mellan raderna.

Rätt människa för varandra då vi synkar i stegen, drömmer om gemensam upptäcktsfärd längs hud som tagit intryck av sommarsol, bastubad, krita, tallbarr och eld. Klättringen blir med dig till möjlighet att ta sig förbi precis vad som helst och samtalen och hur vi båda döljer våra skelningar är såklart, på samma sätt. Magkänslan hade förberett mig på att du skulle se ut just som du gjorde idag, att det skulle finnas osagdhet mellan raderna av högst relevant värde. För att känna gör en sårbar och jag tänker på månen och konstaterar att vi är fan så modiga ibland, hur än vi är. Och hur du förklarar allting får mig att tycka om dig, ytterligare lite starkare för jag förstår eftersom att jag respekterar de tankarna om att det inte finns något viktigare än att få landa och rota sig själv först. Lyssnar och tar in, förstår men tar nog inte riktigt in för det är svårt när du kysser bort regnet ur mitt ansikte that it's over. Vi stannar tiden här i vår bubbla drömmer du och det krävs ingen ansträngning för att gå upp i våg gemensamma sfär för jag tycker extra mycket om just den så vi gör det medan regnet faller. Det är svårt att vara hopplös i situationen för jag blir så vansinnigt glad på samma gång för det är fortfarande du och jag andas in dig, lite till. Bara lite till. Jag har samma iver kvar i de öppna händerna, så många berg kvar att bestiga, grenar att nå med dig. Magkänslan kan inte förmå sig att släppa det där ovanliga tillståndet av att tro på det här. Men hallå där, det är väl ingenting att tro på längre när det just blir avskuret? Men underligt nog så finns det där. När vi fastnar med blicken i varandras och det sjuder och sjunger. Sorgen är uppslukande men den blandas med en salighet över att få mötas i detta som vi båda konstaterar är det rätta, att det är kärlek det handlar om, riktig kärlek till rätt person i FEL tid. Det sistnämnda är det avgörande och på något sätt är detta uppbrott det mest logiska och rätta utifrån stunden trots att jag önskar att det INTE behöver vara så. Någonstans känns det skönt, att det inte finns några tvivel kring vad känslorna talar för. Jag vet att jag vill vara med dig. Du vet det. Och kanske vill en framtid det också. Kanske inte. Nu börjar en ny prövning. Om vi kommer att finnas kvar eller inte, även bortom denna fas av totalt uppslukande. Du vill säger du. Och jag tror dig. Du tror att vi möts i Indien. Att bergen står där för oss även sedan. Ovisst. Möjligt. Kanske omöjligt utifrån hur saker utvecklas annorlunda. Stannar du med mig en stund ändå undrar du. Ger du oss ytterligare en date på väggarna? Nej, inte kommer jag stanna kvar nu svarar jag dig. Men en date på väggen ger vi oss båda. Sen drar jag. Du undrar om det är något du kan göra för mig och visst kan du. Genom att ta dig tid att landa, att du gör det ordenligt och att du fortsätter vara precis som du är. Skratta högt och nå bokens topp. En dag kanske vi möts där igen. Kanske.

Det för något med sig. Närheten till Norrland. Jag bokar resan och drar med sorgen bankande, knack, knack.