå. På något sätt. Det ligger så mycket mellan raderna i detta ihoppackande. I'm not lost. Det är inte det. Det har funnits en rad meningar i den här gemensamma våren med dessa tre sammansvetsade fruar under frihet. Jag fick landa igen. Hitta hem, tillbaka till något slags ursprung som samtidigt är allt annat än en tillbakagång, snarare högst framåtskridande men rotnära de stora visionerna. Det blonda svärmeriet, min Marlene och den röde, vi tar alla med oss det bästa ur det här och spinner vidare. En eftermiddag är det Jag och Marlene på en brygga utanför lådornas borg. Vi knyter samman åren och nästkommande men framförallt nuet som vi sköljer ned med kaffe ur en termos och förankras oss i röda trådar.

 

Och uppsatsen lämnas in och den andra året på programmet avklarat, check. Och plötsligt är hela hemmet nedpackat, väggarna kala, check. Tangokatten med healingenergier behöver inte längre lugna mig för jag är redan lugn, är i startgroparna för något nytt.

Rörelsen har så länge varit konstant att jag börjat ta den för given som ett svepskäl för att inte på allvar ta tag i vad som är grunden till dess framfart. Jag talar om rörelsen som för dagarna framåt, som så länge i huvudsak har bestått av min uppsats med dess gryningsrutiner men utöver det, en mängd olika klättermissions, hundbestyr, vänskapshäng och som ett starkt fokus genom allt detta, en relation som för varje dag gror och sjunker allt djupare in. Plötsligt börjar uppsatsen ta sig en tydlig form som även den, snart kan läggas undan och tidigare studieresultat läggs fram som godkända poäng att lämna bakom sig. Kartongerna uppstaplade i rummet har glömts av men nu börjar de ropa om att det är ont om tid för det sista att packas ned, rummet att slutgiltigen tömmas. Ändå har jag införskaffat fler målardukar, slår dövörat till och målar ytterligare omkring mig med i turkos, läser tidningen genom att klippa ur intressanta ord att foga samman på nya vis i collage. Som om jag vore nonchalant över ett särskilt ämne skapas ett visst collage i en gammal ram, läggs fram för honom att finna [vilket han gör och som han ler då] som om budskapet vore alldagligt [men egentligen är jag för öm i kanten för att lägga den i händerna på honom]. Jag vill fortsätta glida över till Ida och äta frukost i Martinas blomsterland och fågelbad, vill rulla ihop mig till en boll med Marlene och fortsätta bo med en av få, riktigt nära speglar för ingen är som hon. Inte heller som Kajan. Kanske är det därför kollektivet har fullt upp med så mycket just nu, går omkring varandra utan att nämna det stundande uppbrottet [men det känns som ett skavsår i magen]. Under några sällsynta ögonblick gör hela situationen mig vilsen, vill bli en pansarhård skalbagge som säger tack och adjö, lika bra att jag går med detsamma, inget är värt att falla för då sårbarhet är svaghet så adjöken, det var trevligt och tack för kaffet. Dessa ögonblick är månen min uggla, ibland är jag hennes och vi hjälper varandra att konkretisera våra egna filosofier och det mesta klarnar igen. Ovärderligt att kunna uggla så. Inte heller är det troligt att det verkligen skulle gå, att bara ge sig av. Inte när jag så gärna vill ha, ytterligare lite till av allt. Och han och jag fortsätter att skörda det så vackert funna, som tycks får fler kvistar och perspektiv för varje dag. Glider omkring på marken och bland stora trädkronor, så nära under moln som ser ut som eremitkräftor, omgivna av dansanta alger. Han har så många nycklar han så smidigt använder sig av för att komma riktigt nära och en sen kväll som blir natt och gryning sker öppningen som plötsligt skingrar det sista perspektivet av obekantskap.Det bara finns där, det på alla sätt tydliga som är grunden för våra möten. Förståelsen av Den obestridliga viljan. När han sedan, någon gång måste gå så är avskedet näst intill fysiskt omöjligt, som om en dragningskraft vrålar ursinnigt när vi försöker det ologiska med hejdå vi ses ju snart igen. Faktiskt bara om ett par timmar. Men, dock, t i m m a r. Så vi måste ringas istället, fram till dess och det må vara fånigt och töntigt som en dålig kärlekskomedi men det finns annat bakom så det får vara just såhär intalar vi oss. Ändå ligger det i bakhuvudet. Att jag måste boka resan som tar mig härifrån. Vi kommer lägga ett helt land mellan oss snart, sedan flera. Kan vi förneka detta en stund till? Låt oss dra på oss klätterskorna, säkra varandra upp på väggarna. Förstå att detta går att lita på för jag har uppenbarligen inte kunna motstå frestelsen, att flytta in i dig.