Tillbaka igen.
Jag landade innan avfärd; Då innan den stora resan. Landade för att ta språnget vidare och upplevde så plötsligt henne, Mother India igen på ett alldeles nytt sätt. Som alltid sig bör, som livet ständigt erbjuder. Närvaro på platser jag en gång mött och likväl på nya; likt en sjöman med siktet mot fjärran. Inget går att återskapa, snarare uppleva på andra sätt. Det oändliga äventyret. Att ta sig vidare, att möta sig själv. Att vara sig själv närmast och att andas hela vägen in till kärnan. Flera månader senare befinner jag mig åter igen här i Norrland; omgiven av granar som numera är frostigt sköna, som bär toner av en kyla som värmer mig för allt faller på sin plats, möjliga nystan av oreda singlar nedåt likt snön från grenar.
Jag har rest så långt och samlat på mig historier som omöjligt går att sudda ut. Historierna är mina egna och denna skatt förvaltar jag nu väl. I mina steg vilar en större tyngd men också en förmåga att lite lättare kunna breda ut vingarna. Ser tydliga meningar och jag vrålar tyst av skratt; av tacksamhet över det jag nu bär i mina tomma händer.
Ett nytt år har just gjort éntre och det är en början, lika väl som det är en förlängning på andra kapitel. Det var länge sedan jag stod såhär; på randen till en tillvaro utan vidare struktur, i brist på ordning. Samtidigt så framdukad av tydliga drömmar, av alldeles nya projekt.
Om det är något jag under resans gång så konkret har tagit till mig så är det vikten av att alltid, alltid följa sina drömmar, sin längtan. Att våga kasta sig ut och släppa taget. Att möta sig själv, finna modet att höra den inre världen sjunga ut. Och att agera på den. Jag har en god läromästare med mig på vägen nu. En inspiratör av högsta klass som får mig att vara mig själv närmast och utan tvekan ber om fler möten under vårt visuella mangoträd. Och jag vet det nu. Att vi möts under alla månar. Igår. Idag; och faktiskt alldels snart igen. Nära, närmast men du kan aldrig vara nära nog.
Från Sverige till Indien och tillbaka igen. På så många sätt. Ur så många perspektiv.
Nu fortsätter meningen med att skapa något vackert. Verkligen.
Jag har rest så långt och samlat på mig historier som omöjligt går att sudda ut. Historierna är mina egna och denna skatt förvaltar jag nu väl. I mina steg vilar en större tyngd men också en förmåga att lite lättare kunna breda ut vingarna. Ser tydliga meningar och jag vrålar tyst av skratt; av tacksamhet över det jag nu bär i mina tomma händer.
Ett nytt år har just gjort éntre och det är en början, lika väl som det är en förlängning på andra kapitel. Det var länge sedan jag stod såhär; på randen till en tillvaro utan vidare struktur, i brist på ordning. Samtidigt så framdukad av tydliga drömmar, av alldeles nya projekt.
Om det är något jag under resans gång så konkret har tagit till mig så är det vikten av att alltid, alltid följa sina drömmar, sin längtan. Att våga kasta sig ut och släppa taget. Att möta sig själv, finna modet att höra den inre världen sjunga ut. Och att agera på den. Jag har en god läromästare med mig på vägen nu. En inspiratör av högsta klass som får mig att vara mig själv närmast och utan tvekan ber om fler möten under vårt visuella mangoträd. Och jag vet det nu. Att vi möts under alla månar. Igår. Idag; och faktiskt alldels snart igen. Nära, närmast men du kan aldrig vara nära nog.
Från Sverige till Indien och tillbaka igen. På så många sätt. Ur så många perspektiv.
Nu fortsätter meningen med att skapa något vackert. Verkligen.
Kommentarer
Trackback
